Samhälle Krönika
Nu har L chans att hitta sin roll
Uppgörelsen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna undanröjer den sista osäkerheten kring hur det borgerliga regeringsalternativet ser ut. Men det understryker samtidigt Liberalernas långsiktiga behov av att hitta en egen position bortom de moderata stödrösterna. Det skriver Joakim Broman.
Det finns en historisk ironi i att Liberalerna, som alltid betraktat sig som lite mer principiella i kanten än de bondska centerpartisterna, nu svänger i regeringsfrågan på ett sätt som påminner om den berömda ”kohandeln” 1933. Den krisuppgörelsen är känd just för att den inte var en kompromiss i bemärkelsen att man möttes på mitten, utan snarare bytte frågor. Socialdemokraterna fick arbetsmarknadspolitiken och Centerpartiet högre pris på smör.
När Simona Mohamsson under fredagen gav ett nytt besked om Liberalernas hållning till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan framkom att partiet bland annat krävt en folkomröstning om euron i utbyte. Det är inte en oviktig fråga och det gäller att förstå vad den betyder både politiskt och väljarmässigt för det gamla Folkpartiet.
Men man måste också påtala att den, oavsett vikt, inte har något att göra med det som under många år motiverat de röda linjerna mot Sverigedemokraterna. Om man har uppfattningen att Sverigedemokraterna är ett system- eller demokratihotande parti blir man förstås inte lugnad av en ny linje för penningpolitiken, statlig skola eller LSS.
Att SD har modererats under mandatperioden är otvetydigt, till exempel vad gäller klimatpolitiken, pensionerna, i den ekonomiska politiken och kring public service.
Det är därför tydligt att det så kallade ”Sverigelöftet”, avtalet mellan L och SD, inte bara handlar om SD som systemhot, utan också om Liberalernas överlevnad och roll i svensk politik.
Mohamsson nämnde SD-politikers avståndstagande kring Trump och debatten om tonårsvisningar som svar på frågan om Sverigedemokraterna förändrats. Som exempel är de inte dåliga, men det hade gett mer trovärdighet till Liberalernas omsvängning med en starkare och mer utbyggd motivering. Att SD har modererats under mandatperioden är otvetydigt, till exempel vad gäller klimatpolitiken, pensionerna, i den ekonomiska politiken och kring public service. För ett liberalt parti är det en viktig uppgift att fortsatt driva på den processen, och det är också vad ”Sverigelöftet” till viss del gör. SD binds vid formuleringar om ambitiös klimatpolitik, om oberoende public service och akademisk frihet. Men motivationen, kopplingen till omsvängningen i regeringsfrågan, står bara mellan raderna.
Här finns också en nyckel för Liberalerna framåt. För att Liberalerna ska överleva långsiktigt räcker det inte med stödröster som kommer vart fjärde år från väljare som vill se en högerregering. Man måste bygga en egen nisch inom svensk borgerlighet och visa åt vilket håll man vill påverka sitt regeringsalternativ.
Då behövs inte främst kohandel om euron. Att villkora sitt stöd till nästa regering med mer liberal arbetskraftsinvandring eller att den fortsatt liberaliserar svensk ekonomi exempelvis genom att avskaffa straffskatten på hög utbildning (den statliga inkomstskatten) är inte bara potentiella sakpolitiska vinster för Liberalerna utan början till en berättelse om vilken roll de fyller i svensk politik.
Att upprätta en sådan är ett jobb som Liberalerna har kvar även efter dagens besked, men det kommer att bli betydligt enklare framåt. Det är en annan ironi; frånvaron av röda linjer gör det faktiskt lättare att ta konflikt med SD, exempelvis kring ekonomiska frågor, klimat eller migration. När borgerliga väljare inte längre behöver tvivla på vilket lag man spelar för kan de belöna värderingsdriven sakpolitik.
När borgerliga väljare inte längre behöver tvivla på vilket lag man spelar för kan de belöna värderingsdriven sakpolitik.
Av det skälet och flera andra är Liberalernas ändrade hållning rätt beslut. De problem som diverse ultimatum i regeringsbildningarna ställt till sedan 2014 är väldokumenterade. De ignoreras ständigt av de som vill göra SD till mittpunkt i svensk politik men är reella. Med beskedet eliminerar man också det sista frågetecknet kring en möjlig borgerlig regering. Argumenten om en splittrad opposition får betydligt mer trovärdighet och tyngd. Om Mohamsson vinner på det kommande landsmöte har hon stärkt sitt mandat och mutat in åtminstone lite handlingsutrymme i valrörelsen.
Beslutet kommer också att komma med ett högt pris internt i Liberalerna. Redan under pressträffen kom flashar om liberalpartistiska kommunalråd som hoppar av. Den nya linjen i regeringsfrågan leder oundvikligen till en splittring av partiet. (Det är tydligen 20-tal igen.) En falang med framträdande personer har investerat så mycket i motståndet mot SD att man inte med trovärdighet kan byta linje. Det är bättre att dessa går över till Centerpartiet eller försöker bygga ett nytt socialliberalt parti än att Liberalerna ska stå i en ohållbar spagat. De senaste månadernas mätningar på under 2 procent har om inte annat illustrerat att potentiella väljare inte tror på den kompromiss som partiet försökt driva, om en fortsättning på nuvarande Tidökoalition.
Det finns inga garantier för att Simona Mohamsson överlever som partiledare – förlorar hon omröstningen på det kommande landsmötet avgår hon – men det är bättre att partiet möts i en öppen strid om ett annat vägval än att sakta vanka mot ett säkert stup.
Kören av kritiker som nu kommer att beklaga att Liberalerna säljer ut sin historia kommer förstås återigen att vara stark. Låt mig då bara avsluta med att återvända till svensk politik för ett sekel sedan. Då hade arbetarpartiet precis splittrats i två delar och det Socialdemokratiska Vänsterpartiet, senare Sveriges Kommunistiska Parti och i dag rätt och slätt Vänsterpartiet, inledde sitt valmanifest med att ge en grundlig beskrivning av de andra partierna. Under rubriken ”Det liberala vankelmodet” skrev man där om Liberala samlingspartiet:
Hur långt bort har icke det nuvarande liberala partiet, de s.k. frisinnade, kommit från sina ideal och principer!
Enligt vänstern har Liberalerna svikit sina principer i över 100 år. De enda undantagen är, händelsevis, när man bidragit till arbetarrörelsens regeringsunderlag och maktinnehav. I stället för att lyssna till den sirensången bör liberalpartisterna själva gräva i sin egen historia, sina egna program och sina egna visioner för samhället. Bara så bygger man ett parti som syftar till samhällsförändring snarare än taktiserande.