De allra flesta svenskar deklarerar utan problem digitalt hos Skatteverket. Samtidigt sitter verkets syskon, Kronofogden, med ett IT-system som är äldre än stora delar av personalen. I den avslutande delen av Smedjans granskning av den offentliga sektorns digitalisering pekar Joakim Broman på lärdomar från de statliga myndigheter som lyckats och misslyckats med att uppdatera IT-system från 1970-talet.
”Om någon sade att kriminaliteten var hög i Botkyrka skulle man ladda på med motargument”, säger Sakine Madon, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, i veckans avsnitt om svenska kommuners kommunikationssatsningar.
Att Nya Slussen går över budget är inte förvånande. Offentliga megaprojekt blir nästan alltid för dyra eftersom incitamenten gör att politiker tjänar på att göra glädjekalkyler och sedan skjuta till…
Sveriges nationalarena för simidrott kommer bli en miljardsmäll för skattebetalarna. Hur gick det till när Eriksdalsbadet fick eftersatt underhåll, konstruktionsfel och uteblivna besiktningar?
Stockholms kommun har lagt 1,3 miljarder skattekronor på att renovera en lokal som förser Östermalm med delikatesser. Varför ska staden alls äga en saluhall? Detta är dock långt ifrån det enda exemplet på tveksamt kommunalt ägande landet över.
Betalda cykelturister, såpoperor på Youtube och stora idrottsmästerskap – det råder knappast någon brist på kreativitet i kommunernas marknadsföring. Allt för ofta slutar det dock i kostsamma historier, men skatteutjämningen garanterar att någon annan betalar.
Det mest påkostade badhuset i södra Sverige byggs för att locka turister och nya invånare till Kristianstad, men fromma förhoppningar om att sätta kommunen på kartan slutar oftast i spruckna drömmar.
Fotbollsklubbar som avancerar till allsvenskan kan bli kostsamma historier för skattebetalarna. När nya arenor ska byggas eller upprustas utifrån högt satta anläggningskrav på sittplatser, VIP-stolar och representationsrum skickas notan till kommuner – som sällan vågar bestrida dem.
Kan man samtidigt vara försvarsminister i Irak och socialbidragstagare i Sverige så är något fel. Ett land som både marknadsför sig och agerar som en godtrogen bidragsspridare kommer att locka till sig dem som vill utnyttja systemet.
Umeås Metoopuma är inget undantag – det offentliga har ingen rätt att försöka uppfostra invånarna för politikernas höga nöjes skull. Det spelar ingen roll om det sker med pekpinnar, avgifter eller konstverk. Offentligfinansierad politisk konst är ett otyg.
När en myndighetschef får sparken blir den generaldirektör på Regeringskansliet och tjänar stora pengar – ibland utan att över huvud taget arbeta. Argumentet är att skapa balans och trygghet, men de behöver snarare mindre anställningstrygghet. Den som inte riskerar negativa konsekvenser om den missköter sig har alla incitament att göra det.
Offentliga byggprojekt spräcker nästan alltid budget. Bara i Stockholm har det skett med bland annat Nya Slussen, Nya Karolinska och Friends arena. Anledningen är att alla inblandade – utom de skattebetalare som står för notan – tjänar på att man först gör glädjekalkyler och sedan, när budgeten spräcks, skjuter till nya pengar.
Den som väljer att kremeras efter sin död kan bli en ofrivillig inkomstkälla för Allmänna arvsfonden, som tilldelas alla vinster från återvunna ädelmetaller i askan. Frågan är vad som är mest beklämmande: Hur Arvsfonden får in sina pengar, eller hur den fördelar dem.
Nya kommunhus byggs eller planeras runtom i Sverige, på skattebetalarnas bekostnad. Dessa prestigeprojekt planeras av politikerna samtidigt som välfärdens kärnuppgifter ansträngs till bristningsgränsen och skatterna höjs.
Hyresgästföreningen bjuder sina högavlönade medlemsvärvare på whiskeyprovning i Dublin och hundspannsturer i Kiruna. Det är inte bara medlemmarna som tvingas betala; alla med en hyresrätt betalar en dold avgift till föreningen varje år. Inte konstigt att Hyresgästföreningen månar så mycket om det rådande systemet.
Sedan 1928 har den statliga Arvsfonden använt bortgångna svenskars pengar till projektstöd åt diverse ideella organisationer – alltifrån misslyckade integrationsprojekt till privata styrelsemiddagar. Bidragsentreprenörerna håller på att förbruka Arvsfondens förtroende.
DEBATT. EU:s slöseri är ett symptom på en överdimensionerad budget. En lösning vore att ta bort strukturfonderna, som öser pengar över jämställdhetsintegrerade mångfaldsprojekt och klimatalarmism, skriver Charlie Weimers. Emanuel Örtengren svarar direkt.
Regeringen vill utsätta Sveriges skattebetalare för vinter-OS 2026. Det vore både dyrt, dumt och onödigt. Försök att ”sätta kommunen på kartan” med lokala prestigebyggen är sorgliga nog, men Sverige sitter redan på kartan och har ingen ursäkt för att lägga pengar på skrytprojekt.
I Stockholm kommer ett ”kärleksträd” att planteras på Kärrtorps torg. Trädet är tänkt att vara ett ställningstagande för medmänsklighet och mot hat, men politiker bör vara mer sparsamma när det gäller symbolhandlingar som när det kommer till kritan främst gynnar lokalpolitikernas självbild.
Slöseri med skattepengar handlar inte bara om skräckexempel som kamelfarmer och dimmaskiner. Bakom skatteslöseriet döljer sig strukturella problem som behöver uppmärksammas, menar Carl Olehäll, ekonomisk- och arbetsmarknadspolitisk talesperson för KDU.