Högre a-kassa ger högre arbetslöshet

Regeringens tillfälliga höjning av a-kassan borde inte göras permanent, för högre a-kassa ger högre arbetslöshet. Egentligen borde det vara ganska okontroversiellt. Sju av åtta partier i riksdagen vill inte göra höjningen permanent, och i princip all forskning konstaterar att högre a-kassa faktiskt ger högre arbetslöshet.

Från vänsterhåll har ändå åtskilliga mycket upprörda röster hörts när jag påtalat detta. Längst och mest upprört skriver Lisa Stenberg på Arbetet. Hon konstaterar att Timbro upprepade gånger varnat för högre a-kassa, med argumentet att “hög a-kassa per automatik skulle leda till högre arbetslöshet”. Det vill Stenberg inte tro på.

Men här ligger en hund begraven. För något sådant klart samband mellan arbetslöshet och a-kassa finns inte. Ändå framhärdar de med samma argument om och om igen. Varför?

Svaret är enkelt: För att ett sådant klart samband visst finns.

Stenberg påstår att forskningsläget är oenigt. “Vissa studier visar att det inte stämmer medan andra gör det.” Just den studie hon själv länkar hittar är ett bra exempel på svaga resultat: Bennmarker, Carling och Holmlund hittar mest resultat utan signifikans – men deras enda signifikanta resultat är just att arbetslösheten förlängs när a-kassan höjs.

Att handplocka enskilda studier säger dock inte mycket. Det är inte heller särskilt seriöst, särskilt inte när man påstår att “forskningsläget är oenigt om sådana samband”, som Stenberg gör.

Deras slutsats är kort och gott: bevisen för att högre a-kassa ger högre arbetslöshet är starka.

Hur ser forskningsläget ut då? Sveriges A-kassor gjorde en forskningsgenomgång 2018 där de går igenom resultaten i 21 vetenskapliga studier. Av dem hittar tre inga signifikanta effekter, en studie pekar på att arbetslösheten sjunker när a-kassan ökar, och sjutton visar just att högre a-kassa ger högre arbetslöshet.

I en mer omfattande litteraturgenomgång går Torben Andersen, Michael Svarer och Rune Majlund Vejlin igenom 28 studier av arbetslöshetsnivåns effekt på arbetslösheten. Av de 28 studierna visar 24 statistiskt signifikanta effekter: högre a-kassa ger högre arbetslöshet. De sista fyra studierna pekar åt samma håll, men utan signifikanta resultat.

Deras slutsats är kort och gott: bevisen för att högre a-kassa ger högre arbetslöshet är starka. Forskningsläget är inte oenigt utan klart som korvspad.

Medvetet eller omedvetet, men när Stenberg skriver att det inte finns något klart samband vilseleder hon.

Mer hederlig är Ulrika Lindahl på ETC, som inte hymlar med att högre a-kassa är ett slag mot arbetslinjen. Åtstramningarna i transfereringssystemen var en viktig del i Alliansens arbetslinje, och innebar tillsammans med sänkta skatter att sysselsättningen ökade mycket mer än i jämförbara länder. Det har ingen betydelse för Lindahl, som inte med ett ord skriver om hur fler ska få jobb, utan bara slår fast att ”arbetslinjen är sjuk” och “har ingen plats efter coronakrisen”.

Lindahl tycker att arbetslinjen är ett större problem än arbetslösheten. Då är det naturligtvis förståeligt att man vill höja a-kassan.

Även Sydöstrans Hampus Engqvist erkänner att det nog finns en sanning i att höjd a-kassa innebär högre arbetslöshet, men att det ändå är värt det för att Timbro “lever i en helt annan verklighet än Sveriges arbetstagare”. Logiken är inte glasklar.

Det är förstås helt i sin ordning att prioritera olika saker. Men om de inte vill försöka tänka bort forskningsläget måste Stenberg, Lindahl och Engqvist vara beredda att stå för att de förespråkar politik som skulle ge högre arbetslöshet – i ett läge där vi står inför den högsta arbetslösheten på mycket länge.