Samhälle Krönika
Grön liberalism söker ledarskap
Miljöpartiet visar tecken på tillnyktring i miljö- och klimatpolitiken. Samtidigt irrar Centerpartiet iväg på villovägar. Anna-Karin Hatt skulle kunna återta den gröna ledartröjan, men då krävs en ny kompassriktning, skriver Hanna Stenegren, programansvarig på Timbro Miljöinstitut.
Historiskt sett är det två partier som gjort anspråk på att vara gröna i Sveriges riksdag. Numera tycks åtminstone väljarna uppfatta det som att det bara finns ett. Under de senaste fyra åren – från november 2020 till december 2024 – har Miljöpartiet haft högst väljarförtroende i miljö- och klimatfrågorna, och dessutom stärkt sitt stöd. Samtidigt har Centerpartiet halverat sitt väljarförtroende. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har dubbelt så högt förtroende i frågorna som Centerpartiet, enligt Novus.
För Miljöpartiet är miljö- och klimatfrågorna av uppenbara skäl alltid det mest centrala politikområdet. Men partiet har inte på flera års tid lyckats omsätta det höga förtroendet i miljöpolitiken till väljarstöd. Den trenden tycks dock ha vänt med de nya språkrören Amanda Lind och Daniel Helldén, som signalerat ett visst uppvaknande. I Aftonbladet deklarerade språkrören nyligen att de ”ändrat sig” om kärnkraften. Det är visserligen inga hejaramsor för nybyggnation, men det är inte längre kampanjaffischer om härdsmältor heller. Den nyfunna pragmatismen är varken komplett eller konsekvent – men den finns där.
Miljöparitets nyfunna pragmatism är varken komplett eller konsekvent – men den finns där.
Även i synen på reduktionsplikten visar Miljöpartiet en oväntad öppenhet. Genom att titta på John Hasslers modell för ett nationellt utsläppshandelssystem signalerar man att klimatpolitiken inte bara måste vara ambitiös – den måste också vara effektiv.
Det är mer än man kan säga om Centerpartiets inriktning just nu. För samtidigt som Miljöpartiet slipar ned sina vassaste kanter irrar Centerpartiet allt längre bort från den reforminriktade, borgerliga miljöpolitik som en gång var deras kännetecken.
I Centerpartiets senaste klimatreformer avfärdas plötsligt internationella utsläppsmarknader – just när världens länder efter ett decenniums förhandlingar äntligen enats om ett gemensamt regelverk för internationell utsläppshandel i Parisavtalet. Då menar Centerpartiet att det är ”klimatkolonialism” att finansiera utsläppsminskningar utomlands. Det som Centerpartiet inte tycker att Sverige ska hålla på med handlar i praktiken om partnerskap. Det kan vara att svenska företag bygger solparker i Ghana, med resultatet att utsläppen minskar. Fler får tillgång till el. Luften blir renare. Ekonomin stärks. För en elev som slipper läsa läxor vid fotogenlampa och för ett sjukhus som kan drivas utan dieselgenerator är det inte kolonialism. Det är framtid. Och klimatnyttan? Den är densamma – oavsett var på jorden utsläppsminskningen sker, eller hur den bokförs.
Då menar Centerpartiet att det är ”klimatkolonialism” att finansiera utsläppsminskningar utomlands.
Men i stället för att stå upp för globala lösningar på vår tids största globala utmaning, föredrar Centerpartiet i stället att rikta in sig på att höja målen. Trots att Sverige redan har några av världens mest ambitiösa klimatmål och utan trovärdig plan för hur de nuvarande kan nås på ett realistiskt, hållbart och kostnadseffektivt sätt.
Nationell självspäkning som klimatstrategi är ett märkligt öde för ett parti som en gång var näringslivets och landsbygdens gröna röst – förankrat i verkligheten, men med blicken mot framtiden.
Som lök på laxen föreslår Centerpartiet dessutom skattehöjningar på ”lyxkonsumtion” – ett grepp som lika gärna kunde hämtats från Vänsterpartiets verktygslåda.
Det är i just det här ögonblicket som Anna-Karin Hatt träder fram, föreslagen som ny partiledare. Med erfarenhet från energipolitikens kärna och ett förtroendekapital som sträcker sig över både näringslivet och landsbygdens verklighet väcks frågan: kan hon återupprätta det som gått förlorat?
Det var en gång Centerpartiet som förenade klimatambitioner med teknik, handel och tilltro till marknaden. Ett parti som stod för grön borgerlighet innan begreppet ens var etablerat. Det finns en stolt tradition att bygga vidare på – en miljlöpolitik där företagsamhet, innovation och framtidstro var självklara inslag. Länge var partiet en röst för smarta incitament och det lokala som möter det globala. Men i takt med att tonläget skruvats upp, har idépolitiken tystnat, och verklighetsförankringen tappats bort.
Med ett nytt partiledarskap öppnas möjligheten för Centerpartiet att åter bli borgerlighetens gröna röst – en röst för ambitiösa klimatmål, fungerande verktyg och tilltro till marknaden. Men då krävs en tydlig kursändring. Klimatet har inte tid med felprioriteringar. Och borgerligheten har inte råd att förlora sin gröna kompass.