Djävulen bor i detaljerna

Under mina snart tre år som redaktör för Smedjan har jag fått en hel del minnesvärd respons från läsare och poddlyssnare. Många har varit vänliga, uppmuntrande och roliga, och dem är jag tacksam för, men när jag nu lämnar tidningen är det ändå kritikerna jag vill ägna min uppmärksamhet. 

I huvudsak kan de delas in i tre kategorier.

1) Personer som är djupt engagerade i en sakfråga och hoppas kunna övertyga mig om att det visst är bra att avskaffa kontanter, straffbeskatta bilister eller låta Stefan Löfven sitta kvar som statsminister.

2) Personer som i bombastiska ordalag hävdar att allt som publiceras på Smedjan är lögner, eftersom Timbro är ”högerns tankesmedja” eller ”går kapitalets ärenden” och därför per automatik har fel vad saken än gäller.

3) Personer som tycker att vi fäster onödig uppmärksamhet vid relativa småsaker, och menar att det är oansvarigt att dra uppmärksamheten från de allvarligare och mer akuta problem som föreligger i Sverige.

Den första kategorin kan ibland komma med intressanta, om än inte övertygande, invändningar. Den andra kategorin är tyvärr ganska meningslös att bemöta. Om inte alla våra artiklar som kritiserar partier till höger eller till och med enskilda företag lyckas övertyga dem om vår position i förhållande till ”högern” och ”kapitalet” kommer inget pedagogiskt svarsmejl att göra det heller.

Det finns problem som aldrig blir akuta nog att segla upp till toppen av dagordningen, men som just därför är desto farligare.

Men den tredje kategorin förtjänar lite extra uppmärksamhet. På ytan kan dessa kritiker nämligen se ut att komma med en relevant invändning. Varför ägna flera texter åt rökförbudet på uteserveringar eller försvarsmaktens identitetspolitiska rekryteringskampanjer, när otryggheten och våldsbrottsligheten tar allt större plats i människors vardag, polisväsendet går på knäna och rättsväsendet ibland verkar stå på förövarens sida snarare än offrets?

För det första har vi på Smedjan – både jag, chefredaktören och många av våra frilansar – skrivit mycket om våldsbrott och kriminalitet. Vi har publicerat texter om polisväsendets misslyckanden, privata säkerhetsinitiativ, hur utanförskapsområden uppstår, rättsväsendets problem, skräckscenarier för framtiden och tänkbara lösningar. Att enbart fokusera på våldet och otryggheten skulle dock ha gjort Smedjan väldigt ensidig.

Inte heller vore det en rättvisande bild av verkligheten. Det finns problem som aldrig blir akuta nog att segla upp till toppen av dagordningen, men som just därför är desto farligare. Medan väljarna fokuserar på sjukvården, invandringen och lag och ordning – de tre mest högprioriterade frågorna enligt SVT/Novus – fortsätter kärnkraften och därmed vår energiförsörjning att hotas.

EU omgärdas av byråkratiska rökridåer som gör det svårt för såväl journalister som privatpersoner att hålla sig informerad, och bakom dessa ridåer är organisationen i full färd med att lägga grunden för en övernationell välfärdsstat. Exempelvis har unionen nu tvingande kvoteringslagar på EU-nivå, som visserligen inte märks i Sverige där kvoteringen går längre än så, men som cementerar frihetsinskränkningen och gör den långt mycket svårare för oss att bli av med.

Tyvärr är inte den svenska staten särskilt intresserad av att stoppa denna utveckling; den har fullt upp med att genomföra sina egna frihetsinskränkningar. Det rökförbud som infördes i somras är bara ett av många exempel på den sociala ingenjörskonstens frammarsch. Med morot och piska ska människor fås att resa kollektivt, ”semestra” i hemstaden, motionera mer och undvika alkohol och rökning. Nivån av detaljstyre i människors vardag når ständigt nya djup, men de enskilda detaljerna är för små för att någonsin hamna i toppen av medborgarnas lista över viktiga politiska frågor.

Ett annat hot mot friheten som på ytan ser ut som en samling relativa småsaker, är den fientlighet mot meritokrati som har brett ut sig i västvärlden. Principen att den som är bäst lämpad för ett jobb också förtjänar att få den angrips inte bara av socialister, utan även av förmenta liberaler och liberalkonservativa som hoppat på det identitetspolitiska tåget. Ofta verkar det snarare vara politisk opportunism än faktisk övertygelse som ligger bakom ställningstaganden för formell och informell kvotering, men spelar ingen roll. Konsekvenserna blir desamma.

Det skulle inte kosta mycket att bevara meritokrati, personlig frihet och nationellt självbestämmande.

Identitetspolitiken, överstatliga organisationers maktanspråk och begränsningarna av den personliga friheten är alla lågintensiva hot. Deras beståndsdelar – diskriminering kamouflerad som hjälpsam kvotering, frihetsinskränkningar kamouflerade som folkhälsoinsatser – överskuggas alla av mer akuta samhällsproblem. Men i de akuta problemens skugga rör sig sakta men säkert de små stegens tyranni närmare.

Tack och lov går det att hålla flera problem i huvudet samtidigt, såväl för Sveriges frihetligaste nätmagasin som för våra läsare. Det går till och med att åtgärda många av de mer lågintensiva problemen utan att för den sakens skull tappa fokus på exempelvis de svårigheter polisen och rättsväsendet står inför. Det kostar inte pengar att sluta diskriminera personer på grund av deras kön och etnicitet. Det kostar inte pengar att låta restaurangägare bestämma över sina egna uteserveringar.

Det ”kostar” visserligen en del pengar att sluta straffbeskatta personer som har fräckheten att dricka alkohol eller bo på landsbygden, men pengarna som staten går miste om genom genom att upphöra med dessa skatter var inte statens pengar från början, utan medborgarnas. Den som letar efter tänkbara budgetnedskärningar att kompensera för denna förlorade intäkt med, som inte skadar exempelvis lag och ordning, kan med förtroende vända sig till Smedjans arkiv av artiklar om offentligt slöseri.

Men i allmänhet skulle det inte kosta mycket att bevara meritokrati, personlig frihet och nationellt självbestämmande. Det som krävs är att medborgare och väljare bryr sig om dem. Det är därför Smedjan under sina snart tre år har ägnat så många ledare och krönikor åt ”små” frågor. Ofta är de delar av större negativa trender, som behöver uppmärksammas för att brytas.

Varje frihet staten tar ifrån medborgarna, eller EU tar ifrån den svenska staten, är väldigt mycket svårare att ta igen än att försvara medan man fortfarande har det kvar. Att ta sig an de största problemen först är en lovvärd inställning, men när du iakttar politiken som förs: kom ihåg att djävulen bor i detaljerna.