Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Den norska paradoxen – och vad svenska partier kan lära

I konservativa Morgenbladet skriver Hans Geelmuyden, grundare av den framgångsrika norska PR-byrån Geelmuyden Kiese, om den paradox som präglade de senaste fyra årens politiska debatt i Norge – och som kanske nu får en fortsättning. Det handlar egentligen inte om vilken politik som ska bedrivas utan om vilket politiskt parti som ingen får regera med.

Hans Geelmuyden tar upp en aspekt som kanske har något att säga dagens svenska politiker som är så intensivt upptagna med ett politiskt spel som en hel del väljare inte tycks vara så intresserade av.

När Moderaterna väljer partiledare inom kort kommer förmodligen de flesta medier att ägna sig åt att borra i frågan hur Moderaterna och/eller Alliansen (om den nu existerar) ska hantera Sverigedemokraterna.

Utan att jämföra Fremskrittspartiet med Sverigedemokraterna – de historiska skillnaderna är stora – så missförstår man både norsk och svensk politik om man inte förstår att frågan egentligen inte handlar om vilken politik som ska bedrivas utan om vilket politiskt parti som ingen får regera med.

Arbeiderpartiet, KrF og FrP har samme innvandringspolitikk. Her skiller ikke politikk, bare retorikk.

För fyra år sedan gjorde den norska högerledaren Erna Solberg något mycket djärvt när hon sydde ihop en minoritetsregering med Frp som sedan i Stortinget var beroende av stöd från ett av de två små borgerliga partierna Venstre eller Kristelig Folkeparti.

Båda dessa småpartier var och är utrotningshotade. Venstre åkte ur Stortinget 2009 men kom tillbaka 2013.

Den fråga som det skrivits oändligt mycket om sammanfattar Geelmuyden sakligt korrekt så här:

Frp-hetsen illustrerer at skillelinjene i norsk politikk er små. Det er bred, tverrpolitisk enighet om hovedtrekkene i de store samfunnsreformene som har vært gjennomført. Også norsk innvandringspolitikk, som Frp er blitt særlig kritisert for i valgkampen, er resultatet av et bredt parlamentarisk forlik. I november 2015 vedtok Stortinget en avtale for å håndtere strømmen av flyktninger til Norge. Bak avtalen sto Høyre, Frp, KrF, Venstre, Ap og Senterpartiet. Arbeiderpartiet, KrF og FrP har samme innvandringspolitikk. Her skiller ikke politikk, bare retorikk.

Det sista är hans huvudpoäng. God retorik lönar sig. Han påpekar också att FrP sakpolitiskt varit kreativa, men framför allt borde, menar han, de andra politiska partiernas företrädare lära av skickliga FrP-politikers retorik. 

God retorikk funker, og Frps valgresultat er en bekreftelse på det. 

Vilka slutsatser kan dras av detta? En är som alla numera insett att det väljarförakt som Decemberöverenskommelsen 2014 var ett uttryck för misslyckades. Att överlämna oppositionsrollen till SD och att söka hålla en rejäl del av väljarkåren utanför politiskt inflytande har inte varit en framgångsrik strategi. Det skapar ett utrymme för populistisk politik som aldrig prövas, vilket Jimmie Åkesson skickligt utnyttjat.

Venstre och Kristelig folkeparti har nu efter det norska valet både sagt att man vill ha Erna Solberg kvar som statsminister men att det andra regeringspartiet, som samlat betydligt fler väljare än de båda småpartierna tillsammans, nu ska ut ur regeringen.

Frågan handlar egentligen inte om vilken politik som ska bedrivas utan om vilket politiskt parti som ingen får regera med.

Vilka är då regeringsalternativen? Ett uppenbart sådant är en ren Høyre-regering som sedan får söka hantera inte bara V och KrF utan även ett FrP som sannolikt inte kommer att gilla läget. Ett annat alternativ är att Solberg åter bildar en H+FrP-regering som sedan får förhandla i Stortingets utskott.

Ingen vet vad som kommer att hända. Sannolikt kommer regeringsförhandlingarna bli segdragna. Men oavsett hur den norska regeringen är sammansatt så är ett gott tips att skicklig retorik och kreativ sakpolitik kommer att löna sig.

Åtminstone i Norge.