Samhälle Essä
Haveri av regeringen att kyrkorna är stängda
Frihetsinskräkningarna som pandemilagen innebär har inte motiverats tillräckligt av regeringen. Det blir särskilt tydligt med de hårdare och godtyckliga restriktionerna för trossamfund. För andra året i rad kan kyrkobesökare inte samlas för vanliga gudstjänster under påsk, skriver Catarina Kärkkäinen.
Sverige byggdes starkt av respekt för individuella rättigheter inom samhällets alla sfärer. Våra hundra år av tillväxt mellan år 1870 och 1970 föranleddes av Louis de Geer och Johan August Gripenstedts reformer som näringsfrihet, frihandel och stärkt privat äganderätt. Tillsammans med Aftonbladets liberala grundare Lars Johan Hierta drev de också på för utökad religionsfrihet. Hundra år tidigare hade Anders Chydenius varit avgörande för införandet av utvidgad religionsfrihet under Gustav III.
Religionsfriheten har senare särskilt skyddats i grundlagen som den enda rättighet som inte får inskränkas. ”Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke som allena förmått frambringa allt detta, den heter: frihet – frihet i avtal – frihet i handling”, sade Gripenstedt i ett riksdagsanförande 1866. Människor som får rätten att handla enligt detta, inte bara inom näringsverksamhet utan alla delar av livet, gör i regel gott för sig själva och andra.
Sverige avstod från långtgående inskränkningar under våren, men försökte i detta avseende komma ikapp under hösten.
Ur detta perspektiv är det en sorglig tid vi har bakom oss, drygt ett år efter att inhemsk smittspridning av coronaviruset bekräftades för första gången. Med uppehåll över sommaren stängde stora delar av Europa ned under förra årets första och andra våg. Sverige avstod från mer långtgående inskränkningar under våren, men försökte i detta avseende komma ikapp under hösten när förbud mot allmänna sammankomster med fler än åtta personer och begränsad alkoholservering infördes.
Det som under början av pandemin från regeringen och myndigheternas håll lät som avvägningar drivna av ekonomiska och hälsomässiga hänsyn framstår alltmer som senfärdighet och undfallenhet att agera. Under våren förbjöds sammankomster med fler än 500 deltagare för att senare skärpas till 50 deltagare.
Folkhälsomyndigheten har fått ta tillbaka flera av sina uttalanden om sjukdomen, som att viruset inte skulle drabba Sverige, och att ”peaken” i Sverige antagligen var nådd i mars förra året. Det kan naturligtvis ha varit riktiga bedömningar med den givna informationen trots att de visade sig felaktiga senare, men myndigheten har även gjort andra uttalanden på områden som torde fordra större försiktighet. Det gäller till exempel frågan om att bära munskydd, men också påståendena att viruset inte överförs i den presymtomatiska fasen, att smittan endast sker via droppsmitta, och att barn inte smittar.
Läs också:
Ofrånkomligen har denna myndighetsinformation under året påverkat privatpersoners bedömningar på ett negativt sätt. Sakfelen har dessutom slätats över i stället för att misstagen klart och tydligt har kommunicerats – vilket naturligtvis ökar förvirringen kring viruset.
Allt detta är värt frågor och ifrågasättande. Tyvärr undkommer regeringen i många fall rättmätig kritik eftersom många i grunden gillar den öppna strategi som Sverige inledningsvis hade. Men man måste kunna förespråka en sådan och samtidigt kritisera regeringens undfallenhet och bristfälliga information.
Regeringen har bytt strategi från det ena hafsverket till det andra.
Det gäller särskilt nu när regeringen har bytt strategi från det ena hafsverket till det andra. Under slutet av förra året fick Sverige åter en tilltagande smittspridning vilket har motiverat regeringen att under alltmer panikartade former vidta långtgående åtgärder. Tidigare lät man påskina att det var en prioriterad målsättning att samhället i möjligaste mån skulle hålla öppet. Efter pandemilagens genomförande har vi långtgående nedstängningar av verksamheter, åtgärder som förlängs med några dagars varsel och företag som ännu inte sett spåren av några stöd, och en statsminister som säger att han inte kan ge besked om under vilka förutsättningar samhället kommer att öppna upp igen.
I november infördes förbud mot att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än åtta deltagare – vilket var tänkt att verka normerande för även andra sorters aktiviteter. När pandemilagen hade godkänts av riksdagen kunde regler införas som med större precision träffade exempelvis gym, butiker och köpcentrum. Där gäller nu kvadratmetersregeln och verksamheten kan bedrivas mer smittsäkert.
Gudstjänster som enligt lagen hör till allmänna sammankomster regleras dock hårdare. För religiös verksamhet gäller nämligen fortfarande det ursprungliga förbudet från i höstas om ett maxantal på åtta deltagare – vilket i praktiken innebär att gudstjänster på de allra flesta håll i landet inte genomförs annat än digitalt. Det blir andra året i följd som påsken, kyrkoårets största högtid, inte kan firas i kyrkan, trots att det är helt uppenbart att gudstjänster hade kunnat genomföras på ett smittsäkert sätt. Regeringen ska meddela eventuella uppdateringar om reglerna en vecka efter påsken.
Samtidigt har snart en och en halv miljon vaccinationer genomförts. Enligt Folkhälsomyndigheten finns fortfarande möjliga scenarier med större smittspridning de närmaste månaderna, men vaccinationerna av de äldre minskar risken för allvarlig sjukdom och död. Ändå vet ingen när svenskarna ska få sina friheter tillbaka.
Det finns ingen plan för återöppning av samhället. Inga svar finns att få kring vad som föranleder vilka åtgärder.
När Stefan Löfven för två veckor sedan intervjuades i SVT av Anders Holmberg framgick detta med tydlighet: Det finns ingen plan för återöppning av samhället. Inga svar finns att få kring vad som föranleder vilka åtgärder. I Danmark har statsminister Mette Frederiksen låtit meddela att när alla över 50 år har vaccinerats ska landet öppnas upp. (Med vaccinpass, vilket Johanna Grönbäck skriver om, så visst finns det saker att kritisera även där.) I Sverige finns ingen liknande plan eller svar att få.
Kommer vaccinationerna att bli klara till midsommar enligt målet, frågar Holmberg. ”Vi ska inte ha låga ambitioner, men vara realistiska.” När kan samhället öppna upp igen? ”Jag vill fortsätta den diskussionen med expertmyndigheten. Det kommer dessutom nya mutationer. I Tjeckien och Portugal fick man nya varianter.” Men då var de ju inte vaccinerade? ”Nej, vaccinationerna är ljuset i tunneln. Men när vi kommer dit behöver vi göra det här gradvis.” Resonerar ni kring någon ålder? ”Jag vet inte hur expertmyndigheten resonerar. Vi har inte fört det resonemanget. Men det är klart att vi funderar på när vi kan börja ge de beskeden. […] Men jag kan inte ge ett exakt datum eller exakt hur många som ska vara vaccinerade.”
Det är förstås inget fel med att ta in myndigheternas bedömningar och råd, men ytterst är frågan om återöppning precis som den om nedstängning politisk. Därtill hade man kanske kunnat önska att dialogen om det tidigare redan var i gång. Naturligtvis kan inte statsministern ge en datumangivelse, men det är ju inte heller vad som efterfrågas.
Det som frågorna gällde och som många vill veta är naturligtvis: Vilken fakta och statistik motiverar till exempel en sådan restriktion som att restauranger inte får ha öppet efter 20.00? Vilket utfall föranleder vilken åtgärd? Vid vilka scenarier kommer vilka verksamheter tillåtas igen? Hur väger regeringen till exempel smittspridning mot religionsfriheten?
Eller för den delen: Varför får man vara hundratals besökare på en galleria, men inte femtio på en påskmässa i en domkyrka som vanligtvis tar tusen personer? Det är faktiskt särskilt anmärkningsvärt i ett land där religionsfriheten som sagt är särskilt skyddad i grundlagen, och ger skäl till oro eftersom vi vet att frihetsinskränkningar som införs med kriser som förevändning inte sällan består även när krisen i fråga är över.
I Storkyrkan i Stockholm är det första gången som gudstjänsterna ställs in sedan 1710. Då härjade pesten i Sverige.
För Sveriges liberala förgrundsgestalter betraktades religionsfriheten som principiellt viktig och viktig för människors välfärd. Så även för många församlingar och kyrkobesökare: I Storkyrkan i Stockholm är det första gången som gudstjänsterna ställs in sedan 1710. Då härjade pesten i Sverige.
Men inga svar finns att få. Regeringens agerande framstår återigen som närmast slumpartat. Den som är intresserad av hur den egna verksamheten eller livet kommer att drabbas framöver får snällt vänta på något som helst besked, trots att vi vet att även nedstängningar kommer med stora kostnader, från konkurser till ökat våld i nära relationer och för sent upptäckt cancer.
Och den som krävde hårdare restriktioner under begränsad tid får nu se baksidan av kraven: Om en regering agerar senfärdigt och hafsigt vad gäller åtgärder för att minska smittspridningen finns risken att den gör det när det är dags att öppna upp samhället också. Så blev det åtminstone denna gång.
Regeringen må ha antytt att felen som skedde under början av pandemin och riskerade människors liv och hälsa handlade om rättigheter och demokrati. Nu motiverar den inskränkningar av sagda frihet med pandemin även när det uppenbart inte är motiverat. Den begränsade respekten för människors liv gäller åt båda hållen.