Idéer Krönika
Homeros har alltid varit i rörelse
Det bästa sättet att vara trogen Homeros epos är att berätta dem på ett nytt sätt i en ny tid. Det gör Christopher Nolan mästerligt. Det skriver Johan Norberg apropå den nya filmatiseringen av Odysséen.
Hur mycket får man förändra Odysséen? Att Christopher Nolan i filmversionen rensar bort gudaförsamlingen är klokt. Själve Zeus klagade ju på att människorna ”skylla det onda på oss”, som de själva orsakat. Och naturligtvis måste en 172-minutersfilm utelämna centrala personer och episoder. Även Homeros sa att ”vanskligt är det för mig – ty jag är ingen gud – att berätta om allting.”
Men Nolan går längre. Som många kritiker anmärker har han gjort Odysséen till en anakronistisk berättelse om vår tid, med krigsveteraner med PTSD och ett uttalat antikrigsbudskap som få antika greker skulle ha känt igen. Vad finns ens kvar av Odysseus utan hans nyfikenhet, humor och slughet? Är det inte lite som Hamlet utan ångest?
Jag har sympati för originaltrohet. Jag har ofta svurit över filmer som förvanskar min favoritlitteratur (jag har fortfarande inte vågat se filmatiseringen av Doktor Glas). Och Homeros epos har en särskild plats i mitt hjärta, ända sedan jag som barn läste dem som Illustrerade klassiker och sedan närstuderade dem på litteraturvetenskapen.
Men jag lärde mig också något annat på litteraturkurserna. Att Iliaden och Odysséen alltid varit i rörelse. De skapades av muntliga diktare som under hundratals år anpassade och ändrade berättelserna, och vävde in nya episoder.
Det är därför även ”originalen” är fulla av anakronismer. En pilspets av järn nämns i en bronsålder som inte kände sådana. Äktenskaps- och begravningsseder från olika århundraden nämns sida vid sida. Skalderna lade till nya avsnitt som speglade publikens erfarenheter, och brydde sig inte om att anpassa de gamla.
Om Homeros verkligen fanns var hans insats att någon gång på 700-talet f Kr redigera ihop dessa olika varianter till en slags standardupplaga.
Men även därefter utvecklades historierna av diktare, från Vergilius och Dante till Tennyson och Eyvind Johnson. Det är sådana ständiga förändringar som har hållit grundberättelsen levande, och gör att Odysséen har legat på bestsellerlistorna i 2 700 år. Vi har nämligen alla ett Ithaka att återvända till och hinder och frestelser som riskerar att leda oss vilse.
Det bästa sättet att vara trogen Homeros epos är därför att berätta dem på ett nytt sätt i en ny tid. Det gör Christopher Nolan mästerligt.
The Odyssey är något så relevant i en opportunistisk tid som ett försvarstal för principer och institutionalism.
Om du inte har sett filmen än, så gör det innan du läser vidare, för här kommer några spoilers som skulle få profeten Teiresias att rodna: The Odyssey är något så relevant i en opportunistisk tid som ett försvarstal för principer och institutionalism.
I Nolans version spökar den förestående civilisationskollapsen som aldrig nämns av Homeros, men som verkligen ägde rum ungefär vid tiden för Trojas fall. På 1100-talet f Kr gick många av de stora kulturerna i östra Medelhavet under på grund av naturkatastrofer och invasioner av de mytomspunna ”sjöfolken”. Homeros Odysseus är lyckligt okunnig om det, men strax efter att han återser Ithaka skulle de grekiska städerna falla.
Nolans Odysseus vet det däremot – och känner sin skuld. Det är han och hans män som under förstörelsen av Troja bröt mot de normer som upprätthöll någon slags civilisation även under krig. Här blir den trojanska hästen en kortsiktig exploatering av den gemensamma tillit som all samlevnad vilar på. Att lura trojanerna med ett skenoffer till Athena är som att gömma vapen i ett Röda Korset-fordon, eller angripa motståndarna under täckmanteln av fredsförhandlingar. Man tjänar kortsiktigt, en gång, till priset av att man själv aldrig mer kan förlita sig på motsvarande konventioner.
Kan det verkligen ha varit så bronsåldern kollapsade? Självfallet inte. Ett bättre institutionellt ramverk skyddar inte mot jordbävningar och torka. Men är det mindre sant än att Afrodite orsakade invasionen av Troja eller att Poseidon blåste Odysseus ur kurs? Var tid har sina skalder, som berättar de myter vi behöver.
Med den här filmen sänder Nolan ett närmast spelteoretiskt budskap till varje makthavare som bryter mot konstitutionen (eller fredsavtal, WTO-regler, finanspolitiska regelverk eller kvittningssystem), för att just den här gången gynnar det oss. Likt Matt Damons Odysseus öppnar de också stadsportarna för sin egen fiende.
Den gyllene regeln finns i många olika varianter. Den liberala versionen lyder: ta dig aldrig makt du inte skulle vilja se i händerna på din värsta fiende, för förr eller senare hamnar den där.
Christopher Nolan approprierar Homeros för att berätta sin historia för egna syften. Det är precis så den mångförslagne Odysseus också skulle ha gjort.
Och jag vill påminna mina gamla litteraturkursare att det inte är helt gripet ur vindguden Aiolos säck. Odysséen är full av reflektioner om lagar och samhällsskick. Det obehagligaste med cykloperna är inte kannibalismen, utan att ”ej de rådslå heller på ting och ej ha de lagar”.
Även om grekerna ofta heroiserade krig, har få lika vältaligt som Homeros skildrat det som tragedi – läs bara Iliadens 24:e sång. Och det slutliga grundskottet mot den krigarfetischism som maskulinitetsposerande ”Bronze Age Perverts” besjunger på X finns i en scen i Odysséen som tyvärr inte finns i filmen. I Hades möter Odysseus den nu döde hjälten Akilles och muntrar upp honom med att han fick det korta, våldsamma liv som gav honom evig ära, precis som han önskat sig.
Men efter förödelsen ångrar Akilles allt. Jag skulle hellre slita som dräng under en fattig man, utbrister han förtvivlat, än att ”gå härnere som kung över alla som slocknat i döden”.