Snart rinner tiden ut för Moderaterna

Vi har alla hört de ofta ganska motsägelsefulla standardanalyserna de senaste dagarna.

Liberalkonservatismen är omöjlig i en tid när de stora konflikterna står mellan liberaler och konservativa, snarare än mellan höger och vänster. Ska partiet överleva måste man segla med de allt mer statsauktoritära vindar som nu blåser i hela västvärlden. Moderaternas enda räddning är ytterligare ett lappkast i synen på migration.

Ingen av dessa förklaringar håller hela vägen.

Det är avvägningen mellan liberalt och konservativt, proportionerna, som spelar roll för Moderaternas politikutveckling. Här gav Anna Kinberg Batras nationaldagstal en del intressanta ledtrådar, men egentligen inga konkreta svar, på hur hon vill balansera behovet av förnyelse och förankring, frihet och trygghet framöver. Men där fanns, äntligen, en rörelse:

– Det är inte att vi behöver röra oss framåt, utan hur, som är frågan.

Ingen medieträning i världen kommer att hjälpa om Anna Kinberg Batra inte tar kontroll över partiet med ett eget ideologiskt projekt. Det är hög tid att begrava de Nya Moderaterna. Gör det snabbt och effektivt. Håll en öppen ceremoni, men skippa talen. Partipolitik är inte rätt plats för sentimentalitet.

Denna uppmaning ska inte förväxlas med krav på fler offentliga ursäkter och ältande om migrationspolitiken: den grupp som mest högljutt kräver ytterligare självspäkning har inget intresse av förlåtelse. I stället måste Moderaterna konkret visa vad de vill framåt, och rehabilitera den systemkritiska och reformistiska tradition som fanns före det att Schlingmann släppte lös rivningskulan på både idéprogram och principdebatt.

Idén om att ”alla ska kunna känna sig hemma i Moderaterna” hade varit en fungerande slogan om partiets affärsidé var att hyra ut konferensanläggningar. Men nu handlar ju politik om att välja konflikter.

Och det börjar bli bråttom: den svenska modellen spricker när kontinentalplattorna rör på sig.

Vid en ytlig anblick kan den generella krisstämningen med migrationskris, integrationsmisslyckande och ständiga terrorattentat framstå som en omöjlig fond för en framåtsyftande agenda.

I praktiken är det tvärtom. Det finns ett unikt möjlighetsfönster nu när Moderaterna skulle kunna göra det som vare sig socialdemokrater eller sverigedemokrater aldrig någonsin kommer att klara av: att ge besked om hur en gammal enhetsstat ska hantera ett på riktigt pluralistiskt samhälle.

Att sätta ord på det som sker och vara med och styra utvecklingen i stället för att i efterhand kommentera skeenden som ingen verkar kunna kontrollera.

Här måste dock Anna Kinberg Batra välja fot. Man kan inte säga att Sverige är på väg in en djup kris och samtidigt prioritera rollen som statsförvaltande. Och det börjar bli bråttom: den svenska modellen spricker när kontinentalplattorna rör på sig. Integrationsproblematiken visar inte bara på svårigheterna med att bereda plats åt nya grupper invandrare. Det finns många exempel på att de system som byggts upp på 1900-talet inte fungerar oaktat invandringen – bostadsbristen och näringspolitiken är bara några.

Nu har Anna Kinberg Batra ett år på sig att visa att hon kan samla reformarbetet till ett sammanhängande program.

Hur ska en liberalkonservativ politik kunna behålla sin individualistiska grundsyn i en tid av oförblommerad assimilationshets?

Hur ska ett parti som vill vara främst vad gäller lag och ordning kunna skapa trygghet utan att trilla ner i kontraproduktiv batongpolitik, krav på interneringsläger och nedmonterad rättssäkerhet?

Hur ger man företag och civilsamhälle – snarare än stat och arbetsförmedling – utrymme och möjlighet att kunna lösa den ekonomiska och sociala katastrof som kan inträffa om vi inte slutar acceptera Europas största skillnad i förvärvsfrekvens mellan inrikes- och utrikesfödda?

I sitt tal snuddade Anna Kinberg Batra vid alla dessa frågor. Nu behövs besked.