Ekonomi Essä
Miljöpartiet har blivit ett ytterkantsparti
Miljöpartiet är i dag det riksdagsparti som står längst till vänster och vill exempelvis höja skatterna mer än Vänsterpartiet. Smedjans Henrik Dalgard har djupdykt i MP:s ekonomiska politik och beskriver en resa från småskalighet till statsplanerad centralism.
När Daniel Helldén valdes till Miljöpartiets språkrör i Örebro 2023 var det tajt, 131 röster mot 130. Det var inte bara en fråga om person utan också ett val mellan två olika inriktningar för den gröna rörelsen. Skulle man smalna av, fokusera på miljö-och klimatpolitik, eller fortsätta bredda partiet för att profilera sig i sociala och ekonomiska frågor.
Helldén var en symbol för den första linjen, kom från Stockholms stad där han som trafikborgarråd styrt tillsammans med allianspartierna. Han betraktades därmed som pragmatiskt orienterad, någon som eventuellt skulle fila ner vänsterpolitiken och dra partiet mot mitten. Men de 130 ombud som såg skeptiskt på en sådan utveckling hade inte behövt oroa sig.
I dag är Miljöpartiet det parti i riksdagen som vill höja skatten mest. I sin senaste skuggbudget presenterade man skattehöjningar på totalt 74 miljarder kronor – vilket kan jämföras med Vänsterpartiets 66 miljarder och Socialdemokraternas 22 miljarder – och motsatte sig även regeringens utökade jobbskatteavdrag och sänkningen av arbetsgivaravgiften. Därtill är MP det parti som vill öka statens omfång mest, med 142 miljarder i ökade utgifter för att vara exakt.
Så har det dock inte alltid varit.
2010 stod den liberala idéhistorikern och författaren Johan Norberg tillsammans med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på en scen i Almedalen. Under en klassisk Almedalsrubrik, ”Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna?”, skulle det bli en av veckans stora debatter. Men mycket debatt blev det inte, flera som var på plats i publiken beskrev det snarare som en mystillställning.
Det var en tid då steget mellan liberalismen och Miljöpartiet inte var så stort. Då allianspartierna präglades av reformtrötthet, och bristande engagemang i frihetsfrågor, framstod MP:s decentralism och maktkritik som uppfriskande. Den liberala skribenten och författaren Mattias Svensson skrev exempelvis en lång röstförklaring i det borgerliga magasinet Neo där han pläderade för att Miljöpartiet utgjorde det perfekta proteströstalternativet för missnöjda liberaler.
Jag har tidigare här i Smedjan skrivit om denna utveckling, om hur det parti som tidigare betraktade sig som en alternativ utmanare till både höger och vänster trycktes in på den klassiska höger-vänsterskalan. Den mest uppenbara, och ofta refererade, orsaken går att finna i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna. Vilka man väljer att bygga allianser med spelar roll, samarbeten färgar av sig. Att dagligen sitta och kompromissa och driva fram politik med en regeringspartner kommer onekligen leda till att man slipar ner konfliktlinjer och i viss mån börjar godta varandras politiska och ideologiska utgångspunkter. Annars blir det svårt att sitta i regering. Framförallt för ett litet parti.
Det är dock inte bara en förändring sprungen ur samarbetet med Socialdemokraterna, utan en ideologisk utveckling man själv drivit på.
MP har med andra ord gått från att vara ett reellt alternativ för missnöjda nyliberaler till att bli ett ytterkantsparti till vänster i den ekonomiska politiken. Det är dock inte bara en förändring sprungen ur samarbetet med Socialdemokraterna, utan en ideologisk utveckling man själv drivit på.
***
I MP:s första idéprogram från 1982 beskrivs den gröna ideologin stå i skarp kontrast till både höger och vänster. När andra partier, som Socialdemokraterna och Moderaterna, skissade fram sin ideologiska självbild utifrån individens relation till staten, det offentligas uppgift och ekonomins natur, utgick den gröna ideologin från de tre solidariteterna: ”Vår ideologi vilar på en solidaritet som kan uttryckas trefaldigt: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, och solidaritet med alla världens människor.”
Den formuleringen har följt med partiet sedan dess, det är den ideologiska grundvalen. När man kommit in på ekonomiska frågor har det varit decentralism och småskalighet som utgjort den huvudsakliga utgångspunkten. Den som går till senare källor, exempelvis partiprogrammet från 2005, kommer att finna långa partier om lokalt entreprenörskap, om hur ekonomiska organisering fungerar bäst när man tar hänsyn till lokal kunskap och civilsamhällets föreningar. Att leva i solidaritet med det ekologiska systemet och kommande generationer med andra ord.
I grunden är det ett alternativt synsätt på ekonomin där det kapitalistiska vinstintresset ska ifrågasättas, men där man också förhåller sig skeptisk till storskaliga politiska lösningar. Eller som man beskriver det mot slutet av det ideologiska avsnittet i programmet:
Den gröna rörelsen vill förena frihet för individen med solidaritet. Detta är värden som har formulerats av många före oss. Men vi bär på en förståelse, som varken är höger eller vänster, om hur dessa värden kan kombineras med maktdecentralisering, småskalighet, självtillit och ett långsiktigt ansvarstagande för vår världs framtid.
I praktiken mynnade det ibland ut i liberal sakpolitik. Där fanns exempelvis en önskan om sänkta arbetsgivaravgifter då man såg entreprenörskap som en viktig del i effektiv resursanvändning, sänkta skatter på arbete som en del i en grön skatteväxling och en önskan om en mer liberal arbetskraftsinvandring.
Friskolor sågs som exempel på småskalighet, en möjlighet för alternativ pedagogik och organisering.
Även i friskolefrågan intog man en liberal hållning – friskolor sågs som exempel på småskalighet, en möjlighet för alternativ pedagogik och organisering. Något annat än de kommunala skolhuvudmännens likriktning. Addera en kritik av statlig makt och övervakning och det är inte svårt att förstå varför liberaler flörtade med Miljöpartiet under det sena 00-talet.
Men under Fridolin och Åsa Romson svänger partiet i skolfrågan och blir en självklar del i vänsterblocket, till skillnad från den tidigare, åtminstone bitvis, mittenorietnterade positionen. Och efter regeringssammarbetet med Socialdemokraterna händer även något annat – Miljöpartiet börjar intressera sig alltmer för ekonomi och då framförallt ekonomisk jämlikhet.
2021 släpper partiet under Märta Stenevis ledning skriften Program för social rättvisa. Begreppet social rättvisa har varit återkommande genom partiets program och manifest, men då ofta i form av vaga skrivningar om lika möjligheter och att motverka slitningar i samhället. Men här kopplades begreppet samman med klassisk vänsterretorik. Skriften beskriver i längd hur de rikaste drar ifrån, och att skattesystemet gynnar kapitalägare, något man menar skapar behov för en höjd progressiv beskattning på både kapital och inkomster.
Miljöpartiets vänstergir var med andra ord inte något som partiets tvingades in i på grund av samarbetet med Socialdemokraterna, utan något man själv arbetade fram internt. Den gröna ideologins gamla ambition om att stå utanför den traditionella höger-vänsterskalan försvann, och MP skrev tydligt in sig själva i den politiska vänstern, både sakpolitiskt och ideologiskt.
När man tittar på hur förespråkandet för den mer vänsterbaserade ekonomiska politiken tar sig uttryck i budgetprioriteringar och den konkreta sakpolitiken syns även en annan principiell omvandling – decentralismen har bytts ut mot centralistiska, planerande ambitioner.
Det blir som tydligast i industripolitiken och finanspolitiken. I partiets senaste skuggbudget vill man frångå det finanspolitiska ramverkets balansmål genom att låta den totalförsvarsfond, som sedan juni 2025 lades utanför ramverket, även innefatta utrymme för att investera i grön teknik. Här är man inte bara det parti som vill öka utgifterna och höja skatten mest, utan också det som vill gå med mest underskott, 67 miljarder jämfört med regeringens budget.
Anledningen är enkel – man litar inte på marknaden. Den tekniska utveckling som behövs för att ställa om och nå klimatmålen ses inte kunna ske på marknadsmässig basis. Det krävs statliga stöd och planering för att ta de stora teknologiska sprången. För att hålla kursen, se till att politiken satsar på rätt tekniker, vill partiet att finanspolitiska rådet ska granska och se till att det utökade investeringsutrymme används ”för nödvändiga och samhällsekonomiskt effektiva investeringar i grön omställning”. En välvillig beskrivning skulle vara satsningar på ny grön teknik. En illvillig nya Northvoltsatsningar.
Förändringen från 2005 års program – då man i längd beskrev vikten av lokalt entreprenörskap som centralt för teknisk omställning, och om att nyttja civilsamhällets lokala kunskap – är radikal. Sverige har med andra ord i dag inte ett utan två ytterkantspartier till vänster. Och därtill en socialdemokrati, som efter sina omtalade arbetsgrupper och återgång till materialismen, sakta men säkert travar vänster ut. Den där breda mitten börjar bli ganska tom.