Utblick Essä
Åren som formade det moderna Tyskland
Under de första åren efter andra världskriget gjorde invånarna i Västtyskland allt för att sopa minnena från kriget under mattan. Det var först under rekordårens tillväxtperiod som landet började göra upp med sitt förflutna. Patrik Strömer har läst den tyska journalisten och författaren Harald Jähners senaste bok Wunderland.
När andra världskriget tog slut i Europa fanns det miljontals tyskar, men inget Tyskland. 1945 upprättades ockupationszoner av segrarmakterna och de tyskar som befann sig bortom dessa zoner fördrevs, återvände, flydde eller avled.
Den tyska journalisten och författaren Harald Jähners senaste bok Wunderland (2026) inleds med att skildra hur omkring tiotusen tyska krigsfångar återvänder från sovjetiska läger. Händelsen hade föregåtts av att Konrad Adenauer, mångårig förbundskansler, rest till Moskva och personligen förhandlat. Det var en riskabel resa och en egen kock reste med tåget. Från Sovjets sida var målet att få internationellt erkännande, inte att bli av med de tyska straffångarna.
Jähners bok handlar om Västtyskland under åren 1955 till 1967, det som lite slarvigt brukar kallas rekordåren. Årtalen i Wunderland är dock inte främst valda utifrån BNP-siffror. År 1955 gick Västtyskland med i Nato och den första soldaten i Bundeswehr, landets nya försvarsmakt, svor soldateden. 1967 markerar därtill den kronologiska mittpunkten av Kalla kriget, 22 år efter freden och 22 år innan Berlinmuren skulle komma att rivas.
Landet hade inte bara förlorat ett krig, det hade förlorat sitt ansikte, sin moral och sin plats i världen.
Jähner blev känd som författare med boken Vargatider (2022), som beskriver Tyskland precis efter andra kriget. I uppföljaren Hisnande tider (2024) beskrivs Tyskland under tiden mellan de båda världskrigen fram till nazisternas övertagande i februari 1933. Den senaste boken har däremot ännu inget svenskt förlag, men borde vara nog så intressant för en initierad svensk läsekrets.
Med författarens sedvanliga nyfikenhet tas läsaren med på olika små äventyr. Där finns kolgruvor, gästarbetare, postorder, musik, äktenskap och kultur i dess vidaste bemärkelse, och med ömsinta skildringar beskrivs både vad som kan kallas vanligt folk och inflytelserika politiker och affärsmän.
Sovjetunionens ockuperade zon kom att bli DDR, Deutsche Demokratische Republik. USA, Storbritannien och Frankrike hade tre zoner som kom att utgöra Förbundsrepubliken, förkortat BRD, eller på svenska, vanligen Västtyskland. Begreppet Östtyskland användes inte inom BRD. Där var den officiella benämningen länge ”Die Zone”, zonen helt enkelt. Och Östtyskland var det inte tal om; då handlade det om städer som Königsberg och Breslau. Det som blev DDR var ju ”Mitteldeutschland”!
Trots det nazistiska styret, nederlaget i kriget och landavträdelser till Polen och Sovjet, fanns det ett historiskt tänkande som dröjde sig kvar i den unga republiken. En central insikt i Wunderland är att Västtysklands framgång framför allt var psykologisk. Landet hade inte bara förlorat ett krig, det hade förlorat sitt ansikte, sin moral och sin plats i världen. När välståndet sedan sprutar fram ur den sociala marknadsekonomin fylls tomrummet inte automatiskt av identitet.
Och ju mer man arbetar, desto mindre behöver man tänka på vad som skedde under kriget.
I kolgruvorna och fabrikerna i Ruhrområdet arbetar männen med att forsla ut energi ur underjorden – ett smutsigt och farligt arbete – och sedan omvandla metall till bilar och maskiner. Arbetslösheten är obefintlig, arbetsmoralen hög. Det arbetas, kanske i brist på annat att leva för. Med ökad tillväxt går det inte bara att drömma om nya kläder, möbler till hemmet, en tvättmaskin eller en bil. Det blir också möjligt att nå dit. Och ju mer man arbetar, desto mindre behöver man tänka på vad som skedde under kriget.
Trots denna arbetslinje väljer Västtyskland att slå in på en fascinerande väg. I länderna runt Medelhavet är den ekonomiska situationen en annan. Så systemet med ”Gastarbeiter” införs, personer från andra länder som arbetar i Tyskland under en begränsad tid. Drygt ett decennium tidigare hade motsvarande system byggt på krigsfångar och slavarbetare, nu benämns de i stället gäster. Närmast bisarr blir beskrivningen av hur lokala tyska myndigheter ser till att passagerarna på ett tåg från Italien omedelbart förs in i en stor hangar bredvid tågstationen. Orsaken? Man vill inte att invånarna ska få se horder av utlänningar gå på gatorna under överinseende av tyskar – det kan ju väcka obehagliga minnen till liv!
Ett annat resultat av den snabba återindustrialiseringen blev miljöförstöring. Eldandet med brunkol skapar en syrlig doft i städerna och en blekgul nyans på de kläder som fått torka utomhus. Smog blir ett problem. Men den ekonomiska tillväxten är hög. Och när allt fler bilar färdas på Autobahn ökar behovet av olja, något som behöver importeras. Oljan ersätter också kol i industrierna och gör människor arbetslösa. Det är en fredlig strukturomvandling som ändå utsätter människor för nya svårigheter.
Men tillväxten ger framförallt nya möjligheter. Ett växande varuutbud, affärsidéer som postorder och ”home parties” där produkter kan säljas direkt via ombud, gör att fler kan njuta av ett vackrare och bekvämare liv i vardagen. Modet förändras, och människorna följer glatt med. Televisionen blir den nya centralmöbeln i hemmet. Där radion tidigare på ett närmast magiskt vis förmedlat röster från världens alla hörn blev det nu den rörliga bilden som man fäste blicken på. Samtidigt kunde programledare och skådespelare bli nya stjärnor och få stora beundrarskaror. Och 1960 kom några engelska ungdomar till Hamburg.
Alla medlemmar i The Beatles föddes under andra världskriget. Men de växte upp och blev tonåringar under freden. I Hamburg fick de kontrakt, och inte bara möjligheten att spela varje dag. De var tvungna att dra igenom mer än hela sin repertoar. När de sedan återvände till Storbritannien, och spelade in sina första skivor blev de omåttligt populära i det land där Elvis Presley några år tidigare gjort sin militärtjänst som lastbilschaufför. The Beatles skapade en våg av ungdomar som ville göra samma sak. Bara i Köln fanns över 200 rockgrupper, i Ruhrområdet 1 500 och i hela förbundsrepubliken 12 000. Tonåringarna spelade musik, med och för varandra, och skapade en egen identitet och kultur.
Åklagaren Fritz Bauer gjorde något oväntat och annorlunda. Han litade inte på sina överordnade, varav flera varit nazister. Den information han hade förmedlades i stället till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, något som hjälpte dem att gripa Adolf Eichmann, en av Förintelsens främstaa möjliggörare, som fortfarande var vid liv. Rättegången i Jerusalem inleddes 1961 och var en viktig del av Israels nationsbygge. Att ställa en ansvarig person inför rätta var inte bara en juridisk process, det var ett sätt att visa världen vad som verkligen hade inträffat, och understryka vikten av det personliga ansvaret även för de grövsta av brott. Den mediala uppmärksamheten var enorm och i New York tävlade tidningarna med varandra om det senaste från rättegången.
Först efter denna juridiska och moraliska process hamnade tyskarna i det läge av ständig hågkomst och påminnelse som gällt in i våra dagar.
Västtyskland kunde inte längre undkomma sitt förflutna. Fritz Bauer var också drivande bakom Auschwitzrättegångarna i Frankfurt 1963, första gången då förövare från koncentrations- och utrotningslägret ställdes inför rätta. Fram till dess hade Tyskland varit tyst, följsamt – försökt sopa det förflutna under mattan. I boken Det tyska huset (1963) av Annette Hess beskrivs den tidigare ordningen som att ”aliens landade 1933 och 1945 flög de hem igen”. Först efter denna juridiska och moraliska process hamnade tyskarna i det läge av ständig hågkomst och påminnelse som gällt in i våra dagar.
Uppfattningen att Tyskland gärna vältrar sig i sin skamliga historia är inte nödvändigtvis fel, men det var definitivt inte så under de första åren. Under de första åren handlade allt om att tiga, arbeta och gå vidare med sina liv.
Det är en process som Jähner återkommande beskriver: tyskarna behövde lära sig att vara moderna, men också att vara sig själva igen — i ett nytt, demokratiskt, västligt, konsumtionsdrivet sammanhang. Det är först under dessa rekordår, menar Jähner, som den svåra bearbetningen av krigets skuld börjar på allvar, väckt ur sin tysta dvala av tidens existentiella frågor. Under de första åren handlade allt om att tiga, arbeta och gå vidare med sina liv.
När Jähner avslutar sin berättelse 1967 är det inte konjunkturnedgången i sig som är mittpunkten. Året markerar att Västtyskland blivit sig självt — och samtidigt redo att kritisera den identitet landet just byggt upp. Samma år som All You Need Is Love blir en världshymn kokar studentrevolten under ytan, ett uppbrott som delvis är en reaktion mot just den trygghet, ordning och välfärd som rekordåren byggt. En stat som erbjudit stabilitet och framgång ifrågasätts nu av ungdomar som uppfattar den som begränsande och meningslös. Ett uppror och identitetssökande som möjliggjorts av föräldrarnas hårda arbete.
När boken når sitt slut hade Västtyskland blivit ett land. Men fanns fortfarande det tyska folket och i vilket skick befann det sig i efter ett drygt decennium av oöverträffad materiell tillväxt? Jähner visar med sitt breda perspektiv och sinne för detaljer att Tysklands och tyskarnas historia är relevant för den som vill förstå dagens Europa.