Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Den långa marschen genom Buckingham Palace

Hertigen och hertiginnans av Sussex ställningstaganden för veganism, klimatångest och progressiva politiker visar att vänsterns problemformuleringar har letat sig ända in i det brittiska kungahuset. Finns det över huvud taget några institutioner kvar som inte har kommit att anamma den moderna vänsterns världsbild?

Hertigparet av Sussex. Foto: Northern Ireland Office (CC BY 2.0).

Det brittiska hertigparet av Sussex kommer inte att skaffa mer än två barn, avslöjade prins Harry i den brittiska upplagan av modetidningen Vogue. Det är nämligen dåligt för klimatet.

Hans fru, hertiginnan Meghan, har själv varit gästredaktör för det aktuella numret av Vogue. I detta hedersuppdrag har bland annat ingått att formge omslaget, på vilket hon placerat ett urval av kvinnliga förebilder som hon hoppas ska få läsarna att ”känna kollektivets styrka”. Svenska medier har entusiastiskt rapporterat att klimataktivisten Greta Thunberg är en av dem.

Hon befinner sig i celebert sällskap. Där finns författaren Chimamanda Ngozi Adichie, som vid sidan av sina skönlitterära verk har blivit känd för essän ”Alla borde vara feminister”. Där finns skådespelerskan och aktivisten Jane Fonda, som har uttryckt sitt stöd för allt från Greenpeace till Svarta Pantrarna, och besökte Sverige 2006 för att ge Feministiskt initiativ sitt stöd i valet. Där finns demokraten Michelle Obama och Nya Zeelands socialdemokratiska premiärminister Jacinda Ardern. Där finns mångfaldsaktivisten Sinéad Burke och skådespelerskan och ”kroppspositivism”-aktivisten Jameela Jamil.

Den som upplever att urvalet har någon form av ideologisk slagsida gör bäst i att hålla tand för tunga. Harriet Hall, feministisk skribent i den brittiska tidningen The Independent, har exempelvis deklarerat att den som understår sig att rikta kritik mot det kungliga urvalet är misogyn och dessutom har någonting emot svarta kvinnor i allmänhet.

I stället kan man formulera det som att hertiginnan, åtminstone på kort sikt, är PR-smart. Precis som skådespelerskor – vilket hon var före sitt kungliga äktenskap – måste hålla sig populära för att fortsätta få tittarnas stöd, måste kungligheter hålla sig populära för att behålla folkets stöd. Hertiginnan Meghans ”medvetna” politiska linje har mycket riktigt mötts med entusiasm i media och i andra inflytelserika elitkretsar där frågor som feminism, klimatångest och kroppsaktivism alltid går hem.

Man kan exempelvis inte bygga ett samhälle där kön inte spelar någon roll genom att stirra sig blind på könstillhörighet.

Det är dock inte säkert att alla, eller ens en majoritet, av det brittiska kungahusets undersåtar känner likadant. För att låna David Goodharts terminologi i boken The Road to Somewhere delar Meghan de uppfattningar och hjärtefrågor som progressiva, relativt välbeställda storstadsbor – ”anywheres” – tenderar att ha. Att hålla sig relevant och populär bland dem är dock en annan sak än att hålla sig relevant och populär bland de mindre progressiva grupper som kallas ”somewheres”. De kan vara vänster, som Goodhart själv är, men hålla arbetsvillkor och ekonomiska förutsättningar högre än feministisk symbolpolitik.

Eller så kan de vara höger, och för den gruppen är hertigparets av Sussex politiska linje inte bara något att himla med ögonen åt, utan ett oroväckande tecken i tiden. Även om de knappast är några övertygade ideologer, utan förmodligen bara vanliga offentliga människor med känselspröten ute efter trender att haka på, väljer de att associera sig med ett åsiktskluster som står i direkt motsats till de värderingar ett fritt och välmående samhälle bygger på. Man kan exempelvis inte bygga ett samhälle där kön inte spelar någon roll genom att stirra sig blind på könstillhörighet. Man kan inte bota sin klimatångest med att förbjuda plastpåsar, framför allt inte när forskningen visar att alternativen är sämre för planeten

Jämfört med drottning Elizabeths barnbarn är det svenska kungahuset ofta befriande neutralt i politiska modefrågor. Kronprinsessan Victoria säger sig dock lida av klimatångest, även om ångesten inte är så svår att hon satt något tak på hur många barn hon kan tänka sig att skaffa. Hon har mig veterligen inte heller försökt hindra sina barn från att äta kött eller mjölkprodukter, medan hertigparet av Sussex ryktas ha haft planer på att enbart ge sitt barn vegankost, tills drottningen satte ned foten.

Millenniegenerationens identitetsvänster verkar ha marscherat rakt in i Buckingham Palace. Det rör sig inte om någon bokstavlig marsch, utan om den långa marsch genom institutionerna inspirerades av den italienske kommunisten Antonio Gramsci. Hans strategi att ta makten över institutionerna inifrån, i stället för att göra revolution, har varit så framgångsrik att Marx själv har anledning att vara avundsjuk. Gramsci ville visserligen få bukt på den borgerliga hegemoni han menade att dåtidens institutioner präglades av, och borgerlighet har knappast genomsyrat de europeiska kungahusen, men man kunde inte heller anklaga dem för att köpa vänsterns världsbild. Förrän, möjligen, nu.

Och när till och med det brittiska kungahuset flirtar med identitetspolitik – vilka samhällsinstitutioner går egentligen fria från den nya identitetspolitiska hegemonin?