Samhälle Åsikt
Anna-Karin Hatt får ställa in smekmånaden
Anna-Karin Hatt har brett stöd i centerrörelsen, men de olika falangerna vill att hon gör olika saker. Smekmånaden riskerar därför att bli mycket kort. Hatt gör klokt i att riva av vägvalsplåstret snarast, skriver Anton Ångman.
Det har varit en jobbig vinter för Centerpartiet. Interna stridigheter har blottats offentligt på nyhets- och ledarsidor och rörelsen är sargad av att inte ha ett uttryckt mål och fastslagen position i valrörelsen. Det har för många handlat om Vänsterpartiet, för andra om hur Muharrem Demirok själv styrt processen om regeringsfrågan, men också som vanligt om Sverigedemokraterna. Kanske riskerar alla trauman från denna konflikt att åter få partisterna att stoppa huvudet i sanden fram till valspurten och likt Annie Lööf pressas till att deklarera en statsministerkandidat bara dagarna innan valet. Partiets självbild är skakad – varför skulle Centerpartiet, som älskar att vara riksdagens kungamakare, behöva förklara vilket lag man tänker tillhöra? Varför ska ett litet parti ensamt ta ansvar för hela Sveriges regeringsbildning?
Centerrörelsens olika falanger har valt Anna-Karin Hatt på olika bevekelsegrunder.
Centerrörelsen står nu i sitt vägskäl mellan höger och vänster och kan mycket väl bli de kungamakare de ser sig själva som. Valet av Anna-Karin Hatt säger dock tyvärr inte så mycket om vilken riktning som partiet bär åt, eftersom centerrörelsens olika falanger valt henne på olika bevekelsegrunder. Dels finns de som vill signalera en tillbakagång till mer traditionell landsbygdscenter identifierat ett oberoende mittenparti, dels finns de som ser henne som ett tydligt högeralternativ och den som kan föra Centerpartiet tillbaka till borgerligheten, och sist den del som föredrog henne framför det partietablissemang som drev ut Muharrem Demirok. Problemet att peka ut en riktning kvarstår alltjämt.
***
Så till elefanten i rummet, Vänsterpartiet, som Hatts företrädare i hemlighet försökte normalisera relationen med. Ungdomsförbundet genom Caroline von Seth pekade förtjänstfullt ut Vänsterpartiets institutionaliserade antisemitism som en röd flagga man inte kunde vifta bort. Med vårens skandal kring Lorena Delgado Varas (V) och sättet Vänsterpartiet slöt upp bakom henne så fick von Seth onekligen rätt, för femtioelfte gången. Vidare ser vi en socialdemokrati som inte kommer att be om ursäkt när de destabiliserar arbetsmarknaden med saker som arbetstidsförkortning och ett pensionssystem utan incitament. ”Fram med släggan, Magdalena Andersson” skriver Tidningen Arbetet. Den röda linjen mot vänster borde således vara starkare än någonsin.
Givet de röda linjerna som partiet kommunicerat så finns inga rimliga regeringsalternativ kvar. Centerpartiet lyckades överkomma detta med Stefan Löfven och januariavtalet, men det var också i en tid innan Tidöregeringen och den nya reaktionära Socialdemokratin. Tidösamarbetet har med alla sina uppenbara brister visat att jorden trots allt inte gick under med Sverigedemokraterna i en budgetförhandling. Socialdemokraterna, som såg sig förödmjukade efter januariavtalet och inte kommer låta sig kuvas igen, försöker hitta tillbaka till sina rötter och ironiskt nog närmare Sverigedemokraterna.
Jorden gick trots allt inte gick under med Sverigedemokraterna i en budgetförhandling.
Och vi vet ju för den delen hur det slutade för Centerpartiets januariavtal och den följande valrörelsen. Centerpartiet gjorde efter det sin hemläxa, och kan konstatera att deltagandet i ett regeringsalternativ är det bästa sättet för rörelsen att få igenom sina egna hjärtefrågor, och att regeringsfrågan är särskilt viktig för de väljare som står närmare Centerpartiet. Samtidigt som Centerpartiet fortsätter balansera på riksdagsspärren fram till valet 2026 så vill väljarna veta om man tänker uttala stöd för Magdalena Andersson eller inte. Medan partisterna lika mycket kommer kräva ett avståndstagande både mot V och SD.
Vill Anna-Karin Hatt uppleva smekmånaden som nyvald partiordförande in i valåret gör hon bäst i att rycka av detta plåster så fort som möjligt. Oavsett om Centerpartiets framtid finns till höger- eller vänsterblocket så vet partistyrelsen att tiden fram till valet behövs för att ställa in rörelsen på det målet. En konflikt behöver tas, både med det egna partiet och med väljarkåren. Alla väntar på att få veta vilken väg hon vill vandra – vill hon ha en politik för frihet på landsbygd, arbetslinje och tillväxt, eller vara ett landsbygdsalibi i ett socialdemokratisk nostalgiprojekt?