Det är för mycket hjärna i politiken

Det var så vackert när Ulf Kristersson som alldeles nyvald moderatledare valde att tala om klassresan. Alla liberaler fick något fuktigt i blicken. Likadant var det när den förre folkpartiledaren Jan Björklund beskrev sin sociala resa från arbetarhemmet i Sjuhäradsbygden till befäl inom försvarsmakten. Tänk ändå, att flit och målmedvetenhet kan ta individen nästan vart hon vill…

Klassresan som politiskt projekt är föresatsen att skapa ett samhälle där barnen till den arbetslösa ensamstående mamman kan bli stjärnkirurger och professorer. Social rörlighet, som det också kallas, är det där som tillåter arbetargrabben att bli akademiker. Och det är den sociala rörligheten som gör att liberaler kan acceptera samhällets ekonomiska och sociala ojämlikhet.

Den uppenbara förutsättningen för klassresorna är att de är förbehållna ett mindre antal. Den som reser från en klass till en annan lämnar ju något bakom sig. Hur mycket det än klättras uppåt, kommer det alltid att finnas en del av befolkningen som utgör den i ekonomiskt och kulturellt hänseende mindre privilegierade halvan, den som det liksom klättras på. Och risken med att klassresan upphöjs till politiskt ideal, är att vi glömmer bort dem som aldrig gör någon klassresa, också dem som utför några av de allra värdefullaste jobben i vårt samhälle. För vänstern är detta självklarheter. Det är högern som behöver fundera på klassresan som generallösning på det moraliska dilemmat med ojämlikhet.

Vad händer med ett samhälle där kognitiva förmågor har kommit att värderas över allt annat?

Det fordon klassresenären erbjuds är avgiftsfri utbildning: grundskola, gymnasiekola, universitetsutbildning och till och med forskarutbildning. Allt är gratis och helst ska alla med. Men långt ifrån alla klarar eller orkar eller har intresse av att skaffa sig en akademisk examen. Det sorgliga är inte att många hoppar av tåget och aldrig skaffar sig en universitetsutbildning – det sorgliga är att de som väljer andra vägar i stor utsträckning osynliggörs av politiker och i medier.

Om detta skriver David Goodhart i sin senaste bok: Head Hand Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century, som är ett slags uppföljning till The Road to Somewhere, boken som gjorde Goodhart känd över hela västvärlden för ett par år sedan och som introducerade begreppen somewheres och anywheres i den politiska debatten. Head Hand Heart är en hoppfull bok som pekar mot en lösning på de problem som beskrivs i The Road to Somewhere och som splittrar de liberala demokratierna, en lösning som inte är auktoritär.

Vad händer med ett samhälle där kognitiva förmågor har kommit att värderas över allt annat? Vad händer när vi ständigt bygger ut universiteten och uppfinner nya högskoleutbildningar? Att kvaliteten på utbildningarna sjunker, pratas det ofta om. Vi inser också att människor luras att lägga tid på långa utbildningar vars teoretiska fokus inte hjälper utan snarare stjälper i det framtida yrket.

Men vad värre är, när allt fokus hamnar på akademisk utbildning sjunker respekten för dem som arbetar inom hantverks-, tillverknings- och omsorgsyrken, jobb som huvudsakligen kräver andra förmågor än att kunna resonera teoretiskt. Med Goodharts terminologi: Det ensidiga upphöjandet av head, leder till förminskande av hand och heart. Ibland manifesteras upplevelsen väldigt konkret, i låga löner, men minst lika ofta i det som är svårare att mäta: brist på erkännande, status och respekt.

Detta är en dimension som lär få allt tydligare politiska konsekvenser framöver. Politiker som vill förstå samtiden och kunna planera inför framtiden bör läsa Goodhart.

Det är inget självändamål att så många som möjligt skaffar sig universitetsutbildningar. Långt viktigare är att människor får chansen att arbeta med det de har intresse och fallenhet för, och att de arbetsuppgifter som behöver utföras blir gjorda.

En reform som borde genomförts för länge sedan men som liksom aldrig blir av trots att ingen motsätter sig den, är en betald yrkesutbildning för ungdomar i gymnasieåldern. Kanske för att det finns en utbredd föreställning om att framtidens arbetsmarknad kräver att fler och fler skaffar sig allt högre utbildning. Vi är ju en ”kunskapsekonomi”. Men stämmer det? Som David Goodhart framhåller är en av trenderna numera faktiskt den motsatta.

Var är de ansedda utbildningsinstituten där omvårdnad står i centrum?

Allt fler kvalificerade jobb försvinner och ersätts av en robot eller en algoritm. Banktjänstemannen som ska bedöma din låneansökan, röntgenläkaren, revisorn, skattehandläggaren – alla är de i farozonen. Framtidens arbetsmarknad kommer efterfråga en liten grupp riktigt kreativa och intelligenta personer, en större grupp med hög teknisk kompetens, samt en väldigt stor grupp som kan vårda och sköta de äldsta – om man ska hårdra trenderna.

Men som en effekt av obalansen mellan å ena sidan head och å andra sidan hand och heart är det svårt att rekrytera människor till äldreomsorgen. Under coronapandemin har visst ljus riktats mot hur denna verksamhet fungerar. Det har klagats på att folk som arbetar med äldre inte kan svenska ordentligt. Och det är ju oacceptabelt, förstås.

I SVT:s senaste partiledardebatt föreslog Ebba Busch (KD) en begränsning av antalet personer som besöker en brukare inom hemtjänsten under två veckor. Helt rätt, förstås. Men var är de borgerliga kraven på en rimligare arbetsmiljö? Vem lovar att hemtjänstpersonalen ska få mer tid hos varje brukare och att nattpersonalen på demensboendena ska bli fler? Var är belöningarna och respekten för de personer som utför några av samhällets tyngsta, svåraste, stressigaste och viktigaste arbeten? Var är erbjudandena om betald vidareutbildning på deltid? Och var är de ansedda utbildningsinstituten där omvårdnad står i centrum?

Att ta hand om sköra, multisjuka äldre människor är en enormt krävande uppgift. Att tvätta, mata och sköta den som inte längre kan själv kräver empati, fingertoppskänsla och en alldeles speciell sorts professionalitet. Det är så långt ifrån ”enkla jobb” man kan komma.

I den charmiga brittiska tv-serien ”After Life”, i vilken Ricky Gervais försöker uthärda livet som änkling, spelar Ashley Jensen vårdare på det äldreboende där Gervais dementa pappa bor. Hon skildras som smart och empatisk, med ett varmt och respektfullt sätt gentemot de gamla. Stämningen på hemmet är rofylld och harmonisk och det finns alltid tid att sitta ner och prata lite med de anhöriga. Det är så det borde vara. Tyvärr är det ofta väldigt annorlunda att arbeta inom verklighetens äldreomsorg, i Sverige liksom i Storbritannien. Tungt och stressigt för personalen, ofta ledsamt och ovärdigt för de äldre.

Det är något grundläggande fel med ett samhälle där de som utför en av den mänskliga gemenskapens viktigaste uppgifter värderas så lågt. Botemedlet ligger i att söka svar på den fråga David Goodhart ställer: Hur uppnås en bättre balans mellan head, hand och heart?

Det skulle kunna börja med att kommunpolitiker lovar att slimma kommunikationsstaben för att i stället anställa fler undersköterskor på äldreboendena. Det skulle kunna börja med att public service gör en nyfiken serie om vardagen för ett antal hemtjänstanställda. Det skulle kunna börja med att borgerliga politiker slutar prata om okvalificerade arbeten som något människor ändå bara ska ha ett kort tag, innan de fortsätter på sin klassresa. Det förutsätter att vi börjar betrakta busschaufförer och vägarbetare som minst lika samhällsnyttiga som marknadsanalytiker och managementkonsulter. Det förutsätter att vi uppvärderar allt det obetalda omsorgsarbete som utförs inom familjen. Det förutsätter att vi genom vårt beteende lär våra barn – och inte minst våra söner – att det är en självklar del av livet, en plikt och en uppgift, att besöka och ta ansvar för åldrande anhöriga.

Genom att lägga större vikt vid det som ger ”mening” och fokusera mindre på ”status”, kommer status automatiskt att fördelas på ett rimligare sätt över samhällets olika delar. Uttryckt så att även politiker och byråkrater förstår: vi behöver en ny värdegrund.

Läs också: Smedjans intervju med David Goodhart