Idéer Essä
Svenskhet skapas inte av samhällsingenjörer
Högerregeringen vill ena landet. Vänstern kan inte bestämma sig för om det är bra eller dåligt. Andreas Johansson Heinö efterlyser en mer verklighetsförankrad debatt om vilken gemenskap som överhuvudtaget är möjlig att skapa.
”Kulturen och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet”, står det i regeringsförklaringen som Ulf Kristersson läste upp i riksdagen för några veckor sedan.
Detta är ord som splittrar vänstern. En ”klok och välgrundad uppfattning”, tycker Joel Stade i Arbetet. ”En djupt obehaglig formulering”, enligt Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson.
I regeringsförklaringens formulering om att kulturen ”skapar sammanhållning och ökar vår förståelse för varandra” hör Stade en välkommen återupprättelse för kollektivet. I decennier, skriver han, har ”kulturradikaler till höger och vänster monterat ner gemenskapen”. Nu finns chansen att stärka nationalstaten och därmed den gemenskap som en omfördelande vänsterpolitik förutsätter.
Karin Pettersson varnar däremot för ett naivt och farligt projekt:
Föreställningen om ett enat land är farlig eftersom den ger uttryck för idén att det råder samsyn, att alla egentligen har samma intressen och värderingar. Att vi är en del av en organisk struktur, en kropp. Där det finns en essens som går att destillera fram som politiken kan ge uttryck för och företräda. Och där den som bråkar, motsätter sig, inte vill vara med, därmed heller inte är en del av det gemensamma.
Båda har rätt.
Men låt oss först gå tillbaka drygt 30 år i tiden. Det är sent på hösten 1991, det har blåst kraftiga högervindar i valet och i Rosenbad har det marknadsliberala systemskiftet påbörjats. Det är skördetid för nyliberalismen. På en herrgård i Uppland samlas unga moderater för en elitutbildning. Dagens Nyheter reser dit.
Bland föreläsarna märks den tjugotvåårige Thomas Idergard, som beskrivs som ”tänkare och ideolog” (han skulle innan decenniet var över komma att efterträda Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt som Muf-ordförande). Idergard talar om den stundande övergången från förtryckande välfärdsstat till frihetlig välfärdsmarknad, där var och en själv tar ansvar för sin egen trygghet. Vi måste bort från sossarnas förtryckande ”fickpeng-samhälle” och skapa valfrihet på riktigt, heter det.
Självförtroendet hos de ”politiskt tvärsäkra och mycket brådmogna” MUF:arna går inte att ta miste på. På vägen hem förklarar en femtonårig kille (förebild: Ayn Rand) hur framtiden ser ut: ”Människor lever på en skala från 1 till 10. Men vi vill ha en skala från 1 till, tja, 1000”.
Blir det inte mer ojämlikt i ert samhälle, undrar reportern? Jovisst, några får det kanske sämre men många kommer att få det bättre: ”Idag kan du inte se skillnad på en snickare och en egen företagare”.
Det tidiga 1990-talets Muf-generation låg inte sömnlös över den nationella gemenskapens framtid.
Så visst har Joel Stade delvis rätt. Det tidiga 1990-talets Muf-generation låg inte sömnlös över den nationella gemenskapens framtid. Samhället bestod av individer, problem löstes av marknaden och framtiden var ljus. Gränserna skulle öppnas, värnplikten avskaffas och välfärden privatiseras.
Trettio år senare är de som drömde om ett nytt samhälle satta att mer eller mindre motvilligt administrera en politik som vilar på illusionen att det är möjligt att återskapa en samhällsgemenskap liknande den de i sin ungdom ville riva upp.
Och de ska göra det tillsammans med dem som redan när det begav sig bekämpade varje liberalisering, som alltid valt nationen före individen och som drivs av revanschlust mot de kulturmarxister/globalister/vänsterliberaler som förstörde folkhemmet.
Faran med dagens nationalister är, som Mark Lilla påpekar i en läsvärd essä i Unherd, inte att de kommer att lyckas. Det är omöjligt. Den homogena nationalstat de drömmer om går aldrig att återskapa, det harmoniska monolitsamhälle de tror sig sakna har aldrig existerat.
Det som är farligt är att de kommer att misslyckas. Och hur frustrationen över en politik som inte lever upp till förväntningarna kommer att kanaliseras.
Läs också:
Och det är här Karin Petterssons varning är befogad. Demokratin är ingen mysig lägereld, det är ett nödvändigt ramverk för att hantera konflikt. Vi tycker olika och det är av godo. Därför ska inte legitima intressekonflikter skylas bakom värdegrundscertifierade fikonlöv. Den demokratiska kulturen stärks varken av grundlagsskyddad public service eller av grundlagsskyddad aborträtt, tvärtom. Det är en svårsmält ironi att ”liberal demokrati” håller på att förvandlas till ett stoppord för att blockera välgrundad argumentation även i så kallat svåra frågor (det vill säga just de frågor där frimodig debatt är som allra mest önskvärd).
De ungmoderater som tog ut svängarna för trettio år sedan visste intuitivt att kulturell gemenskap inte är något ”man kan upprätta, instifta eller skapa”, för att citera Victor Malm. De avskydde tanken på politiker som vill leka samhällsingenjörer. Och de visste förmodligen också att Karl Marx och Friedrich Engels hade haft rätt redan 1848: allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Kapitalismen är disruptiv.
Men förändring är inte synonymt med förfall. Moderniteten slog sönder gamla gemenskaper men skapade nya. Inte minst de nationella identiteter vi idag tar för naturligt givna är ett resultat av just detta.
För tio år sedan hade ordet osvensk inte sällan en positiv klang. Nu är det närmast en förolämpning.
Och det är också här den pågående gemenskapsdebatten skaver mot verkligheten. För var finns beläggen för att den nationella identiteten skulle ha försvagats? Vart jag än vänder mig i det här samhället är svenskheten norm. Idéer om svenskhet artikuleras högre och skarpare än någon gång under min livstid. För tio år sedan hade ordet osvensk inte sällan en positiv klang. Nu är det närmast en förolämpning. Attitydundersökningar bekräftar anekdoterna: svensk identitet står sig stark över tid.
Visst ser verkligheten annorlunda ut i många segregerade förorter. Invandringens konsekvenser är uppenbara, behovet av politisk omprövning stort. Men hur kan en starkare svensk identitet bidra till minskad segregation?
Det teoretiska svaret är ganska övertygande. I sin bok Nationalstaten – en essä om liberal nationalism och Sveriges framtid (2022) efterlyser statsvetaren Björn Östbring en tunnare, mer inkluderande liberal nationalism. Det är en tanke jag sympatiserar med men jag tror tyvärr att den har spelat ut sin roll i en samhällsdebatt där ingen längre förnekar nationalstatens positiva betydelse för demokrati och liberalism och där ”förnekandet av svensk kultur” inte existerar utanför högerextrema memes.
Det är alldeles riktigt att de samhällsinstitutioner som historiskt varit viktiga för den nationella identitetens utveckling – enhetlig skola, värnplikt, radio- och tv-monopolens lägereldar – avskaffats eller förändrats bortom igenkänning. Både Victor Malm och Mark Lilla tecknar bilden av ett postmodernt, fragmentariserat samhälle där det mesta flyter. Kapitalismen gnager vidare på de sociala institutionerna men den hindrar också nya från att ens växa fram, skriver Lilla. “Alla har sin egen lilla berättelse, och så lär det tyvärr förbli”, avrundar Malm sin dödsruna över den svenska kulturen.
Jag tror det är där vi måste börja. En kulturkanon kan ha sitt värde som en länk till det förflutna, lika användbar för den som är en del av som för den som vill bli en del av den svenska kulturen, och som ett hjälpmedel för att upprätthålla och legitimera en bred diskussion om kulturella och estetiska värden. Men som katalysator för en förtätad samhällsgemenskap? Jag skulle inte tro det. I konkurrensen om gemensamma referensramar kommer senaste Netflix-serien ändå alltid att vara övermäktig.
Och ändå lever svenskheten vidare. Inte som ett stort projekt utan som summan av alla de många, mycket olika, gemenskaper som vi som individer ingår i. Det kanske räcker så.