Samhälle Krönika
Byalagets breda mitt
För många väljare är Centerpartiet i dag ett liberalt storstadsparti. Men partiets själ återfinns på platser som valdistriktet Norrflärke-Solberg i Örnsköldsviks kommun. Det skriver Svend Dahl, som även ser ett sakpolitiskt dilemma.
Byn Kubbe i Örnsköldsviks kommuns inland är kanske framförallt känd för att vara en välbevarad radby. Här ligger gårdarna fortfarande tätt på rad längs med länsväg 348, på det sätt som var det normala före 1827 års laga skifte, då gårdarna i de flesta fall flyttades ut till jordbruksmarken.
Men detta är också sedan länge centerbygd – det är här traktens största gårdar ligger. Och redan på 1400-talet omnämndes byn som ett välmående jordbrukslandskap.
Valdistriktet Norrflärke-Solberg sträcker sig nordväst från Bredbyns utkant till Solberg nära gränsen till Västerbotten och har 645 invånare varav relativt många är äldre. Här fick Centerpartiet 24,3 procent vid riksdagsvalet 2022, vilket gjorde distriktet till partiets starkaste fäste.
Byarna i den landsbygdskommun som 1971 gick upp i Örnsköldsvik har länge dominerats av antingen Socialdemokraterna, som med 34,9 procent blev valdistriktets största parti, eller Centerpartiet. I Solberg röstar man framförallt på S medan man i Norrflärke och Kubbe väljer C-valsedeln. På senare år har även Sverigedemokraterna fått ett betydande stöd och blev med omkring 15 procent av rösterna tredje största parti.
Sannolikt finns en delförklaring till det starka stödet för C i Norrflärke och Kubbe i den bevarade bygemenskapen. Bygden präglas i hög grad av ett starkt föreningsliv, med både idrottsförening och ett traditionsfyllt byalag. Centerpartiet är, med en lång historia av starka lokala företrädare, en självklar del i denna gemenskap.
Att skolan finns kvar i Norrflärke – mycket av den övriga samhällsservicen har sedan några decennier flyttat till Bredbyn i det angränsande valdistriktet – gör dessutom sitt till. Många röstar på C för att värna byskolan, vilket inte minst märks i kommunalvalet där stödet för C i Norrflärke-Solberg var hela 47 procent.
Men här finns också en stark kultur av att klara sig själv. Kanske kan man jämföra med Gnosjöandan, som på motsvarande sätt förenar individuell strävsamhet och gemenskap.
Detta är folkrörelsecentern – centerdrömmen om man så vill.
I dag har Centerpartiet i många avseenden förvandlats till ett liberalt parti för väljare i storstäderna. Man skulle kunna beskriva det som att C är på god väg att bli Sveriges svar på Radikale Venstre, det socialliberala parti som vid 1900-talets början var en kulturradikal utbrytning ur de danska lantbrukarnas parti Venstre och som sedan dess spelat en viktig roll som stödparti till socialdemokratiska regeringar.
Men organisationens själ är en annan. Den hittar man på platser som Norrflärke och Kubbe.
Detta avspeglas inte minst i listan över Centerpartiets starkaste fästen, förutom Norrflärke-Solberg återfinns här tre valdistrikt på Gotland och ett i Robertsfors i Västerbotten. I valdistriktet Norrflärke-Solberg är det inte heller långt till Thorbjörn Fälldins Ramvik. Både den tidigare C-ledaren Maud Olofsson och Emil Källström, tidigare riksdagsledamot och ett namn som nämns så snart framtida C-ledare kommer på tal, är dessutom från Örnsköldsvik.
Det här är en del av Sverige där Centerpartiet alltid varit som starkast och utgjort den naturliga motpolen till Socialdemokraterna.
Det här är en del av Sverige där Centerpartiet alltid varit som starkast och utgjort den naturliga motpolen till Socialdemokraterna. Där det funnits industri har man röstat S, där lant- och skogsbruk dominerat har man valt C.
Förr eller senare blir partier sina väljare – i Centerpartiets fall allt mer storstadsliberalt. Men rötter har betydelse, inte minst när man, som i C, vårdar arvet som folkrörelse på landsbygden. Häri ligger också det dilemma som partiet sedan några år tillbaka lever med.
Relationen med Socialdemokraterna är förstås komplex. Samtidigt som man på många håll varit politiska huvudmotståndare finns det en lång tradition av samarbete. Från 1930-talets krisuppgörelse och 1950-talets koalitionsregering till 1990-talets budgetsamarbete och 2019 års januariavtal har socialdemokrater och centerpartister visat prov på förmåga att komma överens.
För ett parti vars DNA rymmer småföretagsamhet och strävan efter att få saker och ting gjorda, blir det däremot potentiellt besvärligt när man frivilligt ger upp möjligheter att nå politiska resultat. Och det är till stor del vad som skett i och med valet att göra isoleringen av Sverigedemokraterna till en profilfråga.
Problemet blir tydligt i den opinionsundersökning som tidningen Land Lantbruk lät göra i vintras och som visade att SD numera är största parti bland lantbrukare. Det är, åtminstone delvis, ett resultat av att SD kommit att bli ett parti som värnar friheten på landsbygden från dem som av olika skäl vill reglera, inskränka och beskatta.
Ur ett sakpolitiskt perspektiv borde det vara naturligt för Centerpartiet att bygga samsyn med SD i dessa frågor. Men i stället har man valt att söka regeringssamarbete med det parti som är allra mest främmande inför exempelvis skogsägarnas äganderätt, Miljöpartiet.
De flesta centerpartister har förstås accepterat detta strategiska val. Men i de traditionella centerbygderna lär det finnas en och annan som i tysthet funderar över vilka resultat, exempelvis i skogspolitiken, partiet egentligen skulle kunna uppnå om det fullt ut vågade prioritera den egna sakpolitiken.
Detta är den fjärde i en serie artiklar där Smedjans chefredaktör Svend Dahl inför valet den 13 september besöker riksdagspartiernas starkaste fästen på valdistriktsnivå.