Ekonomi Krönika
Ekis bortklippta svar är marxismens kärna
Debattprogrammet Teodorescu & Suhonen skulle bli ett exempel på att man kan tycka olika och ändå ha ett städat samtal. Johan Norberg känner sig medskyldig till att ett avsnitt blev motsatsen. Och nyckeln finns i marxismen.
När jag såg flashen om att Alice Teodorescu kandiderar till Europaparlamentet och att SVT avvecklar debattprogrammet Teodorescu & Suhonen trodde jag först att det var mitt fel.
Bara två dagar tidigare var jag nämligen medskyldig till att programmet, som lanserades med idén att man kan tycka olika men ändå ha ett städat samtal, närmast blev ett exempel på motsatsen. Jag och den socialistiska profilen Kajsa Ekis-Ekman debatterade frågan ”Hur många miljardärer tål Sverige?” tillsammans med Teodorescu och Daniel Suhonen. Det visade sig att ojämlikhet framkallade starkare känslor än samma programs debatt om Mellanösternkonflikten. Det hela påminde mest om en spoken word-festival där alla deltagare hade råkat bokas till samma scen och samma starttid.
Det hela påminde mest om en spoken word-festival där alla deltagare hade bokats till samma scen och samma starttid.
Om du råkade se avsnittet och tycker att detta är en överdrivet mörk beskrivning beror det på att den tappra och hårt prövade producenten tvingades avbryta oss och påpeka att det inte blir så bra TV om alla bara skäller i mun på varandra. Straffet blev att vi tvingades spela in 15 minuter extra så att redaktören kunde klippa bort det värsta käbblet. Producenten anförtrodde mig efteråt: ”Tyvärr blev det inte mycket bättre.”
Man kan nog leta orsaker till känslosvallet i personlighetstyper eller i idén om ett debattprogram där man ersätter programledare med engagerade debattörer som hellre driver på än styr upp. Men jag tror att det främsta skälet till holmgången är att våra världsbilder är fundamentalt oförenliga.
Det som visade sig döljas under kritiken mot ojämlikhet var ett klassiskt marxistiskt perspektiv om att allt värde skapats av arbetarna och att kapitalisternas vinster innebär exploatering. Kapitalisten gör ju inte det verkliga jobbet – ”Stefan Persson har inte sytt ett enda plagg”, sade Ekis Ekman om HM. Och om HM säljer kläder för mer än arbetarna får i lön för att producera dem så har arbetarna blivit bestulna.
Så en företagares främsta merit – att organisera arbetet så att de får fram en slutprodukt som bedöms som mer värdefull av konsumenterna än de värderar det som krävdes för att tillverka det (arbetstid, insatsvaror, maskiner, transporter etc) – är i denna värld företagarens främsta synd. Jag antar att det betyder att en bra företagare är någon som skapar produkter ingen vill ha och bara kan tänka sig att köpa till ett lägre pris än framställningskostnaden. Det skulle förklara varför de älskar ineffektiva statsbolag.
Men som ekonomen Thomas Sowell påpekar kan människan över huvud taget inte skapa fysisk materia, så produkters ekonomiska fördelar bygger inte på antalet atomer som finns i dem, utan på deras form, funktion och tillgänglighet. Människor bakom sådana förädlingsprocesser bidrar alltså till produktens värde oavsett om deras händer kommer i kontakt med fysiska föremål eller inte.
Att komma på idéerna, utveckla affärsmodellen, tillhandahålla produktionsmedel och finna marknader är också ett arbete. Dessutom är vinsten en betalning för risken och för tiden: Hur många arbetare skulle vilja ta anställning i ett företag om de inte fick något betalt förrän det går med vinst? (Spotify hade röda siffror i 12 år i rad.) Och skulle du vara beredd att avstå från lön fullständigt om produkterna aldrig sålde? Vinsten är en ersättning för att ta över sådana risker.
Arbetarägda företag och kooperativa sammanslutningar är också en del av den fria kapitalismen.
Vissa anställda kanske är villiga att ta den risken själva och tror att de klarar sig bättre utan exploatörer. Bra, kör! Finns det inget startkapital skulle riskkapitalister och banker ändå stå i kö för att få kasta pengar på den som är mer produktiv än mediankapitalisten. Arbetarägda företag och kooperativa sammanslutningar är också en del av den fria kapitalismen.
Men då ska man vara medveten om att man flyttar över riskerna till sin egen privatekonomi. Och vad ska man göra om man till exempel har en syndikalistisk tidning och blir stämda av chefredaktör Kajsa Ekis Ekman på 574 456 kronor när hon får sparken? ”Tidningen har inte dessa pengar. Pengarna kommer behöva skjutas till från moderbolaget … det är alltså medlemmarnas pengar”, konstaterar en uppgiven Cim Héloïse Sävel, styrelseordförande i Arbetaren Tidnings AB.
Var hamnar man om man så fullständigt förnekar behovet av entreprenörer och marknadsincitament som Ekis Ekman gör? Under vår debatt råkade hon röja det med ett konkret förslag: ”Höj skatterna till 100 procent och gör alla varor gratis.”
Tyvärr klipptes det bort. Kanske trodde redaktören att Ekis Ekman sagt fel. Men det hade hon inte. Det blir marxismens logiska slutpunkt. Det är därför socialistiska stater som hade tänkt leva på de rika aldrig får några kvar att beskatta, och de varor som de tycker är för viktiga för marknaden försvinner från hyllorna.
Som den polske marxisten Michal Kalecki medgav 1962 efter att ha sett den skriande fattigdomen i då socialistiska länder som Indien: problemet är att de har ”för få exploatörer”.