Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det är inte Miljöpartiet planeten behöver

Efter sommarens extremväder verkar Miljöpartiet ha räddat sig över fyraprocentspärren. Språkröret Isabella Lövin deklarerar att det är dags för MP att höja tonläget och rädda planeten. Men det planeten behöver är inte miljöpartistisk politik.

”Nu har jag bestämt mig”, skrev Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin i början av augusti, efter den varmaste julimånaden sedan SMHI påbörjade sina mätningar för drygt 260 år sedan. ”Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid.”

Miljöpartiet har länge svävat omkring fyraprocentspärren, en konsekvens av partiets oförmåga att genomdriva den politik det gick till val på. Förmodligen har även diverse andra incidenter (se båtfärg, handskakningar, feministisk snöröjning, Grå Vargarna) ha spelat in. I fredags visade dock Sifos första opinionsmätning efter semestern att Miljöpartiet nu har ett väljarstöd på 5,6 procent.

Av allt att döma har det extrema sommarvädret räddat ett parti på fallrepet. Möjligen i kombination med att somliga tidningar, som Johan Hakelius påpekar, knappt har funnit spaltutrymme att skriva om något annat än värmen. På två månader har miljö- och klimatfrågan seglat upp på fjärde plats över väljarnas viktigaste frågor inför valet, från 12 till 23 procent.

Men vad de 5,6 procenten än önskar kommer Miljöpartiets förbättrade opinionssiffror inte att rädda planeten.

På samma sätt som Sverigedemokraterna länge var det givna alternativet för den som oroade sig över invandringen, är Miljöpartiet ofta det instinktiva alternativet för den som oroar sig över klimatet. Att ett parti gjort en fråga till sin profilfråga innebär dock inte att partiet har en bra linje i frågan.

Tillväxtfientligheten förenar Miljöpartiet och den moderna vänstern.

Miljöpartiet vill exempelvis avveckla kärnkraften. Det innebär att vi förlorar den enda energikälla som tillräckligt snabbt och omfattande kan fasa ut fossila bränslen. Som författaren och ekonomibloggaren Lars Wilderäng nyligen uppmärksammade kan fordonsparken inte elektrifieras fossilfritt utan kärnkraft. Det står i skarp kontrast till Isabella Lövins text. ”Vi måste visa att ett fossilfritt välfärdsland är möjligt, och att det blir bättre och tryggare för oss alla”, skriver hon. Men det kommer Sverige inte att kunna göra utan kärnkraft.

Det kommer inte heller att ske utan den sortens teknikutveckling som bromsas, inte gynnas, av de subventioner, skatter och hinder som verkar vara Miljöpartiets ryggmärgsreflex. Partiet gör exempelvis sitt bästa för att hindra GMO-grödor, trots att de är mer motståndskraftiga mot torka och skadeangrepp, och vill fördubbla stödet till ekologisk odling trots att det får skördarna att minska med 30–50 procent. Det skulle innebära att odlingsarealen i värsta fall skulle behöva fördubblas. Flygskatten som Miljöpartiet förfäktar kommer enligt regeringens egen utredare snarare att öka bilresandet än tågresandet, och enbart minska utsläppen från 53 till 52,8 miljoner ton koldioxid.

Den miljöpartistiska reflexen är att bromsa och hindra. Tanken är att vi behöver stoppa den ekonomiska utvecklingen och helst röra oss bakåt mot en tid då människans avtryck i miljön var mindre – alldeles oavsett de mänskliga kostnader det skulle innebära. Den så kallade Kuznetskurvan visar däremot att utveckling visserligen inledningsvis ökar miljöpåverkan, men när man kommit tillräckligt långt börjar miljöpåverkan återigen minska. Bilar är ett tydligt exempel: Ju mer de utvecklas, desto bränslesnålare blir de.

Att Isabella Lövin valde att publicera sin text i vänstertidningen ETC är talande. Tillväxtfientligheten förenar Miljöpartiet och den moderna vänstern. I själva verket är det först i en utvecklad, välmående värld människor börjar prioritera miljön i sin vardag. Ju mindre man behöver oroa sig för försörjning, bostad och sina barns utbildning, desto mer energi kan man lägga på miljön. När det kommer till kritan är det vanliga människors ansvarsfulla val, inte storslagna politiska projekt, som planeten behöver.

Det ökade intresset för miljö- och klimatfrågor är en naturlig och rimlig konsekvens av sommarens extrema väder, men miljöpartistisk politik är inte vad planeten behöver. Den som vill åtgärda klimatproblemen snarare än sin egen klimatångest har inte mycket att hämta hos Miljöpartiet.