Därför hade Marx tyckt illa om Game of Thrones

Varning! Texten innehåller spoilers om Game of Thrones säsonger ett till sju.

Vi står inför det stora slaget om Westeros. Den levande mänskligheten har kraftsamlat i norr för att trycka tillbaka sina döda angripare. Ätter har försonats och folk förenats i kampen mot vitvålnaderna. Den åttonde och sista säsongen av George R R Martins fantasyberättelse Game of Thrones utlovar actionspäckade avsnitt och storslagna stridsscener.

Det är en gammal sanning att en gemensam fiende är en god förutsättning för att skapa enighet. Att samlas mot något är lätt och att samlas mot horder av anstormande döda är väldigt lätt. Att världen som människorna strider för är värd deras uppoffring är dock inte lika självklart. Detta påstående kanske upprör seriens mest hängivna fans, som är förtjusta i både berättelsens karaktärer och dess värld. Vad är inte underbart med att bo i slott, fäktas och skjuta pilbåge, rida genom riket, se på tornerspel, äta duvpaj och dricka dorniska viner? Om det var möjligt att lämna vår värld och ansluta sig till sagan finns det säkert flera fans som skulle göra det.

Dessa fans är inte ensamma. Hos många väcker berättelser om medeltiden nostalgi och längtan. De vill till en plats där deras liv har ett tydligt syfte, där de inte lever i överflöd men har det de behöver och där de slipper det moderna livets stress. Vilken glädje det vore att väckas av solen och inte mobilalarmet!

I Game of Thrones har dessa drömmare inte mycket att hämta. Till skillnad från J R R Tolkiens Sagan om ringen, där det glatt antas att en god person blir en god kung, ställer Game of Thrones djuplodande frågor om vad det är att styra och hur makt erövras. Den realistiska ansatsen genomsyrar hela berättelsen och gör den till något unikt. I stället för att förstärka lockelsen efter medeltiden avslöjas den som bedräglig. Genom att belysa medeltidens brutalitet, fattigdom och instängdhet visar Game of Thrones hur fantastisk vår moderna, kapitalistiska civilisation är – samtidigt som den kanske även kan säga något om vad motståndet mot den moderna civilisationen grundas i.

Utan lugn

Säsong tre var ingen angenäm upplevelse för Theon Greyjoy. Efter att ha förrått sin bästa vän Robb Stark, den kung han svurit trohet till, fann han sig genom en serie underliga omständigheter fånge hos Ramsay Bolton. Här blev han utsatt för en sällsynt vidrig tortyr. Av den blev Theon en annan människa, både själsligt och kroppsligt. Robb Stark blev å sin sida förråd ytterligare en gång under den tillställning som fått namnet Red Wedding, där hans mamma, han själv, hans fru och det barn hon bar miste livet. Och Ramsay Bolton blev uppäten av hundar.

Kort sagt: Game of Thrones är en brutal historia. I detta har den lyckats efterlikna medeltiden väl, som var en brutal tidsperiod. Steven Pinker har visat att medeltiden till och med var mer våldsam än 1900-talet, ställt i relation till hur många människor som levde under de båda perioderna. Därutöver hade medeltiden slaveriet, tortyren och kroppsstraffen. Det lugn som ofta tillskrivs medeltiden av dess romantiker måste alltså förstås som ett väldigt specifikt lugn. Ingen behövde oroa sig för att missa ett tåg, men däremot kunde man säkert känna en viss oro över att bli anklagad för ett brott och få sitt öra avhugget.

Genom att belysa medeltidens brutalitet, fattigdom och instängdhet visar Game of Thrones hur fantastisk vår moderna, kapitalistiska civilisation är.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att medeltidens människor dyrkade våld. Att vi vet mycket om exempel på grymhet i deras tid, som den Black Dinner som Red Wedding är baserad på, tyder på att dessa grymheter var exceptionella även för dessa människor. I Game of Thrones problematiseras emellertid den medeltida attityden, eftersom även personer som i alla andra avseenden verkar vara godhjärtade människor kan visa prov på grymhet, som när Daenerys Targaryen låter bränna Randyll och Dickon Tarly levande.

Hur kan seriens största idealist, som ser som sitt främsta uppdrag att göra världen till en bättre plats, och som för sitt motstånd mot slaveriet vunnit titeln bojornas fiende, samtidigt bära på en sådan hänsynslöshet? Vissa skulle säga att hon ärvt den från sin pappa, känd som den galne kungen. Ett annat svar är att hon ser sig tvungen att välja mellan barmhärtighet och sin egen vilja att skapa en bättre värld, och väljer en bättre värld om den så ska byggas på de förkolnade kropparna av hennes fiender.

I en värld med en annan, mer levande, ekonomisk ordning hade hon kanske inte uppfattat detta val som så skarpt. I ekonomin råder andra lagar än i politiken; den som vill bli rik måste måna om andra människors önskemål. Bagaren vet att han själv kommer att tjäna på att baka bröd, för att andra vill ha det. Av detta ekonomiska samspel följer sociala effekter som alltför sällan uppmärksammas. Utbytet lär människor att deras egen framgång är beroende av andra människors framgång. I stället för att se på andra människor som hinder inser de att andra människor är till hjälp. Hade Daenerys levt i en fri och blomstrande ekonomi kanske hon hade varit mer benägen att hålla tillbaka sin drake, i vetskapen om att den som i dag är en fånge i morgon kan vara en handelspartner.

Handel är inget viktigt fenomen i Game of Thrones. De olika landsdelarna är i hög grad självförsörjande. Norden producerar för Norden och Flodländerna för Flodländerna. Huvudstaden King’s Landing är visserligen beroende av vete från Ödemarkerna, men å andra sidan är det framför allt guld som Lannister-armén för med sig hem efter en framgångsrik plundringskampanj i Ödemarkerna. (Hur beroende av vete var de egentligen?)

I stället för att se på andra människor som hinder inser de att andra människor är till hjälp.

Ingen viktig karaktär har en bakgrund i kommers, förutom den före detta smugglaren Ser Davos Seaworth (som straffats hårt för detta). Följaktligen är det inte förvånande att människorna av denna värld kan vara så grymma, eftersom de ser andra människor som en begränsning av deras möjlighet att nå framgång i stället för hjälpmedel för att lyckas.

Game of Thrones lyckas inte heller spegla medeltidens nyanser. Skillnaderna inom Europa var väldigt stora. När Black Dinner ägde rum i Skottland hade köpmän i Norditalien sedan en tid experimenterat med dubbel bokföring och alltså tagit sina första försiktiga steg mot kapitalism.

Skillnaden mellan kontinenterna Westeros och Essos tillför emellertid ett sällsynt perspektiv. Westeros har en underutvecklad ekonomi utan banker, aktiebolag och köpmän. Allt detta finns däremot i Essos (om än köpmännen främst handlar slavar). Särskilt spännande blir detta när vi inser att Essos kan vara en metafor för arabvärlden, då få tror att arabvärlden någonsin har varit mer kapitalistisk än västvärlden.

En som argumenterat för att så faktiskt är fallet är Nima Sanandaji. I sin bok The Birthplace of Capitalism – The Middle East påpekar han faktiskt att Game of Thrones mystiska stål, valyriskt stål, med vilket Eddard Starks svärd Ice smids, inspirerats av det unika Damaskusstålet. Tillsammans med att dyrkan av R’hllor, som baserats på den persiske guden Ahura Mazda, är vanligare i Essos och att kontinenten ligger till öster gör det sannolikt att Essos är en metafor för arabvärlden, och att George R R Martin alltså instämmer i Sanandajis tes. Skulle fler böcker skrivas hade vi kanske fått läsa om hur Westeros på något underligt sätt blev både friare och rikare än Essos.

Världsdelarnas beskaffning är dock långt ifrån den största skillnaden mellan vår tid och medeltiden. Snarare måste det sägas vara graden av självförsörjning. Händelsevis är självförsörjning också den enda aspekten som tas upp i Game of Thrones som annars får sägas vara mer romantiserad än medeltiden.

Utan bekvämlighet

Samtidigt som våra moderna ekonomier har blivit mer integrerade i världshandeln har fascinationen för självförsörjningen vuxit sig starkare. En lång rad zombieserier berättar om människors kamp i en tillvaro utanför det moderna samhället. De kan inte förlita sig på någon annan än sig själva och ett fåtal kamrater för livets nödvändigheter. Frågan dessa serier ställer är uppenbar: Hur skulle du klara dig om samhället kollapsade?

Preppingrörelsen är ett implicit svar på denna fråga. Preppers förbereder sig på olika typer av krissituationer, i värsta fall en samhällskollaps. De både tränar inför den och samlar förråd av mat och förnödenheter.

I dessa företeelser kan man ibland ana mer än bara en vilja att vara redo för det värsta. Det tycks som om vissa hyser en förhoppning om att något faktiskt skulle ske, så att man får chansen att prova på det spännande livet utanför samhället. I själva verket skulle dock en tillvaro utan samarbete och handel inte vara intressant eller spännande på ett positivt sätt.

Den huvudsakliga effekten av självförsörjning är att det blir mindre försörjning. I stället för att fokusera på det de är bäst på, eller relativt bäst på, kommer människor att behöva ansvara för produktionen av allt de vill ha. Deras ansträngningar kommer att bära mindre frukt. Redan för hundra år sedan skulle en återgång till självförsörjning ha haft enorma följdverkningar men i dag, när människor arbetar med ytterst specialiserade arbetsuppgifter och får hjälp av maskiner och robotar med de allra mest specialiserade uppgifterna, är det nästan omöjligt att överskatta skadeverkningarna.

Om hundratusentals vitvålnader knackat på vår tids portar hade vi snabbt kunna färdigställa de vapen som striden kräver och enkelt gjort slarvsylta av fienden.

För att illustrera självförsörjningens begränsningar hänvisas det ofta till den brödrost som britten Thomas Thwaites byggde från grunden. Den tog nio månader att göra, kostade 10 000 kronor och fungerade i några sekunder innan den gick sönder. Andy Georges helt hemmagjorda skinksmörgås är ett annat projekt i samma kategori, som breddes för den ringa kostnaden av 15 000 kronor och sex månader av hans tid. Men varken brödrosten eller skinksmörgåsen är representativa för självförsörjningen. Både Thwaites och George fuskade på så sätt att de använde sig av redskap som de själva inte skapat, tillverkade med material som de själva inte utvunnit. Hade de verkligen gjort allting helt själva hade de aldrig blivit klara. Hade de även ansvarat för sin matförsörjning medan de arbetade på sina projekt hade de förmodligen svultit ihjäl.

Detta indikerar att självförsörjningen lär vara mer miserabel än spännande. Det säger också att det finns något underligt i synen på medeltiden som en tid då människor hade det de behövde, men inte ett överflöd. När människor inte samarbetar i produktionen måste de lägga ner mer tid och kraft för att få ut lika mycket som om de hade samarbetat. Anledningen till att medeltidens människor inte plågades av att materiellt överflöd var alltså inte att de inte ville ha ett, utan att de inte kunde få ett. Det lilla de hade behövde de jobba hårt för.

Även om Game of Thrones främst följer rikets adel skymtar vi ibland den stora fattigdom, bland annat orsakad av den utbredda självförsörjningen, som plågar de mindre bemedlade. Framför allt är det dock den rikaste elitens ytterst begränsade rikedom som säger oss hur stor fattigdomen är. Moderna bekvämligheter som vi tar för givna, såsom elektriska ljus, smidig uppvärmning och varierad kost och dryck, saknar de. Någon möjlighet att ta en helgsemester har de inte, eftersom själva resan till häst och vagn skulle uppta hela helgen. Många nöjen som finns i dag saknas, men man skulle ändå vara för upptagen med att överleva för att kunna ägna sig åt dem.

Att de får ut så lite av sin nedlagda tid och kraft föder dessutom osäkerhet. Om hundratusentals vitvålnader knackat på vår tids portar hade vi snabbt kunna färdigställa de vapen som striden kräver och enkelt gjort slarvsylta av fienden. För Westeros blir detta i stället en ödesdiger utmaning. Hade de haft en mer utvecklad arbetsdelning, så att vissa fokuserade på spjutspetsarna och vissa på svärdgreppen, understödda av maskiner, skulle de haft vapen i en sådan kvantitet och av en sådan kvalitet att självaste nattkungen hade darrat.

Om brutaliteten var påtaglig så är fattigdomen mer subtil, för det handlar om att se frånvaron av rikedom. Men lyckas de som vill byta värld uppfatta vilken liten utdelning ansträngningarna i denna värld ger, borde det väcka funderingar om hur bekvämt livet egentligen var under medeltiden.

Utan valmöjligheter

Om inte medeltiden var bekväm eller lugn, så var den i alla fall förutsägbar. Man behövde inte hitta sig själv, för man var den man var när man föddes. På denna plats fyllde man en viktig funktion, eftersom andra räknade med att man skulle behålla den och var beroende av att man gjorde det. Denna förutsägbarhet tar i Game of Thrones sitt tydligaste uttryck i att så gott som alla unga adelspojkar blir riddare, med Lancel Lannister som det ena undantag, till hans pappas stora förtret, och den förlamade Brandon Stark som det andra.

Det är naturligt att vissa ser medeltidens enklare värld som en bättre värld. Många brottas med frågan om vad de ska göra med sina liv, hur de ska hitta en partner och var de ska bo. De har drömmar som de sliter hårt för att nå. Ibland misslyckas de och kastas ut i ett hav av osäkerhet. Frågor från släkt och vänner om livsplaner när en avsky inför oförutsägbarheten. Efter en kort tid av famlande i denna osäkerhet väcks tanken att det inte spelar så stor roll vad man gör, så länge man gör något.

Denna upplevelse kan inte förnekas. Vad som kan sägas är enbart att även enkelheten har en mörk sida. Först och främst nästan garanterade medeltidens förutsägbarhet att människor hamnade på fel plats. Den starkaste är skräddare och den mest fingerfärdige är riddare, eftersom slumpen har ordnat det så. För samhället är detta självklart inte önskvärt. Dessutom kommer både den fingerfärdige riddaren och den starke skräddaren att behöva leva sina liv med vetskapen om att det kanske fanns något de var bättre ämnade för, att det i deras karaktärer rymdes potential som aldrig fick sitt utlopp.

Att färre människor kommer att misslyckas i denna ordning kan inte kompensera för detta. För de färre misslyckanden hade inte sin orsak i att fler lyckades nå sina mål, tvärtom är det även få som lyckas, eftersom de flesta inte får försöka. I detta system kuvas drömmar och ambition. Förutsägbarheten visar sig vara en instängdhet.

Kapitalismens kritiker

Förnuftet uppmanar oss att inte drömma om avlägsna tider. Mot det står en intuitiv önskan om ett enkelt liv där man har förmågan att klara sig själv. Någon noggrann undersökning av svunna tider lär intuitionen inte grunda sig på, utan mer rimligt är att den i stället har sitt ursprung i en rädsla för den nuvarande, kapitalistiska, ordningen.

Kapitalismen äger onekligen läskiga egenskaper: den är snabb, skoningslös och svårbegriplig. Förmögenheter som skapades i morse kan vara utraderade i kväll. Vad som gav några vinst kan ge andra människor förlust. Något som den absoluta majoriteten av människor finner vedervärdigt kan likväl vara oerhört belönande.

Men det finns faktiskt en logik i den, som dessutom är ganska lätt att förstå. Kapitalismen är ett system som skapar harmoni mellan människors ekonomiska mål. Den låter människor tjäna sig själva genom att tjäna andra. Kapitalismen är ombytlig eftersom människorna är det, för att deras smak och tycke förändras och för att människor kommer på nya sätt att hjälpa sina medmänniskor.

Att längtan handlar om en rädsla för kapitalism kan vi se i att Karl Marx motstånd mot den industriella revolutionen lika gärna hade kunnat vara ett försvar av den medeltida ekonomiska ordningen. Marx förfasades över den högre arbetsdelningen som följde med (eller orsakade) industrialiseringen, på grund av det avstånd som skapas mellan arbetaren och hans produkt när han specialiserar sig på en enskild uppgift i tillverkningsprocessen. Visserligen, erkände Marx, ger arbetsdelning en större produktion, men värdet tillfaller ändå enbart den utsugande kapitalisten och är således till klen tröst för den arbetarklass som får det sämre och sämre.

Den österrikiske ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk tog udden av denna kritik mot industrialiseringen när han förklarade att kapitalister inte exploaterar arbetarna, utan förtjänar sitt överskott (räntan) genom att förse arbetarna med lönen som ett förskott, så att de slipper vänta tills produkten har sålts.

Frånsett detta hade Marx haft svårt för serien, just för att den framställer den förkapitalistiska tiden som den faktiskt var: skral, karg och hemsk.

Hade Karl Marx levt i dag hade han nog bänkat sig framför andra serier än Game of Thrones. Förvisso finns det en episod när smeden Gendry blir erbjuden att sälja en hjälm han tillverkat, men avfärdar erbjudandet eftersom hjälmen är hans egen, vilket Marx hade jublat åt. Men frånsett detta hade han haft svårt för serien, just för att den framställer den förkapitalistiska tiden som den faktiskt var: skral, karg och hemsk.

En antikapitalist som däremot hade gillat Game of Thrones är den tyske sociologen Werner Sombart. I sin Köpmän och hjältar från krigsåret 1915, ställer han den engelska andan av handel och rikedomsskapande mot den tyska andan av kamp och hjältemod. Av dessa ska den senare vara totalt överlägsen. Att Sombart skulle roas av krigen i Westeros står klart, men ännu mer intressant är att han förmodligen hade sett denna värld som ett ideal vi borde återvända till, under tanken att änkors tårar är ett billigt pris för högre värden.

Motståndet mot kapitalism kan komma från två håll: de som anser att medeltiden inte var så hemsk som i Game of Thrones och vill tillbaka till den, och de som anser att medeltiden var lika hemsk som i Game of Thrones och just därför vill tillbaka till den. Inom den första kategorin faller ofta nostalgikerna med hjärtat till vänster, vilken är den största till antalet. Framöver är det möjligt att den senare kategorin kommer att knappa in på den första. Mot båda angreppen är dock Game of Thrones ett ypperligt redskap, som en påminnelse om medeltidens fasor och som en påminnelse om varför vi inte vill tillbaka till den.