Konst för daggmaskar och skalbaggar. Det har den statliga myndigheten Kulturbryggan just beviljat en miljon av skattebetalarnas pengar till. Det är bara ett i raden av politiserade nonsensprojekt inom ramen för den statliga kulturbyråkratin. Både kulturlivet och skattebetalarna står som förlorare.
Kulturkriget handlar inte i första hand om kultur och identitet, det handlar om makt och självbestämmande. På ena sidan står ett etablissemang som distanserat sig från merparten av medborgarna genom att söka pådyvla dessa en radikal agenda som få efterfrågar. På den andra står en brokig skara som motsätter sig att få en sådan nedkörd i halsen. Vinnare är de politiska entreprenörer som förmått profitera på missnöjet.
I dag är det 300 år sedan Karl XII stupade i en löpgrav vid Fredrikstens fästning i Norge. Det är också 150 år sedan statyn över krigarkonungen avtäcktes på Karl XII:s torg i Stockholm. Men tvärtemot en ofta kolporterad bild av kungastatyer som ett uttryck för ett slags överhetskultur, kom statyn till genom en insamling från allmänheten, på initiativ av den radikale författaren August Blanche.
Kulturella skillnader handlar inte bara om matvanor och oförarglig poesi, utan om olika uppfattningar för hur samhällets ramverk ska se ut. Per Brinkemo och Johan Lundberg, som givit ut en bok om klansamhället, anklagas för kulturrasism eftersom de uppmärksammar den sortens skillnader. Men att förneka att det finns skillnader mellan kulturer är en farlig återvändsgränd.
All reashopping är inte konsumtionshets, EU har ingen kontakt med folkopinionen, den ökande grova kriminaliteten riskerar att leda till allt fler grindsamhällen, och zombiefilmer och -serier är inte en helt oproblematisk genre. Och så har vi fortfarande ingen regering.
Zombiegenrens ökade popularitet skulle kunna förklaras med att zombien är ett tacksamt sätt att gestalta en fiende på film utan att trampa lättkränkta grupper på tårna. Resultatet blir dock ett avhumaniserande av den andre som genom att försöka undvika att hantera moraliska dilemman öppnar för en amoralisk avgrund.
Spinoff-serier är inget nytt i den amerikanska nöjesindustrin. Men på senare tid har de blivit ett sätt att berätta samma historia, fast uppdelat mellan Republikanernas och Demokraternas respektive väljare. Det senaste exemplet är HBO-serien Mayans. Johan Ingerö ser USA:s politiska kulturer speglas i tv-seriernas värld.
Få har kunnat missa att hundraårsminnet av Ingmar Bergmans födelse firas i år. Bland dem som satt upp hans verk finns Malmö stadsteater, vars uppsättning av Persona aktualiserar en spännande aspekt av Bergman: Hans förmåga att tidigt identifiera den strömning i samhällsdebatten som kommit att prägla samtiden: postmodernismen och identitetsfokuset.
Lättkränkthet, osjälvständighet och ett instinktivt motstånd mot yttrandefrihet präglar den generation som i dag läser vid universiteten. Det är inte bara ett akademiskt problem, utan ett kulturellt – och skulden ligger till stor del hos överbeskyddande föräldrar, skriver Greg Lukianoff och Jonathan Haidt i en ny bok. Men även om det är en förklaring, vilar huvudansvaret fortfarande på dem som försöker hindra andra från att tala.
50 år efter 68-vänsterns entré i svenskt samhälls- och kulturliv präglar dess idéer fortfarande Sverige, även om mycket har blivit bättre sedan vad Mats Johansson kallar ”de svarta åren”. Två nyligen återpublicerade böcker om 68-rörelsen och dess inverkan på Sverige under kalla kriget påminner även en generation som aldrig upplevde den tiden om vikten att lära sig av historien.
Den rådande arkitekturnormen bygger på ett förakt för de människor som ska leva och verka i de byggnader som uppförs. I en webb-tv-intervju för några veckor sedan gav stjärnarkitekten Gert Wingårdh uttryck för allt som är fel med dagens svenska arkitektur.
I essäsamlingen Muslimer i Sverige resonerar 18 svenska muslimer kring sin identitet. En av dem är Ann-Sofie Henriksson Hatmi, som menar att det inte finns någon motsättning mellan att vara svensk och att vara muslim. Det här är en bearbetad version av hennes essä.
Kulturkrocken mellan ett klanbaserat samhälle och det statsindividualistiska Sverige säger något viktigt: klanerna kan inte samexistera med staten. De kan inte heller samexistera med yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter, skriver Abdi-Noor Mohamed, som lämnat Somalia för Sverige.
EU ska tvinga streamingtjänster att distribuera 30 procent innehåll producerat i Europa. Den sortens protektionism är ett direkt angrepp på den fria marknad unionen säger sig värna. Ransoneringen av amerikansk kultur för tankarna till det gamla östblockets järnridå. Det är en bitter ironi att Bryssel driver på för precis den sortens samhälle EU ska föreställa vägen bort från.
Jordan Petersons uppror mot identitetspolitiken har föranlett alla möjliga anklagelser mot honom, men i det långa loppet gjort honom känd som en man med ryggrad. Under Pridefestivalen hade flera av Sveriges partiledare chansen att göra ett liknande intryck, men avstod. Den som hade vågat ta avstånd från den oseriösa mobbningen av en politisk motståndare hade i det långa loppet framstått som den mest hedervärda.
Ovanan att kommunicera med hjälp av emojier, små digitala bilder, har spritt sig till riksdagspartierna. Det tyder varken på kompetens, eller på att de har särskilt höga tankar om väljarnas förmåga att ta till sig deras budskap.
Återkommande slås man av Ingmar Bergmans pregnans och vida verksamhetsfält. Det är en person som man kan återkomma till över tid med olika perspektiv och med olika kvardröjande intryck. Ett par intryck under senare tid har gett anledning till reflektion över hur vi i vår samtid bevarar hans minne. Det är inte en enbart positiv bild som växer fram. Primärt gäller det Bergmans efterlämnade bostad på Fårö.
DEBATT. Kulturen är för viktig för att man ska låta den kidnappas av skrivbordsradikaler på Kulturdepartementet. Det är dags för de borgerliga partierna att ta kulturpolitiken på allvar och sluta reducera den till en renodlad anslagsfråga bland andra, skriver Fredrik Bergström.
Medelklassen kvävde popkulturen, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska i en ny bok. I själva verket var det dock inte småborgerlighet och medelklassvärderingar som fick finkulturen att äta upp populärkulturen, utan den reflexmässiga progressivismen.
När borgerliga företrädare blir mer upprörda över bengaler på fotbollsläktarna än över brinnande bilar i förorten beror det på vad som på samma gång är borgerlighetens styrka och svaghet: präktigheten. Samma skötsamhetsmoral som borgerliga frihetsideal vilar på riskerar att slå över i präktighet och intolerans gentemot dem som tänjer på ramarna.