Sportskyttets framtid avgörs i domstol
Ett rättsfall i högsta förvaltningsdomstolen kan avgöra det svenska sportskyttets framtid. Tjänstemän hos Polismyndigheten försöker frånta civilsamhället rätten att bestämma vilka vapen som är lämpliga för sportskytte. I värsta fall kan de lyckas uppnå rättsligt vad de misslyckats med politiskt: Att hindra sportskyttar från att använda halvautomatiska gevär.
Egentligen är det inte något ovanligt fall. Polisen vill inte bevilja en vapenlicens trots att den sökande uppfyller kraven, och nu har den sökande tagit fallet till domstol. Men det här fallet har gått hela vägen till högsta förvaltningsdomstolen, den högsta instansen. Om Polismyndigheten vinner förlorar sportskytteförbunden i praktiken sin rätt att avgöra vilka vapen som är lämpliga och inte.
I stället får polisen möjlighet att fälla sådana avgöranden. Problemet är att ansvariga polistjänstemän inte anser att många sportskyttevapen är lämpliga för privatpersoner – över huvud taget.
Polisen vill göra sportskytterörelsens jobb
Vi tar det från början. En sportskytt har sökt licens för två halvautomatiska gevär. Han utövar en ovanlig skyttesport som enbart praktiseras i hans skytteförening. Skytteföreningen är ansluten till ett auktoriserat förbund, Svenska Skyttesportförbundet, och har utfärdat ett föreningsintyg för mannen, vilket innebär att han uppfyller kraven för vapenlicens. Dessutom har han flera licenser sedan tidigare, varav vissa omgärdas av strängare krav än de två halvautomatiska gevären.
Först menade Polismyndigheten att föreningen inte har rätt att utfärda intyget, eftersom intyget gäller en sport som inte bedrivs inom Svenska Skyttesportförbundet. Det är ett udda påstående, med tanke på att sporten de facto bedrivs av en förening inom Svenska Skyttesportförbundet.
Problemet är att ansvariga polistjänstemän inte anser att många sportskyttevapen är lämpliga för privatpersoner – över huvud taget.
Men allteftersom fallet har klättrat genom instanserna har fokus skiftat. Nu försöker Polismyndigheten göra gällande att högsta förvaltningsdomstolen behöver ta ställning till vapnens lämplighet för den aktuella skyttegrenen.
Vilka vapen som är lämpliga för vilket ändamål är inte polisens uppgift att bedöma. Naturvårdsverket avgör vilka vapen som är lämpliga för vilken typ av jakt, och sportskytterörelsen har motsvarande uppdrag vad gäller sportskyttevapen. Systemet fungerar väl, men en grupp ansvariga tjänstemän på Polismyndigheten är inte nöjda.
”Leka krig”
2013 presenterades den så kallade Dorisutredningen om vapenlagstiftningen. Bland annat föreslog den att de flesta halvautomatiska vapen skulle förbjudas för sportskyttar. I ett remissvar ställde polisen sig bakom detta, som alltså hade inneburit att stora delar av sportskytterörelsen i praktiken hade förbjudits.
Regeringen gick inte på deras linje. För dem som har ett horn i sidan till sportskyttet öppnades dock en ny möjlighet: EU började planera för ett nytt vapendirektiv. Det första förslaget, som presenterades av kommissionen mot slutet av 2015, innehöll ungefär samma förslag som Dorisutredningen.
För dem som har ett horn i sidan till sportskyttet öppnades dock en ny möjlighet: EU började planera för ett nytt vapendirektiv.
Vapendirektivet gick visserligen igenom, men i betydligt mildare form än originalförslaget. Att äga halvautomatiska vapen kan bli krångligare, men det är fortfarande lagligt.
EU-kommissionens första förslag, som skulle ha utrotat stora delar av sportskyttet, applåderades i DN Debatt av Peter Thorsell, ansvarig för vapenfrågor vid polisen: ”Skjutvapen med hög eldkraft är inte lämpliga för privat ägande.” Samme Thorsell satt som expert i Dorisutredningen. I ett annat sammanhang har han yttrat om utövare av dynamiskt sportskytte:
– Vill de leka krig kan de ägna sig åt paintball.
Alla vapen är inte samhällsfarliga
Det som driver dessa polistjänstemän är inte primärt någon aversion mot sportskytte eller en särskild vilja att gynna paintball. Dorisutredningen, och de som stödde dess förslag, arbetar utifrån den så kallade läckagehypotesen: Teorin att alla vapen i ett samhälle utgör en risk, eftersom de kan hamna i fel händer och där utgöra en fara. Därmed blir det rimligt att bekämpa allt vapenägande i riskminimeringssyfte.
I praktiken finns inte mycket som stödjer denna hypotes. Det är sällsynt på gränsen till exotiskt att lagliga vapen används i grov brottslighet. Med det licenssystem vi har i Sverige i dag är det mycket snabbare och lättare för en kriminell att köpa smuggelvapen på svarta marknaden, än att lokalisera ett legalt vapen, bryta sig in hos innehavaren, forcera hans eller hennes vapenskåp och få med sig vapnet.
Att vapendirektivet inte blev strängare än det blev innebär dock inte att sportskytterörelsen kan andas ut. Att gå den politiska vägen har dock aldrig varit Polismyndighetens enda möjlighet. Det som inte kan uppnås på demokratisk väg kan ibland åstadkommas genom vad som brukar kallas juridisk aktivism: Att driva igenom sin agenda i domstolen.
Det är sällsynt på gränsen till exotiskt att lagliga vapen används i grov brottslighet.
Det mål som nu ligger i högsta förvaltningsdomstolen är långt ifrån det första försöket från polisens sida. Redan 2012 stod det i en dom i förvaltningsrätten i Göteborg att Polismyndighetens argument om vapnets lämplighet var ”uttalanden av rättspolitisk karaktär”. Kammarrätten instämde.
Det här försöket har dock kommit långt på vägen mot att lyckas. Om högsta förvaltningsdomstolen bifaller polisens överklagande, kommer det inte längre att räcka med att ett vapen är godkänt för en skyttegren och att den som söker licens uppfyller kraven. Polismyndigheten skulle kunna stoppa licenser, och den skulle med all sannolikhet göra det. Ännu mer makt skulle förflyttas från civilsamhället till staten, och resultaten för sportskytterörelsen skulle bli förödande.