DEBATT: Vapenamnestin gör ingen nytta
DEBATT. I ett försök att komma till rätta med tungt beväpnade brottslingar genomför Polismyndigheten snart en vapenamnesti. I själva verket är det snarast plakatpolitik i syfte att stärka myndighetens agenda, än ett sätt att på riktigt lösa problemet med beväpnade kriminella.
För ett par veckor sedan dödades en man i 60-årsåldern av vad som misstänks ha varit en handgranat i Vårby i Stockholm, ett område som Polismyndigheten definierar som ”utsatt”. I dagsläget finns inga misstankar om att det skulle ha funnits en hotbild mot den dödade mannen och den kvinna som skadades. Det förefaller ha varit slumpen som inverkat.
När två små barn dödades i Göteborg av en handgranat förra året ansågs detta ha utgjort en för Sverige exceptionell händelse. Dessvärre är bruket av handgranater och automatvapen i dag inget ovanligt i Sverige. Flera polisbilar och polisstationer har varit måltavlor för kriminellas handgranater och skottlossningar. Smugglingen från bland annat Balkan förefaller ymnig och tillgången på vapen bland kriminella är knappast bristande. Vad gör då samhället åt detta?
Att Polismyndigheten är en myndighet i kris har vid detta lag knappast undgått någon. En usel lönebildning och ett politiserat ledarskap som saknar förtroende inom kåren har gjort att allt fler poliser lämnar yrket. För att möta detta har man sänkt kraven till utbildningen, men ändå gapar platser tomma.
På den juridiska sidan skärps lagrummen. Detta bland annat på grund av att att grovt kriminella som gripits för vapenbrott släppts i avvaktan på rättegång och för att rättslig prövning inte skall skjutas på framtiden på grund av fortsatt brottslighet har straffrabatter tillämpats. Med andra ord har kriminella i princip givits carte blanche för sin ”verksamhet”.
1 februari inleds en vapenamnesti, som dessvärre torde vara lika futil som Polismyndighetens ökända armbandskampanj med texten ”Tafsa inte!”, om syftet är att på riktigt komma åt kriminellas arsenal.
Bland de 15 000 vapen som lämnades in under den senaste vapenamnestin 2013 kunde inte ett enda kopplas till något brott.
Det stämmer att det kommit in licenspliktiga vapen under de amnestier som tidigare har genomförts. Bland annat inlämnades i Skåne en 20 mm luftvärnskanon på 90-talet, som troligen stammade från beredskapstiden. Mestadels är det dock inte de grovt kriminellas vapen som lämnas in. I de fall det rör sig om licenspliktiga vapen handlar det till stor del om gammalt arvegods, ibland från tiden innan vapenlicenser infördes i Sverige på 1930-talet.
Många tar dessutom tillfället i akt och lämnar in gamla jaktvapen som man de facto har licens på, eftersom rådande lagstiftning begränsar antalet jaktvapen en licensinnehavare får ha. Det begränsar det ekonomiska värdet på äldre allmogevapen. Frågan inställer sig då hur dessa vapen redovisas av Polismyndigheten. Likställs de statistiskt med inlämnade illegala vapen i de officiella rullorna?
Det finns en politisk dimension av dessa vapenamnestier. Polismyndighetens ledning agerar som om den hade det officiella uppdraget att minska antalet vapen i samhället, legala som illegala. Den driver vidare tesen att det sker ett ”läckage” av legala vapen till kriminella, bland annat genom stölder. Rent empiriskt kan detta ifrågasättas, något som bland annat forskarna Björn Hagelin och Erik Lakomaa gjort.
Under vapenamnestier lämnas också ansenliga mängder licensfria replikor, luftvapen, soft air guns och licensbefriade mynningsladdare (tillverkade före 1890) in. Under förra amnestin fick polisen bland annat in ett par engelska mynningsladdade resepistoler med slaglås från 1840-talet i originalschatull. Dessa var således licensbefriade och hade ett ansenligt kulturhistoriskt och ekonomiskt värde, något inlämnaren knappast hade insikt i och vilket Polismyndigheten förmodligen inte informerade honom eller henne om – något som kanske hade varit på sin plats.
Att vapenägare utgör samhällets mest laglydiga spelar ingen roll, intresset ses fortfarande av alltför många som suspekt.
Antalet vapen från kriminella individer som kommer in torde i sammanhanget vara försvinnande litet. Bland de 15 000 vapen som lämnades in under den senaste vapenamnestin 2013 kunde inte ett enda kopplas till något brott.
Är syftet med vapenamnestierna verkligen att komma åt kriminellas vapen, eller syftar de till att stärka Polismyndighetens politiska agenda? Visst lämnas det in licenspliktiga vapen, men det stora samhällsproblemet i dag är inte gamla jaktvapen och mynningsladdare, utan före detta armévapen från Balkan som aldrig någonsin varit legala i Sverige och som troligen inte lämnas in under en amnesti i någon nämnvärd omfattning.
Att se vapenamnestier som något problematiskt kan te sig en smula cyniskt, men de behöver ses i sitt politiska sammanhang. EU-kommissionens vapendirektiv, som nu i tack och lov urvattnad form skall implementeras i Sverige, fokuserade nästan uteslutande på laglydiga medborgare, inte terrorister eller organiserade brottslingar. Doris Högne Rydheims vapenutredning 2013 följde samma mönster. Med andra ord ses legalt civilt vapenägande som ett problem, inte bara i Bryssel utan även i Sverige, inte minst på Polismyndigheten.
Polismyndighetens narrativ om att civila jakt- och sportskyttevapen ”läcker” till brottslingar lockar politiker till symbolpolitik för att visa på dådkraft i allmänhetens ögon. Att teorin inte har någon empirisk grund är i sammanhanget ovidkommande. Att vapenägare utgör samhällets mest laglydiga spelar ingen roll, intresset ses fortfarande av alltför många som suspekt. Det är med andra ord inte konstigt att missriktad symbolpolitik i stil med vapenamnestier är återkommande. Vi kommer att få se fler exempel på den i fortsättningen.