Samhälle Reportage
Arbetarrörelsen har glömt bort värdet av strävsamhet
På första maj demonstreras det på olika platser i Stockholm. Smedjans Hannah Stutzinsky gick ut och betraktade de små och stora tågen och funderade över arbetarrörelsens ärlighet.
I en varm förmiddagssol står en frustrerad frukthandlare och försöker lasta av de nya varorna. En grupp äldre personer med röda fanor i händerna har valt hans fruktstånd som samlingsplats för sitt första maj-tåg. Det är en liten grupp, förmodligen under dussinet, men torget är trångt och frukthandlarens pirra är svår att manövrera mellan fötter, rullatorer och fanor. I Hökarängens centrum avgår Söderleds S-förenings första maj-tåg.
Innan tåget, som har längden att hinna över gatan under samma gröna gubbe, avgår sjungs traditionsenligt internationalen med handen på bröstet. Sången bevittnas av de lokala A-lagarna som stämmer in i sången från bänkarna på torget. Den trasiga publiken är lika K-märkt här som neonskyltarna som hänger över butiksentréerna. När sången når sin sista refräng är publikens stämma starkare än ensemblens och har ett tryck av känsla som de inte riktigt lyckas få fram. Arbetarnas högtidsdag verkar appellera mer till torgets bänkbesökare än till såväl den arbetande frukthandlaren som de tjänstgörande partiaktiva.
Talar man illa om miljardärernas strävsamhet, talar man illa om arbetarnas.
En äldre kvinna i röd Marimekko-jacka kommer fram till mig. Hon vill inleda med att hon ju är socialdemokrat, något som hon framhåller som en identitet snarare än röstdeklaration. Men nu har hon börjat hålla med ett annat parti mer, nämligen Centerpartiet. När jag frågar varför då svarar hon snabbt, ”Socialdemokraterna är inte ärliga”. När jag kommenterar att Centerpartiet framförallt vill se mer tillväxt svarar hon att någon sådan inte behövs. ”Det har byggts tillräckligt nu tycker jag”. Men hon väljer ändå Centern, för de är iallafall ärliga säger hon. ”Tycker du skatten ska höjas” frågar jag. ”Nej”, svarar hon ”den kan väl va där den är”. Hon behöver sätta sig ned och jag hittar en bänk i skuggan intill Gubbängstorget.
Här ska Reformisternas ordförande Annie Ross snart hålla tal. Men det är inte många av de boende som tänker ägna årets hittills varmaste dag åt att lyssna. Efter ett tag kommer första maj-tåget från Enskede till torget och publiken blir av mindre genant storlek. Både talaren från den lokala S-föreningen och Ross talar om ”marknadiseringen” av välfärden som skadligt för gemene man. Möjligheten till vinstutdelning gör de rika rikare och de fattiga fattigare, menar de. Huruvida vården blivit mer tillgänglig och av bättre kvalitet är inget som berörs av talarna. Att den lilla lokala, privatägda, vårdcentralen i Hökarängen slår Stockholms genomsnittet i både tillgänglighet och behandling enligt SKR:s patientrapport verkar inte spela någon roll.
Socialdemokraternas uppfattning om gemene man verkar vara att de är mer intresserade av vårdcentralens driftsform än av vården den erbjuder. Jag undrar vem som är gemene man. Ingen av småbarnsföräldrarna i mitt trapphus i Hökis passar in på beskrivningen.
***
När klockan slår tre ligger värmen som ett lock över Kungsträdgården. Folkhavet bryts upp av matvagnar, glasstånd och krimskrams-försäljare. Tillsammans med högsommarvärmen får det tillställningen att ha mer gemensamt med Göteborgsvarvet än en politisk demonstration.
”Hon äter miljardärer till frukost och beskattar dem till lunch” säger konferenciern. Det är dags för Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar att inta scenen. En tredjedel av publiken klappar händerna, resterande står fortfarande i kö till glasskioskerna.
Efter en generisk inledning för de redan frälsta tar hon spjärn mot den minoritetsgrupp som partiet avskyr allra mest – rikisarna.
”Sverige har fler miljardärer per capita än USA”, säger hon. Det hade kunnat vara en rubrik i Forbes magazine för ett hyllningsreportage om Sveriges kapitalmarknad. Den svenska vänsterns missunnsamhet är deras minst klädsamma karaktärsdrag. I en annars lättsåld paketlösning; inga krig, inga höjda hyror och inget karensavdrag, står ressentimentet mot strävsamhet ut. Det krävs strävsamhet för att bli miljardär. Precis som det krävs strävsamhet för att bli bostadsägare när man har ett arbete där man inte kan vobba eller välja lunchtid själv. Talar man illa om miljardärernas strävsamhet, talar man illa om arbetarnas.
Får Nooshi Dadgostar som hon vill kan man förvänta sig mycket tråkigare första maj-festivaler framöver. Glasskioskerna försvinner och ungdomarna som står i dem blir arbetslösa. Ingen har råd att köpa in krimskramset som säljs bland dem tågande aktivisterna och företagen som tillhandahåller högtalarna som gör att Bella ciao hörs över hela Gamla stan, skulle kanske läggas ned.
***
Hemma i Hökis har första maj både kommit och gått. Jag stannar till hos grönsakshandlaren på torget och köper ett knippe rädisor. När jag passerar bänkbesökarna, som är desamma som i morse, funderar jag på om första maj egentligen är till för dem. De som lever i en tid då första maj ännu inte hunnit bli en kommersiell festival, och minns när strävsamhet var arbetarrörelsens kärnvärde. Kanske var det just det som kvinnan i den röda Marimekko jackan menade när hon sa att Socialdemokraterna inte längre är ärliga. Vänsterns politiska rörelse talar om en sak, och gör en annan.