Adam Furustam: Sommarlovet är orimligt långt

I Örebro kommun saknas i regel ett trettiotal barn vid terminens start. Indragna i kriminell verksamhet, fastlåsta i depressionens kedjor eller offer för hedersrelaterat förtryck är enbart några sannolika förklaringar till den oaviserade frånvaron. Vad som däremot är klart är att dagens tvåterminssystem, med ett oproportionerligt långt sommarlov, riskerar vara den utlösande faktor som puttar några av samhällets redan mest utsatta över gränsen till ett liv i nöd och misär.

När folkskolan år 1842 infördes som den första allmänna och obligatoriska skolformen i Sverige var den agrara verksamheten befolkningens primära sysselsättning. Med regnprognoser i tankarna och lien i hand utvecklades tvåterminssystemet som en kompromiss för att få föräldrarna att släppa iväg barnen till utbildningsanstalt när skördetidens mest intensiva fas kommit till ända. Sedan 1800-talets mitt har samhället dock förändrats. Jordbruket sysselsätter idag knappt 2 procent av landets befolkning samtidigt som gemene svensk sannolikt inte kan skilja på en harv och skära. Trots detta består terminsindelningen.

Medan solstinna förmiddagar och aftnar som sträcker sig in i oändlighet kan utgöra en fridfull oas i ett annars hektiskt liv visar allt mer forskning på hur sommarledigheten delar in Sverige i ett A- och B-lag. Samtidigt som skolresultaten på aggregerad nivå blir lidande motsvarande en månads inlärning blir klyftan mellan barn till högutbildade och lågutbildade föräldrar påtaglig. För medelklassbarn utvecklas läsförmågan i regel under sommaren samtidigt som barn till låginkomsttagare tvärtom tappar en stor del av vårens inlärda kunskaper. Genom att bevara tvåterminssystemet kastar politiken – trots beskrivningar om skolan som ”en språngbräda ut i livet” – således elever med redan sämst förutsättningar under bussen.

Trots att tvåterminssystemet är en kvarleva från den tid då skördeprognoser och harvens skevhet dominerade samtalen är det ännu inget parti som aktivt driver för en förändring.

Internationella exempel, men även erfarenheterna från den fristående gymnasieskolan Amerikanska gymnasiet i Göteborg, visar att en annan väg är möjlig. I dåvarande Västtyskland infördes redan 1964 ett sex veckors sommarlov och i Danmark kapades nyligen den sjunde sommarlovsveckan. Det treterminssystem, med kortare sommarlov samt två veckors höst-, jul- samt sportlov, som för sju år sedan introducerats på Amerikanska gymnasiet i Göteborg upplevs av 88 procent av lärarna som gynnsamt för elevernas lärande.

För den ensamstående mamman med några veckors osammanhållen semester eller egenföretagaren som även sommartid måste bemanna butiken skapar den långa ledigheten logistiskt kaos. Utan välvilliga släktingar och barnomsorg under obekväma tider blir livspusslet, liksom känslan av otillräcklighet, en återkommande huvudvärk.

Trots att tvåterminssystemet är en kvarleva från den tid då skördeprognoser och harvens skevhet dominerade samtalen är det ännu inget parti som aktivt driver för en förändring. Samtidigt som Moderaterna på pappret förespråkar detta har tystnaden från borgerlighetens utbildningspolitiska utskott, Liberalerna, varit talande. Medan förslag om vinstbegränsningar i friskolor, reglerad undervisningstid för lärare och förbud av fula skolor stått som spön i backen har partiet ännu inte vågat ta i frågan om ett treterminssystem.

Att korta sommarlovet skulle inte enbart stärka inlärningskurvan och göra dagens unga bättre rustade för framtiden, utan också underlätta livet för många föräldrar och skapa hopp hos dem som riskerar ta fel avfart. Med regeringens produktivitetskommission i ryggen och en förändrad arbetsmarknad framför ögonen borde politiken snarast byta fot och införa ett treterminssystem. I väntan på detta skulle fler skolor kunna följa i Amerikanska gymnasiets fotspår och på egen hand se över terminerna. Alla barn förtjänar en god start i livet.