Samhälle Reportage
När M riskerar att bli stödhjul åt S
I över 60 kommuner styr S och M tillsammans i olika konstellationer. Men det finns bara en som kan vara kommunstyrelseordförande och hålla i klubban, och i de flesta kommuner besitter S den posten. När blir en samarbetspartner ett stödhjul? Det skriver Hannah Stutzinsky.
När vallokalerna öppnar i september kommer väljare i 26 olika kommuner att rösta i kommuner som styrs av Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans. Av dem har 20 stycken en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande (KSO) och sex kommuner en moderat sådan. I ytterligare 38 kommuner finns det koalitionsstyren med flera partier där Socialdemokraterna och Moderaterna ingår. Av de totalt sett 64 kommunerna har en betydande majoritet, 44 stycken, en socialdemokratisk KSO.
För borgerligt sinnade politiker finns det en uppenbar risk att ingå i sådana styren. Att gå med på att styra tillsammans med det socialdemokratiska arbetarpartiet är ett beslut som riskerar att bli detsamma som ett samtycke för Socialdemokraterna. Samtidigt vittnar kommunala företrädare för M om att alternativen, som Alliansen eller Tidö med SD i styret, ofta kommer med bråk och kostnader. Att förhandla med en annan motpart är ofta enklare än att förhandla med tre, särskilt när det är en motpart som skolar sina politiker och håller professionalismen hög. Men för att slippa blodtryckshöjningarna som kommer av småpartiernas långa önskelistor och bristande realism, riskerar politikerna att lägga ett lock över demokratins dynamik. Det är också värt att notera att få av de 20 kommuner där Moderaterna getts vice ordförandeposten, har sänkt skatten den här mandatperioden.
I Linköping tillhör det ovanligheterna att det kommunala styret blir omvalt. Det är en ekonomiskt välmående universitetsstad med lägre arbetslöshet än riksgenomsnittet, vilket lett till att små frågor fått starkt genomslag och att ett lokalt parti uppstått. Under mandatperioden 2018–2022 styrdes Linköping av Alliansen med Niklas Borg (M) som kommunstyrelsens ordförande. Efter valnatten 2022 stod det klart att Socialdemokraterna var Linköpings största parti, men S lyckades inte samla en majoritet vänsterut. I stället blev det ett blocköverskridande samarbete och Borg flyttade ut ur KSO-kontoret. De två partierna tillsammans räcker dock inte till en majoritet i fullmäktige. Där måste de söka stöd hos något av oppositionspartierna.
Niklas Borg anser inte att samarbetet kommit med särskilt mycket eftergifter.
– En del frågor kopplade till trygghet som vi inte kom vidare med i alliansstyret har vi kunnat komma överens med Socialdemokraterna om. Exempelvis ökad satsning på kommunala ordningsvakter och kamerabevakning.
Har ni sänkt skatten den här mandatperioden?
– Nej, det har vi inte gjort. Socialdemokraterna har inte heller fått höja den. Vi drev frågan om skattesänkning även mandatperioden innan men fick inte igenom det i Alliansen.
Det är lättare, anser Borg, att få ett lugn i styret när det bara är ett annat parti att komma överens med än tre. Även om partiet heter Socialdemokraterna. Hans bedömning är att Socialdemokraterna i Linköping är mer höger än vad de är i många andra kommuner och att de har en vana vid att styra. – Jag upplever också att gör man en överenskommelse med dem så hedrar de den, säger han.
Borg vill inte uttala sig om hur hans kollegor i andra kommuner borde agera gentemot Socialdemokraterna, Han framhåller att det helt beror på de lokala förutsättningarna och att det är möjligheten att få genomslag för moderat politik som måste avgöra. Ett regeringssamarbete med S ser han inte heller som en reell möjlighet i närtid. Däremot välkomnar han fler breda överenskommelser.
– Jag hade gärna sett att man lyckats göra en energiöverenskommelse, det tror jag hade varit bra för Sverige.
***
Två mil nordöst om Göteborg ligger Lerum. En kommun med drygt 40 000 invånare och likt Linköping med låg arbetslöshet och stort husägande. Till skillnad från Linköping är Lerum en av de sex kommuner med ett blårött styre där kommunstyrelsensordförande är en moderat och Socialdemokraterna fått nöja sig med första viceposten. Viktor Lundblad (M) är KSO i Lerum. För honom var posten avgörande för att han skulle gå med på samarbetet.
– Som kommunstyrelsens ordförande har man ett helhetsgrepp på frågor. Genom att hålla i klubban får man en viss typ av inflytande och ett informationsövertag.
Har ni sänkt skatten i Lerum?
– Ja det har vi. Det var något som var en moderat vilja att göra även förra mandatperioden då det var borgerligt styre i Lerum. Men då satte framförallt Centern och Liberalerna stopp för det lokalt.
Hade du velat se det här samarbetet på riksplan?
– Nej. Det enda scenariot då jag tycker att ett M och S samarbete nationellt hade varit önskvärt hade varit en bred samlingsregering i krigstid.
De övriga allianspartierna, av Moderaterna ofta kallade “småpartierna”, har i både Lerum och Linköping uppfattats som bångstyriga. I bakgrundssamtal runt om i landet framträder en bild av att småpartierna är ovana i det politiska arbetet och ofta envisas med kostnadsdrivande förslag. Det gäller både kommuner med blocköverskridande styren och kommuner där Moderaterna leder oppositionsarbetet med de borgerliga småpartierna.
“Det senaste decenniet har vi sett många fall av skakiga och små minoritetsstyren. Det hämmar utvecklingen i en kommun”, sade Rasmus Törnblom som är vice KSO i Lund, till SvD (15/4-24).
Samtidigt har han själv ingått ett minoritetsstyre i Lund tillsammans med Socialdemokraterna. Precis som i Linköping har Socialdemokraterna posten som kommunstyrelseordförande i Lund, och Moderaterna viceposten. De har ett budgetsamarbete med Kristdemokraterna men i övrigt behöver de söka stöd från något av oppositionspartierna för att få igenom sin politik.
Men det är inget som Törnblom ser som något problem:
– Det är ett rätt öppet och bra samarbetsklimat i Lund. Om oppositionspartier lägger bra förslag är vi öppna för att samtala om dem.
Vilka har de största frihetliga segrarna varit den här mandatperioden som ni styrt ihop med S?
– Rolig fråga! Ett exempel är vår politik för en roligare stad. Vi har bland annat som första kommun i landet avskaffat avgifterna för uteserveringar helt och hållet. Jämför man 2022 med 2025 så har antalet uteserveringar i Lund ökat med mer än 50 procent.
Har ni sänkt skatten?
– Det har vi inte gjort. Skatten har varit oförändrad under mandatperioden.
En annan förändring som det blocköverskridande styret i Lund genomfört är en gedigen sanering av ekonomin och infört mer ordning och reda i orderböckerna.
– Med den skattenivå vi har vilar ett särskilt ansvar för att skattepengarna gör större nytta. Den här mandatperioden har en kvartsmiljard sparats genom bättre styrning av fastighetsförvaltning, minskad administration och annat som kommuner ägnar sig åt, men som inte är välfärdens direkta kärna. Det är ett sätt att duka bordet för framtiden och stärka exempelvis skolan, men det är också ett sätt att se till att kommande generationer inte betalar för dagens välfärd, säger Törnblom.
Tror du att det hade varit svårare att få igenom den typen av strukturreformer i samarbete med flera små partier?
– Mycket svårare. Dessutom är det extra viktigt att leverera och hålla tempo i reformerna om moderater och socialdemokrater styr. Den typen av samarbeten måste handla om att få jobbet gjort.
I slutet av 2024 genomförde forskare från Linköpings Universitet en studie om blocköverskridande samarbeten runt om i landet. I den svarade 83 procent av de moderata företrädarna att de har negativa erfarenheter från tidigare styren med andra samarbetspartier.
De skriver att både moderater och socialdemokrater uppfattat sina tidigare styren som “tjafsiga”. De mindre koalitionspartierna kunde gå med på en sak vid förhandlingsbordet och sedan ändra sig efter att ha haft medlemsmöten. Då behövde förhandlingarna börja om från början igen.
På frågan om han vill se ett S+M-samarbete på riksplan ger Rasmus Törnblom inget binärt svar:
– Moderaterna borde förstås sträva efter att få igenom så mycket som möjligt av vår politik. Om man tar det nationella perspektivet så tror jag att Socialdemokraterna har en väldigt lång resa att göra för att det här ska vara möjligt. Det enda påtagliga argumentet från Socialdemokraterna är att de vill byta kurs, men till vadå?
Törnblom efterfrågar transparens i dialogen om ett regeringssamarbete med S och konstaterar att Socialdemokraternas utspel om M-samarbete nationellt mest framstår som en undanmanöver för att slippa svara på frågan om det egma regeringsalternativet:
– Det kanske viktigaste av allt om man ska ta den nationella frågan är: Är Socialdemokraterna regeringsdugliga? De styrde i åtta år och ekonomin försämrades samtidigt som otryggheten ökade. Moderaterna värdesätter regeringsduglighet. Socialdemokraterna har inte ett track recod i modern tid på att genomföra stora viktiga reformer.
Har Sverigedemokraterna det?
– Det återstår väl att se. I samarbetet på nationell nivå har de medverkat till att stora reformer kommit på plats, inte minst avseende rättspolitiken och en ekonomisk politik som gör det mer lönsamt att arbeta, men även förstås inom migrationspolitiken.
Politiska kommentatorer har beskrivit Sverigedemokraternas position i Tidö-samarbetet som gynnsam. De utgör en del av regeringsunderlaget och kan därmed få igenom sin egen politik, de kan även berömma sig med att ha varit bidragande till att uppskattade reformer genomförts. Samtidigt kan de slippa ansvarsutkrävande från både oppositionen och väljarna eftersom de inte sitter i regering.
Moderaternas position i en hypotetisk S+M-regering skulle sannolikt kunna liknas vid en invertering av Sverigedemokraternas position i Tidö-samarbetet. Som det mindre partiet i en koalitionsregering kan man tänka sig att det blir svårare att kommunicera framgångar som man åstadkommit samtidigt som partiet behöver stå till svars inför opposition och väljare.
Rasmus Törnblom bedömer dock möjligheten till sakpolitisk leverans som det mest centrala i väljarnas ögon:
– Om man inte får jobbet gjort och om vi inte får igenom moderatpolitik, då är det klart att vi kommer att straffas för det, oavsett vem vi styr med.
***
I Danmark pågår nu regeringsförhandlingarna för fullt. Mette Fredriksens blocköverskridande regering blev inte någon succé för någon inblandad. De danska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1903 och det liberala partiet Venstre har i mångt och mycket tappat sin roll som det ledande borgerliga partiet. Moderaterne, en utbrytning från Venstre, backade visserligen inte lika mycket, men är inte heller något samlande parti. I Altinget beskriver den borgerlige historikern Christian Egander Skov den danska valrörelsen som en avslagen armbrytningsmatch. De som intuitivt uppfattas som motståndare satt samtidigt i regering tillsammans, och uteslöt inte heller att fortsätta göra det. “Mittenpolitiken tar politiken ur politiken” skriver Egander Skov.
Även Tyskland har erfarit konsekvenserna av blocköverskridande regeringar. Det har tydligt resulterat i en stagnerad reformtakt och fortsatta låsningar i energipolitiken, vilket i sin tur satt den tyska konkurrenskraften i fritt fall. Grumligheten i politikens mittfåra har därtill tryckt de tyska väljarna mot ytterkanterna i sökandet efter tydliga politiska svar.
I Dagens Industri (31/3) påpekar den moderata fritidspolitikern Per Rosencrantz att en M och S-regering inte är något som näringslivet bör efterfråga. Han pekar både på att både jobbskatteavdraget och arbetslinjen togs fram i opposition. Även arbetet som lade grunden till Tidö-avtalet gjordes utanför regeringsställning. Han menar att regeringskansliet är en plats för exekution, inte politikutveckling.
Kommunpolitiken är på många sätt mindre ideologisk än den nationella politiken. Den är också mer personstyrd och mindre professionaliserad. Man ska heller inte glömma bort att det finns en institutionell skillnad mellan politik på nationell nivå och kommunpolitik. På kommunal nivå finns det inte några beslutsfattande rum där inte oppositionen är närvarande. Även i kommunens motsvarighet till regeringen, kommunstyrelsen, är oppositionen representerad. Det har skapat oheliga allianser, som i Västerås där Kristdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet. Det har skett en markant ökning av kommuner med blocköverskridande styren sedan valet 2022 jämfört med valet innan.
Även om personkemin mellan två kommunpolitiker kan vara god, spelar det roll vem som håller i klubban. Den som är kommunstyrelseordförande har ett helhetsansvar som nästa person i hierarkin inte har, vilket ger ett informationsövertag. Blocköverskridande samarbeten verkar på sina håll i landet ha resulterat i fler moderata segrar, än vad borgerliga samarbeten på de här platserna tidigare resulterat i. Men det verkar mer bero på Alliansvännerna än på Socialdemokraternas intresse för frihetlig kommunpolitik. För att hålla förutsättningarna för borgerlig politik så starka som möjligt bör Moderaterna nog vara restriktiva inför Socialdemokraternas utsträckta hand för ett potentiellt regeringssamarbete.
För den överväldigande majoriteten av S+M-koalitionerna har trots allt inneburit att Moderaterna spelar andrafiol.