Näthatarna behöver de seriösa makthavarna för att nå en publik. Att bjuda dem på det är bara dumt. Politiker och debattörer borde fokusera mer på sina seriösa motståndare, om inte för sin egen så för väljarnas och det demokratiska samtalets skull.
När de stora mediehusen går samman med de statliga medierna i en kartell för gemensam faktagranskning riskerar de att såga av den gren som de själva sitter på. Trovärdig källkritik och faktagranskning förutsätter oberoende redaktioner som granskar varandras påståenden. Försvinner konkurrensen riskerar medielandskapet att förvandlas till ett propagandamaskineri.
Stormen kring Cambridge Analytica har skapat en oro att de sociala mediernas datasamlingar skadar demokratin genom sin makt över politiken. Det stämmer, särskilt som de sociala medierna har så stor makt över det politiska samtalet. Det är dock vi själva som väljer att göra datasamlingarna så mäktiga som de är.
Facebook och de stora mediehusen försöker ta krafttag mot falska nyheter. Men kampen de ger sig in i handlar om trovärdighet, och varken mediehusen eller Facebook åtnjuter något stort förtroende. När den som drar gränsen mellan falska och äkta nyheter själv är tendentiös, är risken att resultatet i stället blir ett instrument för att tysta avvikande åsikter.
Storskaligheten i dagens sociala medier har tillsammans med mobbmentalitet skapat en situation där den som kan mobilisera flest kompisar på kortast tid vinner. På den gamla bloggosfärens tid, när makten låg hos de enskilda användarna, var det inte lika enkelt att tysta meningsmotståndare.
Inom en snar framtid kommer det förmodligen vara närmast omöjligt att nå ut till Facebook-publiken utan att betala. Makten över det offentliga samtalet, som tidigare delades av ett rätt stort antal tidningsredaktioner, börjar alltmer tas över av ett fåtal sociala medier. De som hade höga förhoppningar på sociala medier som en demokratisk kraft, kommer med all sannolikhet att bli besvikna.