Samhälle Krönika
Breda samarbeten saknar egenvärde
Socialdemokratin har återigen börjat tala om blocköverskridande samarbeten. Det är inte bara cynisk valtaktik – sakpolitiskt är det en återvändsgränd. Det skriver Adam Danieli.
”Vi vill leda Sverige i en ny samarbetsanda.” Så löd huvudbudskapet i Magdalena Anderssons senaste utspel om hur Sverige ska styras efter valet i september. Mer konkret vill Socialdemokraterna, efter att på något sätt ha hamnat i regeringsställning, etablera blocköverskridande samarbeten i ett antal frågor. Däribland energipolitiken, den organiserade brottsligheten och en bred skattereform.
Utspelet var kanske inte så överraskande i sig. S har på olika sätt i decennier sökt samarbete bort från sina besvärliga rödgröna kamrater på dessa områden och vill neutralisera så många frågor som möjligt där man själv saknar stort förtroende bland. väljarna. Svenskar är konsensussökande och mittenväljare hägrar.
Men bortom det spelteoretiska skymtar något större: en kulmen på den ”blocköverskridande ideologi” som på allvar verkar etablera sig i det svenska politiska landskapet. Den fascinerar. För lika svårt som det är att missa skimret som i många politiska läger omger tanken på breda överenskommelser, lika uppenbart fel är beskrivningen av hur den fungerar.
Vissa av våra grannländer, Danmark och Tyskland exempelvis, har en tydlig tradition av öppna och breda koalitioner över traditionella blockgränser, även på enskilda politikområden. Med statsvetaren Arend Lijpharts terminologi har dessa länder tydliga inslag av konsensusdemokrati. Sverige tillhör dock inte riktigt denna kategori i den reformpolitiska praktiken, utan utgör i hög grad en majoritetsdemokrati. Här sker reformer i tydlig blockkontext, och de framgångsrika – vare sig det gäller jobbskatteavdraget, ROT eller maxtaxan inom barnomsorgen – överlever genom att de omfamnas av efterföljande regeringar. Utvecklingen är dialektisk och blockbunden.
Faktum är att lyckade uppgörelser är mycket ovanliga.
Faktum är att lyckade uppgörelser är mycket ovanliga. Bara under de senaste två decennierna kan vi bland misslyckandena lista migrationsöverenskommelsen 2011, Decemberöverenskommelsen 2014, migrationsöverenskommelsen 2016, energiöverenskommelsen 2017 och klimatpolitiken 2017. De bröts eller åsidosattes allihop efter kort tid, i den mån de ens var tillräckligt konkreta för att verkställa.
Motsvarande försök till överenskommelser om bostäder 2016 och gängkriminalitet 2019 kom inte ens upp på banan. När S talar om en stolt tradition av blocköverskridande samarbete i Sverige gör man det stående bland ruiner.
Visst kan man argumentera för att det finns enstaka undantag. Den omfattande skattereformen 1990–91 – känd som århundradets skattereform – är kanske det mest åberopade exemplet, men den omgavs av mycket speciella omständigheter.
Insikten att det svenska skattesystemet hade allvarliga brister var väl etablerad inom såväl akademin som socialdemokratin och borgerligheten, med marginalskatter på närmare 90 procent. Ett stort antal utredningar och förslag togs fram av Finansdepartementet i slutet av 1980-talet och drivande bakom skattereformen var Socialdemokraterna själva, inte minst ekonomen Assar Lindbeck.
I sin omfattning var skattereformen verkligen historisk. Som uppgörelse betraktad var den däremot en mycket bräcklig produkt. Bara två partier ingick, S och L, som tillsammans samlade runt 55 procent av riksdagen. Det tog bara några månader innan man frångick den enhetliga momsen, och ”hälften kvar” var historia så fort S återkom i regeringsställning 1995 och införde värnskatten.
Några motsvarande omständigheter finns knappast kring de frågor som S nu tar upp.
Även den som är borgerligt lagd måste erkänna att det var en mycket framgångsrik reform som i huvudsak drevs igenom av S, stående vid ruinens brant. Några motsvarande omständigheter finns knappast kring de frågor som partiet nu tar upp, inte minst skattepolitiken.
Vissa skulle kanske framhålla Försvarsberedningen som ett annat framgångsexempel. Där är enigheten utan tvekan bred, men hur bra har resultatet egentligen blivit?
Och vad gäller pensionssystemet, ett resultat av samma sunda reformvåg som skattereformen, har det förvisso varit både återhållande och hållbart. Men tvärtemot att vara en reformmotor har överenskommelsen fyllt rollen som fordon för oaptitliga beslut som inget enskilt parti hade kunnat ta eget ansvar för. Att sudda ut ansvarsutkrävandet på ett sådant sätt är dock inte önskvärt för andra frågor som inte förutsätter enormt långa tidshorisonter.
De tidigare svårigheterna kan till och med utläsas i S motsägelsefulla ordval: man vill etablera en ny samarbetsanda i svensk politik. Då är det svårt att samtidigt hänvisa till att traditionen redan är etablerad. Man kan på sin höjd tala om försöken att nå sådana uppgörelser som väl etablerad socialdemokratisk partitaktik.
Vid sidan av den påhittade traditionen återkommer argumentet att en sådan ordning skapar förutsägbarhet. Givet att så få överenskommelser håller, stämmer det inte.
Men även om långsiktiga överenskommelser faktiskt skulle ligga inom politiskt räckhåll finns det inneboende problem med en politik där nya argument och erfarenheter stängs ute. Förutsägbarhet är ett optimistiskt sätt att beskriva politik som har stelnat. En blocköverskridande överenskommelse cementerar i värsta fall en riktigt dålig kompromiss som inte kan uppdateras när nya behov uppstår, och som ingen egentligen vill ta ansvar för konsekvenserna av. Bra politik behöver man omvänt inget avtal för att företräda.
Oavsett riskerar man att landa i en effektiv kortslutning av den politiska debatten. Att ha som målsättning att undvika demokratiskt helt nödvändig konflikt och kalla den för ”käbbel” borde ta emot. S talepunkt – att man ska enas om beslut som är ”för Sveriges bästa” – är i själva verket en populistisk trop som antyder att annan politik bara är någon slags chimär och inte skulle syfta till att värna landet.
Lyckligtvis är överenskommelsernas makt att stoppa debatten begränsad. Partierna har olika ideologiska utgångspunkter och svarar på väljarnas förväntningar. Överenskommelser är därför instabila till sin natur. En politisk överenskommelse gäller, till skillnad från formella avtal i andra sammanhang, inte längre än tills det finns politiska poäng att plocka på att driva en annan linje. Det förklarar det bistra protokollet.
Synar man argumenten är det tydligt att både beskrivningen av Sverige och målet om blocköverskridande som egenvärde inte håller. Ändå har det en tydlig lockelse, både i politiken och hos allmänheten. Kanske bottnar det i ett missförstånd kring vad politisk handlingskraft egentligen är. Känslan av att breda överenskommelser ”rustar” samhället bygger helt enkelt på en sammanblandning, där vi jämför politik med det vanliga livet.
I vardagen blir ett kollektivt projekt starkare ju fler som deltar i det. Vare sig det gäller gårdsstädningen i bostadsrättsföreningen, en insamling till välgörenhet eller något annat försök att göra någonting gemensamt, är uppslutning något bra. Man kan dela bördor och stärka insatser.
Politik fungerar inte så. Det är ett beslutssystem där majoriteten oftast vinner hela kakan, oavsett marginal. Reformer fungerar precis lika bra – eller dåligt – om det är 51 eller 71 procent som röstar för dem. Det offentliga Sverige delas inte upp efter mönster i riksdagen, och det är inte riksdagsledamöterna själva som gemensamt bestämmer sig för att hugga i. Handlingskraften står och faller med att man samlar en majoritet.
Socialdemokraterna bör lägga fram sin politik och berätta hur man vill samla stöd för den, inte drömma om en utdöd debatt.