Gunnar Hökmark: Klimatångesten är ett hot mot klimatet
DEBATT. Sverige behöver inte vakna upp och ta klimatfrågan på allvar – vi tar den redan på allvar. Vad som behövs är en utveckling i rätt riktning. Den stora faran är att klimatfrågan i stället kidnappas av personer som förespråkar global despoti och vill offra vårt välstånd till ingen nytta.
Det är slående hur lite debatten om klimatförändringarna handlar om klimatförändringarna, och hur lite den handlar om hur vi ska möta dem. I stället handlar den mest om vår tids änglar, demoner och domedagsprofetior.
Tvärtemot mot vad debatten ibland antyder är klimatfrågan inte nyupptäckt. Den är inte heller försummad. I Sverige satte riksdagen redan 1988 ett tak för koldioxidutsläppen just på grund av det allvar som majoriteten, i strid med den socialdemokratiska regeringen, lade i frågan. Det är därför Sverige har minskat utsläppen mer än någon annan och gjort klimatfrågan till en dominerande politisk utmaning i EU och i den globala politiken.
De som i den nyuppväckta väckelsens stämning tror att det bara handlar om att få världen att förstå, har missuppfattat saken. Det handlar om att få en hel värld att vilja förändra för att utvecklas ekonomiskt, tekniskt och energimässigt så att fossila bränslen stannar under jorden. Det kan vi aldrig göra genom att stoppa världen, stoppa tillväxt, handel och resande. Låser vi världens länder vid dagens eller gårdagens välstånd låser vi oss alla vid dagens (eller gårdagens) nivåer av utsläpp.
Det är som att domedagsprofetiorna är mer spännande att utveckla, än att sakligt granska de alternativ vi har. Läran om synden, skammen och fördömelserna av dem som har en annan uppfattning tar över debatten om hur vi får en hel värld att utvecklas.
Allra mest handlar debatten om demonerna, det vill säga de som förnekar klimateffekten. Men debatten om huruvida klimatförändringarna är ett hot eller ej är sedan länge över i Sverige. Betydligt farligare är de som hävdar att vi i renlärighetens namn måste offra vårt välstånd och som ser tillväxten som problemet.
Om hela det svenska flyget avvecklades skulle påverkan i nuet bli närmare noll av de globala utsläppen.
De hotar inte bara våra möjligheter att hantera klimatet. De antyder ständigt att det är det politiska systemet det är fel på, snarare än att uppgiften är stor. Alltför många av dem menar att en global despoti är lockande.
Men det är bara i demokratier som debatten förs och beslut har fattats, och bara i marknadsekonomier som vi har kunnat visa att ekonomisk tillväxt kan förenas med minskade utsläpp. Det är hur vi utvecklar detta vidare som borde vara klimatpolitikens centrala uppgift, inte att etablera en undergångsstämning.
Låter man i stället debatten handla om en ständig kamp mot ett fåtal skeptiker eller omvänt om journalisters bekännelser av hur de upplever sin flygskam, reduceras klimatfrågan till en inrikes debatt om huruvida skeptiker ska få vara skeptiker. Samtidigt reduceras själva utmaningen till en fråga om personliga uppoffringar.
Då skymmer man att världen globalt måste utveckla ny teknik, ekonomiskt välstånd bland fler och en integrerad ekonomi för att uppnå en global omställning. Det kräver handel, transporter mellan länder, ekonomisk utveckling och tillväxt, export och import för att alla länder ska utvecklas. Det kräver forskning och utveckling, investeringar i nya teknologier samt demokrati och marknadsekonomi – tvärtemot domedagsprofeternas dystopier och ständiga fokus på symbolpolitik.
Subventioner av elcyklar och skatt på plastkassar eller flygbiljetter påverkar inte klimatförändringarna annat än på marginalens marginal. Om hela det svenska flyget avvecklades skulle påverkan i nuet bli närmare noll av de globala utsläppen. Flygandet globalt ökar exponentiellt och antalet passagerare väntas 2019 vara cirka 4,5 miljarder. I Ostasien motsvarar ökningen strax över 300 000 passagerare per dag. Detta ska ställas i relation till att samtliga Norrbottens läns flygplatser under hela 2018 registrerade blott 1,5 miljoner passagerare.
Inte ens en avveckling av svenskarnas flygande hjälper. Tvärtom.
Sverige skulle som ekonomi släpa efter och inte kunna vara ledande i arbetet med en utveckling som ger mindre utsläpp från flyg, stålproduktion fri från koldioxidutsläpp och el-baserade transportsystem. Vi skulle inte kunna visa, som vi har gjort tidigare, att ekonomisk tillväxt inte bara kan förenas med minskade utsläpp utan är en förutsättning för den utveckling mot nya energikällor och nya teknologier som ger minskade utsläpp.
Det är bara i marknadsekonomier som vi har kunnat visa att ekonomisk tillväxt kan förenas med minskade utsläpp.
Detta är vad debatten borde handla om. Problemet vad gäller klimatförändringarna är inte ett fåtal klimatskeptiker, utan att domedagsprofetiorna trycker undan den sakliga debatten och de möjligheter vi har.
Det är därför så många nu accepterar bilden att det är kampen mot fattigdom som hotar jorden när det i själva verket är fortsatt fattigdom som hotar oss alla. Tillväxten framställs som orsaken, demokratin som ett problem och marknadsekonomin som ett hot. Likväl är det den ekonomiska tillväxten, marknadsekonomin, den fria handeln och demokratin som ger världen förmågan att möta klimatförändringarna.