Samhälle Essä
Vi har glömt hur svårt det är att vara elev
Betyg och prov fyller viktiga funktioner. Men skolpolitiker och -ledare har blivit alltför fokuserade på mätning och matriser. Vi skulle alla vara betjänta av att se på skolan ur elevernas perspektiv. Det skriver Amanda Hurst i ett utdrag från den nya boken "Älskade skola".
Under mina år som lärare och skolledare har jag haft ynnesten att träffa ett mycket stort antal elever. Det som jag skriver här baseras på mina samtal och min gemensamma vardag med dem och inte hur jag själv hade det i skolan. Det betyder att jag alltså återberättar mina elevers upplevelser och den bild som jag får via kollegor när de berättar om hur deras elever upplever att vara just elev. En kvantitativ bild kan man få via Skolinspektionens enkät eller Skolverkets Attityder till skolan exempelvis. Frågeställningarna har ändrats delvis men man får ändå en bra bild.
Generellt kan man dra slutsatsen att inte så mycket har förändrats det senaste decenniet. Barn är i allmänhet trygga och ganska nöjda. Flickor är mindre nöjda än pojkar. Elever i skolor med en elevsammansättning där eleverna har lägre socioekonomisk status och även fler elever med utländsk bakgrund (i Skolverkets definition) är mindre nöjda än andra. Att vara elev är alltså, precis som vi ser för lärare, skolledare och annan skolpersonal, väldigt olika beroende på vilken skola man går på. Har man det ”bra” i övrigt, med trygghet hemma i form av god ekonomi och vårdnadshavare som kan hjälpa till med skolarbetet, så går man ofta också i en bra skola. Har man som elev däremot en mindre trygg situation är risken större att man inte har det så bra i skolan. I stället för att skolan förbättrar möjligheterna är det alltså tvärtom.
Att det finns stora brister i likvärdigheten har jag och många före mig konstaterat. Det är dock värt att tänka en extra gång på vad detta faktiskt innebär för den enskilda eleven. Innebörden är att man blir sviken av skolan. Det som ska vara biljetten till frihet och möjligheter kan i stället bli den faktor som låser in eller till och med slår ut. Det finns få saker som kan hända i en ungdoms liv som blir så katastrofal för framtidsutsikter som att misslyckas med skolan. Att misslyckas i grundskolan med låga eller ofullständiga betyg är starkt kopplat till psykisk ohälsa senare i livet och även suicid.
Det som ska vara biljetten till frihet och möjligheter kan i stället bli den faktor som låser in eller till och med slår ut.
Många elever kan också vittna om att även om betygen varit bra så har en skolgång präglad av mobbning eller annat som bidragit till stark otrygghet i skolan så sätter det stora spår. Även om det numera finns verktyg för att hantera en situation med kränkningar eller diskriminering så finns det fortfarande fall där faktumet upptäckts eller uppmärksammats för sent, eller i värsta fall att just den skolan har brustit i sitt arbete att ändra på situationen eller stötta den elev som man vet blivit utsatt. Min upplevelse är att de allra flesta skolor under de senaste tjugo åren och med tydligare lagstiftning på området, har blivit betydligt bättre och mer stringenta i sin hantering och sitt förebyggande arbete. Statistiken har inte förändrats så mycket men jag misstänker att förbättringen och medvetenheten om sina rättigheter och vad en kränkning eller diskriminering är tar ut varandra mer eller mindre.
Att som elev uppleva engagerade och skickliga lärare som vill en väl och som stöttar och puttar framåt är fantastiskt, både för den lilla sexåringen som börjat skolan och den blivande studenten som gör sista rycket i skolan innan de första stegen in i vuxenvärlden. Lärarna gör skolan för eleverna.
Det är ett grundläggande och helt avgörande perspektiv att som personal sätta sig in i den stundtals påfrestande vardag som eleverna befinner sig i. De har till exempel på högstadiet 16–17 ämnen under sina tre år. Många av ämnena har de under hela året. Därutöver har eleverna ofta också en hel del läxor och pluggar efter skolan. Om man drar detta till sin spets kan man jämföra det med att som vuxen under en arbetsdag kanske ha fem till sex möten, på vitt skilda områden och med förväntan att mestadels sitta helt still och vara helt uppmärksam och aktiv i just det mötet, och sedan ta med sig arbete hem som sen ska utmynna i en prestation som också ibland kan upplevas helt avgörande för ens framtida möjligheter. Detta ska man göra i ett sammanhang där man har mellan fem och tio ”chefer” som alla kräver sitt och med ett team på kanske trettio kollegor. Ganska ansträngande, kan man tycka. En rekommendation till alla som arbetar i skolan, inte minst skolledarna, är att varje termin följa en elev eller klass under ett par skoldagar för att inte tappa detta perspektiv.
***
Under den första pandemivåren ställdes de nationella proven in. Av alla de experiment som vi var tvungna att genomleva i skolan var detta ett av de mest intressanta. Jag minns särskilt en mejlkonversation jag som rektor hade med en medarbetare. Läraren var upprörd och med all rätt orolig. Jag förstod inte riktigt när hen sa: ”Nu blir det ju bara plugga matte på lektionerna och inget annat!” Men jag svarade ändå – ja precis! En annan ämnesgrupp som i sitt ämne hade obligatoriska nationella prov bar på många frågor om hur betygssättningen skulle gå till nu när proven ställts in. Jag ställde motfrågan om de ändå hade tillräckligt med betygsunderlag och vetskap om elevernas nivå för att sätta ett betyg? Jag fick då svaret: ”Ja, det är klart vi vet vilka betyg de ska ha!”
Två saker vill jag lyfta fram genom att återge dessa dialoger. För det första: med färre prov skulle det bli mer lärande på lektionerna, matte för hela slanten. För det andra: lärarna visste redan vilka betyg som skulle sättas. Till saken hör att dessa lärare var rutinerade och oerhört kompetenta. Läget kanske skulle ha varit annorlunda för en lärare som för första gången skulle sätta betyg, då kanske inte läget hade varit lika självklart. Då hade i stället rutinerade kollegor, kollegor som också känner eleverna, och stöd från skolledningen kunnat ge en hjälpande hand för att lösa problemet.
Många elever, nästan alla, har någon gång under sin tolvåriga skoltid en svacka. Det kan handla om att man blir mer eller mindre allvarligt fysiskt sjuk, man kan må psykiskt eller socialt dåligt under en period, kanske har eleven en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en oupptäckt dyslexi, att mamma och pappa skiljer sig, att någon i familjen går bort, att man lever i ett osäkert läge på grund av att man väntar på uppehållstillstånd, familjen har det ekonomiskt svårt, en vårdnadshavare missbrukar, en vårdnadshavare är frånvarande på grund av arbete, man har svårt med kompisar, man blir utsatt för brott, är väldigt blyg och så vidare.
Anledningarna är oändliga och de är verkliga, men den skola vi har i dag är inte särskilt tillåtande när det kommer till dessa delar av livet. I stället för att vara en varm plats där man kan landa och där man vet att man kommer att få hjälp, en plats där man vet att andra vill en väl och säger ”vi har din rygg” riskerar skolan att straffa dessa elever ytterligare. I de yngre åldrarna går det inte lika snabbt att skolan blir en parallell oro eller ännu större oro, än grundproblemet i sig. När eleverna kommer upp i slutet av mellanstadiet eller upp på högstadiet och inte minst gymnasiet kan konsekvenserna bli förödande. Barn som går i lågstadiet och är febriga en vecka måste få vara hemma och vila, att skicka hem skolarbete till ett barn som behöver vila är inte bra. Att säga till en rädd och stressad tonåring, ofta med vårdnadshavare som är minst lika desperata och oroliga, att nu när du kommer tillbaka till skolan har vi gjort en lista på allt du ska ta igen. Du får gå på omprov, plugga extra på lovet och så vidare, och det är i princip alltid totalt kontraproduktivt.
Att be en medarbetare som just hämtat sig från allvarlig sjukdom att ta igen det den missat, utöver sitt vanliga arbete, skulle aldrig accepteras.
Lärare eller mentorer som satt ihop listan gör det såklart i all välmening och föräldrar som ber om skoluppgifter att ta hem vill självklart sina barn väl. Men det är inte bra. Systemet måste vara byggt för människor. Barn eller tonåringar måste få falla utan att de blir straffade. Att som arbetsgivare skicka hem arbete till en krasslig medarbetare är inte okej. Att be en medarbetare som just hämtat sig från allvarlig sjukdom att ta igen det den missat under kanske flera månader utöver sitt vanliga arbete skulle aldrig accepteras. Men vi gör det mot barn. Skolan gör det inte för att straffa, men det blir ett straff. Eleverna är redan i ung ålder mycket medvetna om vad det innebär att komma efter eller att underprestera. Barn i årskurs 6 kan utbrista att de aldrig kommer att komma in på ett bra gymnasium för att de missat några prov. Att gymnasieelever fullständigt bryter ihop efter ett betyg är inte ovanligt. Det kan vara så illa att det leder till suicid.
Att skolan är en avgörande faktor i barn och ungdomars liv är ett obestridligt faktum. Inte minst gäller det hälsan. Region Stockholm publicerade 2020 rapporten ”Låga betyg i grundskolan är en tydlig riskmarkör för psykisk ohälsa i vuxenlivet”. Det tyder på att orsakerna finns i det omgivande samhället, till exempel att förändringar i utbildningssystemet och på arbetsmarknaden bidragit till trenden. På kort sikt bör elever med svårigheter i skolan erbjudas fortsatt skolstöd och möjlighet till senare kompletterande utbildning. För att åtgärda problemen långsiktigt behövs sannolikt åtgärder på en mer övergripande nivå, till exempel förändringar i utbildningssystemet och på arbetsmarknaden.
Redan 2016 kom ett material från Skolverket för att dämpa provhetsen och betygshetsen som vi hade börjat se. Allmänna råd om betyg och betygssättning räknas som ett styrdokument, men är inte tvingande. De kom som en lättnad för många av oss i skolan. Där poängterades riskerna med att vara för nitisk med att betygssätta allt som eleverna åstadkommer, man pekade också på att användandet av betygsmatriser eller liknande, där man kryssar i eller bockar av kunskapskrav eller kriterier, medför att eleverna (och lärarna) kan stirra sig blinda på små detaljer. Materialet var en uppmuntran och erkännande för lärarens professionella kunnande och stärkte lärare i att inte behöva ha allt dokumenterat på detaljnivå. I skriften stod bland annat att ”betygen ska sättas utifrån den undervisning som har bedrivits”, det vill säga att läraren själv vet vad han eller hon lagt mest fokus på och att dessa saker delvis kan väga tyngre. Skriften hjälpte också oss lärare och skolledare att lugna oroliga och ibland övernitiska vårdnadshavare som hade försökt läsa matriserna som protokoll där vartenda ord kunde vridas och vändas på.
Det finns en önskan hos elever och vårdnadshavare att alltid veta exakt ”hur man ligger till” betygsmässigt. Den önskan är delvis sprungen ur vårt sätt att tala om och hur vi har dokumenterat kring betyg. Det är nästan omöjligt som ambitiös elev eller vårdnadshavare att få ut något begripligt ur en matris. Det föder osäkerhet, tvivel och frustration.
Nedslående men viktig läsning är också rapporten ”Det enda jag tänker på är stress och skola” från Sveriges elevkårer. Den lyfter fram att den dominerande orsaken till att högstadie- och gymnasieelever mår dåligt är prestationskrav i skolan. Jag lyfter inte fram detta för att skylla på lärarna utan för att poängtera att det är ett gemensamt ansvar att stävja detta. Alla har ett ansvar för att alla elever mår bra. Det duger inte att skylla på systemet, brist på resurser, skolledning, ämnesplaner eller liknande. Alla har en skyldighet att göra det bästa av sitt handlingsutrymme och utnyttja det till fullo.
Inte minst kan man se hur många elever som inte ens tar sig till skolan. Även här kommer enskilda lärare att vara avgörande för om vi ska kunna vända trenden. Kanske känns det provocerande att lägga så stort ansvar på lärarna men det finns inga alternativ. Framför allt är detta sant innan det har gått så långt som att man inte kan få ett barn att gå till skolan. Var tredje elev i mellanstadiet, och hälften av eleverna i högstadiet och gymnasieskolan uppger att de känner sig stressade i skolan varje dag eller några gånger i veckan.
Texten är ett utdrag från den nya boken Älskade skola: Så gör vi en bra skola ännu bättre, där läraren, rektorn och skolchefen Amanda Hurst ger en mer nyanserad bild av skolan och dess problem. Smedjans läsare kan köpa boken direkt från Timbro förlag med 20 procents rabatt. Använd koden SMEDJAN20.