Ekonomi Krönika
Ska fransk industripolitik bli modell i EU?
EU:s fokus på konkurrenskraft har i den franska tolkningen förvandlats till industripolitik och subventionsromantik. Om inte Sverige tar ledartröjan riskerar vi att få en ny våg av hämmande regleringar och stöd, skriver Hannes Berggren från Paris.
Mörkret har lagt sig över Paris och temperaturen sjunkit, men på uteserveringen fortsätter det intensiva sorlet i februarikvällen. Jag funderar på vad de pratar om, fransmännen runt mig. Kanske Europa? I Sverige hade det varit befängt att tro, men i Frankrike är det faktiskt inte otänkbart. Här är Europa en naturlig del av det politiska samtalet. Jag avundas fransmännen för det, även om deras politiska idéer sällan faller mig i smaken.
Den senaste tiden har dock den franska politiken börjat framstå som attraktiv för många. Kinas statskapitalism har börjat skapa problem i det internationella handelssystemet, samtidigt som USA börjat agera mer oberäkneligt mot sina allierade. Som resultat framstår franska idéer som strategisk autonomi allt klokare. Till och med Fredrik Segerfeldt – som beskrivit hatkärleken till landet – har i ett nyskrivet kapitel till sin bok erkänt att fransmännen “haft rätt hela tiden”.
De franska ekonomiska förslagen för Europa förblir lika dåliga som de alltid varit.
Visst är det så att Europa behöver rustas såväl militärt som institutionellt. Men de franska ekonomiska förslagen för Europa förblir lika dåliga som de alltid varit.
Trogna sin tradition av dirigisme (statsledd utveckling), tar fransmännen varje chans att föreslå mer subventioner, större statlig inblandning i ekonomiska beslut och mindre öppenhet mot omvärlden. Det gällde såväl under pandemin som den numera punkterade konkurrenskraftsdebatten. Det gäller också i de pågående diskussionerna om EU:s ekonomiska säkerhet.
Ett exempel är EU:s försörjningsberedskap, som i dag är på många politikers läppar. Fransmännen har länge drivit linjen att EU behöver subventionera jordbruket för att trygga matförsörjningen, en logik som överförs också till andra sektorer. Att leveranssäkerheten skulle vara mer pålitlig om den koncentreras till det egna landet stämmer dock inte, vilket Kommerskollegium nyligen visat i en rapport.
I stället har Frankrikes subventionsdopade bönder gjort sitt bästa för att försena nya frihandelsavtal som EU behöver för att diversifiera sin handel. Exempelvis vad gäller Mercosuravtalet, som efter ett kvartssekel av förhandlingar skickades till domstol med ytterligare fördröjning som konsekvens.
Nyligen har den mäktige franske EU-kommissionären Stéphane Séjourné också lagt fram sitt förslag till en Industrial Accelerator Act (IAA). Ansatsen kan beskrivas som åt det planekonomiska hållet och bygger på offentligt angivna produktionsmål, investeringsbegränsningar och protektionistiska regler för offentlig upphandling. Medan förslagets mest långtgående inslag modererats något efter att ha stött på patrull i EU-kommissionens interna beredning, så finns flera kostsamma och inskränkande delar kvar.
Statsskulden i Frankrike, såväl som i många andra högbelånade medlemsstater, riskerar att växa ytterligare om protektionistiska upphandlingsregler fördyrar statens konsumtion.
Samtidigt har Frankrike en statsskuld som vuxit till över 100 procent av BNP – långt över EU:s gränsvärde på 60 procent – vilket sänker landets ekonomiska motståndskraft. Statsskulden i Frankrike, såväl som i många andra högbelånade medlemsstater, riskerar att växa ytterligare om protektionistiska upphandlingsregler fördyrar statens konsumtion.
I en rapport som nyligen publicerades av det franska statliga planeringskommissariatet (ja du läste rätt, ett sådant har de) föreslogs dessutom införandet av 30-procentiga tullar mot Kina. Ett eko av Donald Trumps radikala handelspolitik.
Mot de okloka franska förslagen står en svensk regering som – trots bättring i den EU-politiska ambitionsnivån – fortfarande framstår ha ett begränsat momentum. Den av Sverige påhejade konkurrenskraftsagendan har till stor del övertagits av tunghänt industripolitik, samtidigt som den europeiska kapitalmarknaden fortsätter lysa med sin frånvaro. Regelförenklingsagendan har egentligen inte lett till några betydande avregleringar. Och den fjäderlätta svenska EU-kommissionärsportföljen kan inte ses som något annat än ett misslyckande av Ulf Kristersson.
Det bör givetvis erkännas att Sverige är en mindre medlemsstat än Frankrike. Men ett centralt problem är att Sverige saknar en sammanhållen vision för hur EU bör utvecklas. En anledning till det är möjligen att EU-politiken oftast reduceras till politisk kommunikation i Sverige snarare än att ses som ett verktyg för att driva politisk förändring i Europa.
Dessutom kommer Sverige fortfarande in för sent i processer. En sammanhållen vision för EU:s ekonomiska säkerhet – som de senaste åren dominerat den handelspolitiska agendan – kunde ha ökat inflytandet av svenska principer.
Regeringen kunde exempelvis ha drivit en linje som byggde på att avregleringar och fördjupad integration med pålitliga länder är gynnsamt för ekonomisk säkerhet. Att defensiva handelsinstrument inte kan kompensera för bristande EU-integration. Att riskhanteringen bör avgränsas till de länder och produkter där utmaningar finns. Att EU-ländernas bistånd i större utsträckning bör riktas mot geoekonomiska mål. Och att låga statsskulder är avgörande.
Men i avsaknaden av en proaktiv ansats har Sverige återigen hamnat på bakfoten. Nu tvingas man i stället kompromissa om förslag som IAA, som utgör en del av en sammanhållen fransk vision för EU:s utveckling. Den franska paradoxen är, som Centre for European Reform beskrivit, att landet även med sin försvagade regering fortsätter att sätta agendan för EU. Den svenska paradoxen kan beskrivas som den motsatta. Trots en stabil regering och skicklig statsförvaltning så lyckas Sverige ändå inte nämnvärt påverka EU:s agenda. Därför borde regeringen inspireras av Frankrikes EU-politiska metoder, om än inte den franska politikens innehåll. Tills dess fortsätter jag avundas fransmännen på den parisiska uteserveringen.