Samhälle Krönika
Lejonkungens återkomst
Lars Leijonborg gör comeback. Mauricio Rojas minns hans genombrott och ser en person som förändrade något fundamentalt i svensk politik.
För några år sedan fick jag frågan vem jag ansåg vara modigare – Nyamko Sabuni eller Lars Leijonborg. Det var vid ett stort offentligt möte, och publiken blev säkerligen förvånad när jag, utan att tveka en sekund, svarade Lars Leijonborg i stället för Liberalernas dåvarande partiledare.
Om jag i dag skulle få samma fråga, men denna gång med Simona Mohamsson och Lars Leijonborg som alternativ, skulle jag åter välja Leijonborg. Inte för att vare sig Sabuni eller Mohamsson skulle sakna mod, utan för att Leijonborg gjorde något i strid med sin egen folkpartistiska – och därmed pursvenska – själ.
Han bröt mot såväl sitt partis paralyserande kluvenhet som den svenska konsensuskulturen och stod pall när tillmälen – rasist, främlingsfientlig och så vidare – haglade. Det var något oerhört i att en frisinnad folkpartist – dessutom en vit medelålders man – inte rättade in sig i det politiskt korrekta ledet.
Det Mohamsson har gjort är också anmärkningsvärt, men hon har inte behövt göra våld på sin egen inre natur eller på den nya politiska kultur som bärs upp av en generation unga postkonsensuspolitiker, ofta med icke-svensk bakgrund. Det återspeglar, och på sitt sätt sammanfattar, den enorma etnisk-kulturella förändring som Sverige har genomgått under de senaste decennierna.
Leijonborg bröt mot såväl sitt partis paralyserande kluvenhet som den svenska konsensuskulturen och stod pall när tillmälen haglade.
I denna nya generation finns en ”vilja till makt”, ett bejakande av ett nietzscheanskt Wille zur Macht – det kreativa gestaltandet av det egna livet och dess villkor, ett tämligen utmanande ”jag kan” i det som har varit ett så utpräglat ”vi kan”-land. Men det finns också en påtaglig vilja till makt i mer traditionell mening, det vill säga makt över andra – något som tidigare varit en nästan exklusiv socialdemokratisk specialitet. Detta var emellertid en kollektivistisk impuls, så olik den nya generationens kynne.
Att jag föredrar Leijonborgs något tafatta mod har sannolikt att göra med en märklig saknad – ett lätt nostalgiskt sinnelag, en känsla av förlust av det Sverige jag mötte när jag kom hit och lärde mig att älska, med dess fel och brister, detta på många sätt egendomliga och svårbegripliga land. Till och med jantelagen kunde jag förlika mig med, eftersom jag förstod att den var en viktig del av det svenska arvet – priset som betalats för en lågmäld men ack så betydelsefull och på många sätt unik frihet: böndernas och de mångas frihet.
Den stigmatisering som Leijonborg fick uppleva 2002 hade mycket med detta att göra. Att värna gemenskapen kräver ofta hårda sanktioner mot dem som bryter det konsensus som håller den samman. Sven Delblanc skrev en gång i Livets ax om Sverige att ”dess hat mot sanningssägare och avvikare är iskallt som vanligt”. Så var det – och Leijonborgs storhet låg i att välja dissidentens väg i jantelagens land.
Det som andra gjorde i detta sammanhang – som Nyamko Sabuni eller jag själv – var inte lika omstörtande eller modigt, eftersom vi inte bar på samma jantelagsreflexer som många av dem som har djupa rötter i den svenska myllan.
Det intressanta var dock att konsensusen kring invandringen redan var bruten i folkdjupet. Det lade grunden för Folkpartiets uppseendeväckande valframgång 2002 och förvandlingen av Leijonborg till – en något förlägen – Lejonkung. Det borde ha varit en tydlig varningssignal om sakernas verkliga tillstånd, men det politisk-kulturella etablissemanget ville inte höra en så obekväm signal och än mindre erkänna att den alltmer repressiva konsensusen i invandringsfrågor inte längre höll. Det banade väg för Sverigedemokraternas genombrott 2010.
Sagan om Lejonkungen var all. En möjlighet gick förlorad och ett vegetariskt lejon lämnade plats åt mer aggressiva djurarter.
Men nu kommer han tillbaka, och det gläder mig. Vid ålderns höst är det gott att ha någon att samtala med som delar minnen från en svunnen tid, men också viljan att fortsätta vandra längs politikens allt annat än raka stig.