Samhälle Krönika
På armlängds avstånd kan man inte kramas
Kultursektorn vill gärna se kulturministern som sin främsta företrädare. Det rimmar illa med tanken att kulturen ska vara oberoende av politiken, skriver Linnea Dubois.
Den senaste månaden har delar av kultursektorn höjt tonläget i pandemihanteringsfrågan. I samband med den extra ändringsbudget som presenterades för en dryg månad sedan aviserade regeringen ytterligare krisstöd till kulturen, utöver de miljardsatsningar som redan gjorts för att kompensera för restriktionernas effekter.
– Kulturministern, vår fanbärare, hon förstår inte oss. Om hon inte tar in det i de viktiga rummen, då måste vi banka näven i bordet, sade Patrik Krall, vd för Krall Entertainment som bland annat producerar sommarturnén Diggiloo, till DN Kultur i ett reportage om missnöjet mot de förlängda evenemangsrestriktionerna.
Där är den, föreställningen om att kulturministern ska vara kultursektorns ”fanbärare” och främsta förkämpe i striden om budgetutrymme och politiska avvägningar. Den förra kulturministern, Amanda Lind (MP), kritiserades av samma skäl – inte minst av författaren och kulturprofilen Jonas Gardell, som återkommande krävde hennes avgång. Skälet var att hon inte gjort tillräckligt för den kulturindustri hon var satt att värna.
Fallet Gustafsdotter aktualiserar frågan om fackministrarnas förhållande till sina respektive ansvarsområden.
– Gustafsdotter kommer troligen att agera mer som en branschföreträdare än som en politiker, och ta strid för sina institutioner och stödpaket, skrev SvD:s kulturchef Lisa Irenius redan i samband med Gustafssons tillträde – inte utan en ton av lättnad.
I sammanhanget kan påminnas om att Gustafsdotter som tidigare vd för Tidningsutgivarna är väl betrodd i mediesfären, och att hon skaffade partibok först helgen innan hon förlänades en ministertaburett.
Fallet Gustafsdotter aktualiserar frågan om fackministrarnas förhållande till sina respektive ansvarsområden. Förväntas de utgöra branschens företrädare i regeringen, eller regeringens politiska företrädare gentemot branschen? Är det överhuvudtaget önskvärt att ministrarna har ett särskilt förtroende i den samhällssfär som står ansvarsområdet närmast, eller är det tvärtom bättre om de kan vara kyliga generalister utan särskilda hänsyn till individgrupperingar?
Svaret beror nog lite på statsrådets ansvarsområde, men en blind lojalitet till de särintressen man står närmast att påverka riskerar att grumla de svåra avvägningar som det gemensamma regeringsarbetet alltid innebär. Detta gäller inte minst när ministrar hämtas direkt från andra sidan förhandlingsbordet.
Ett statsråd som dessutom är departementschef sitter tveklöst på en tung post i förvaltningen. Att önska sig en ekonom som finansminister eller en jurist som chef för Justitiedepartementet är inte ovanligt, särskilt inte i borgerliga kretsar, men handlar i grunden mer om att efterfråga mer allmän kompetens. Däremot är det ovanligt att det framförs krav på att justitieministern ska vara åklagare eller socialministern läkare.
Det är få samhällssektorer som självmant har gjort sig lika beroende av sitt statsråd som kultursfären.
Engagemanget kring att försvarsministern ska förstå och verka för försvarets intressen, ”tala vårt språk”, vittnar om en benfast skråmentalitet även på försvarsdepartementet – måhända förstärkt av decennier av nedrustning. Samtidigt är försvaret en av naturliga skäl rent statlig verksamhet, vilket gör försvarsministern till en nyckelspelare för i princip alla inblandade.
Men det är få i grunden organiskt framvuxna samhällssektorer som självmant har gjort sig lika beroende av sitt statsråd som kultursfären – och som dessutom har intalat sig att sektorn är en skör blomsteräng som kommer att ödeläggas om närmast sörjande minister inte dansar fram över minsta fläck med vatten, näring och kvittrande sång.
Det är ett underbetyg att samhällets mest obändiga, kritiskt tänkande, själfulla röster bakbinder sig på det sättet.
Alltsedan två rapporter i rask följd i våras slog larm om tilltagande politisering av den offentligt understödda kulturen har ”principen om armlängds avstånd” åter blivit modebegrepp. Att allt fler röster höjs för den konstnärliga friheten är givetvis mer än välkommet. Samtidigt blottas en dubbelhet i synen på politiken.
I just ministern vill man nämligen fortfarande ha en galjonsfigur med egna kelgrisar, som slåss för mer pengar åt alla och helst kan tala varmt om sina egna mest minnesvärda kulturupplevelser. Som man kan springa till och rycka i kjolarna när omvärlden känns tuff, i hopp om en skyddsmur och några extra smulor av kakan.
Kulturministerns ansvar är bredare än att tillgodose de redan röststarkas behov.
Men kultursektorn är större än dagens etablerade aktörer, och kulturministerns ansvar är därför bredare än att tillgodose de redan röststarkas behov. Ansvar för bidragssystemens långsiktiga effekt på kulturen som dynamisk verksamhet kan ibland innebära att några aktörer får mindre säkra anslag än tidigare, i utbyte mot en ökad pluralism som gynnar uppstickare och mer obekväm samhällskritik.
Läs också:
På samma sätt som det säkerligen är obekvämt för en arbetsmarknadsminister med facklig bakgrund att föreslå reformer som hjälper de som står utanför arbetsmarknaden på bekostnad av valfri Britt-Marie, är det otacksamt att försvaga den monopolliknande ställningen hos kulturaktörer som blivit alltför bekväma.
Opartiskhet och systemvård kräver överblick och förmåga till svåra avvägningar, och då kan man inte mingla runt på galagolvet hela tiden. Det gäller för kritiker, och det borde i ännu högre grad gälla för ministrar. Att säkra de kvalitativa kulturuttryckens fortlevnad och kultursfärens utveckling förutsätter en förmåga att se mer än vad som redan finns – att se mer än sina egna vänner.