När alla blev socialdemokrater

Aldrig har väl den breda borgerligheten och Vänsterpartiet varit lika överens. Och lika glada över att vara det. Moderater, kristdemokrater och vänsterpartister, och indirekt också Sverigedemokrater, verkar omåttligt nöjda med att ha hittat ett sätt att köra över en regering i minoritet – att trumfa den från vänster. För det är inte marknadslösningar eller personlig frihet som icke-januariavtalspartierna enats om. Snarare representerar de gemensamt nu en solid, klassisk socialdemokratisk linje: mer statliga pengar till kommunerna.

7,5 miljarder kronor är de fyra partierna i praktiken överens om att flytta över från riksplanet till den kommunala verksamheten. Detta genom att 2,5 miljarder kronor läggs till den av regeringen aviserade förstärkningen på fem miljarder. Vänsterpartiets Ulla Andersson konstaterar att ett extra budgetbeslut och en offensiv vårändringsbudget summerar till 7,5 miljarder kronor extra till välfärden. Moderaternas Elisabeth Svantesson kallade hennes partis initiativ om mer pengar för ett kommunalt räddningspaket.

Båda lär bli besvikna. Detta beslut kommer inte att rädda särskilt många kommuners ekonomi.

Såväl kommunerna som regionerna är kroniskt underfinansierade, om man ska tro deras gemensamma organ, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Var tredje kommun och var fjärde region redovisade ett underskott förra året. Detta trots att både skatteintäkter och direkta anslag från staten ökat betydligt snabbare än för andra jämförbara sektorer, enligt SCB:s siffror.

Bara utgifterna för skolan – det största kommunala utgiftsområdet – har ökat med 20 procent sedan millennieskiftet. Per elev handlar det om en ökad kostnad på närmare 30 procent under samma period. Detta är betydligt högre än i jämförbara länder. Aldrig har så mycket pengar lagts på kommunal skolverksamhet i Sverige. Ytterligare pengar till en sektor som inte kan förklara hur de förvaltar ökade intäkter så bristfälligt är inte en särskilt klok idé.

Läs också: Arenadrömmar till högt pris

Den demografiska utvecklingen ställer givetvis högre förväntningar på kommuner och regioner. Antalet äldre kommer att bli fler. Detta bör föranleda krav på strukturell anpassning. SKR:s inställning tycks i stället vara att ökade statliga anslag till en identisk verksamhet är lösningen.

Då går idén om kommuner som självförsörjande enheter i princip förlorad.

Effektivisering och digitalisering finns med som delar av framtidens finansiering, men utan att konkretiseras eller beskrivas närmare. Avgränsningar av uppdraget eller nedläggning av verksamheter utanför kärnuppdraget lyser med sin frånvaro när kommunsektorn skissar på sin framtida budgetering. Trots att det borde vara centrala delar när alla är överens om att svångremmen ska dras åt. Kanske har man utformat budskapet utifrån vetskapen att staten kommer att öppna plånboken. Det har den för vana att göra.

De 7,5 miljarderna är illusoriska som tillskott i kommunernas ekonomi. I snitt drygar de ut kommunernas kassa med en procent, ännu mindre om man räknar med regionerna. Bara för att täcka kommunernas samlade underskott under 2018 skulle det krävas 52 miljarder kronor, enligt Kommuninvests beräkningar.

Redan i dag står staten för över 20 procent av kommunernas budgetar. Är strategin att täcka kommunala budgethål med statliga tillskott i framtiden, så är idén om kommuner som självförsörjande enheter i princip förlorad.

Dagens politiska överenskommelse utgör en akt i ett längre drama om kommunernas ekonomi, men också svaret på nästan exakt ett år av sökande. För hur bedrivs egentligen opposition mot mitten? Det krävs uppenbart politisk akrobatik för att det spektrumets extremer ska kunna enas, vilket är vad som nu utspelar sig.

Det skulle splittra den sköra, nyfunna oppositionen.

Å ena sidan är det ett tecken på politisk mognad att även en majoritet i Sveriges riksdag kan få igenom politik utan låsningar. Å andra sidan erbjuder sådana eskapader sällan långsiktiga lösningar. Att staten täcker upp budgethål i lokala verksamheter löser inga strukturella problem. Diskussionen om kommunernas långsiktiga ekonomi hindras effektivt av nationell överbudspolitik och borgerligt etiketterad socialdemokrati.

Läs också: Hur många nya kommunhus tål Sverige?

Den som i stället vill minska de offentliga utgifterna, eller som åtminstone vill bemöta kommunala och regionala budgetunderskott med ett minskat åtagande, står nu utan alternativ i svensk politik. Ingen ställer frågan om hur antalet områden som ska täckas kan bli färre eller om huruvida ökad privat finansiering av vissa offentliga tjänster kan vara en väg framåt. Det skulle splittra den sköra, nyfunna oppositionen.

Att värna politikens gränser och ifrågasätta vad den offentliga sektorn ska uträtta, tillhör det borgerliga kärnuppdraget. Genom att acceptera en beskrivning av den kommunala och regionala sektorn som ständigt svältfödda och flytta diskussionen till vem som kan satsa mest av medborgarnas pengar lämnar borgerligheten denna kärnuppgift, och inleder en konflikt som den aldrig kan vinna i längden.

Januaripartierna saknar strukturella lösningar på kommunernas problem – enbart tillskott av pengar återstår i arsenalen. Ger sig resten av borgerligheten in i en sådan kapplöpning mot botten, är både kommunerna och väljarna förlorare.