I kamelmjölkens förlovade land
Sverige sägs vara mellanmjölkens förlovade land; en konsensuskultur där ingen ska vara förmer än någon annan. Och vår syn på arabländerna är lika onyanserad: ett antal länder i sandlådan med gubbar i klänning och skägg. Men bakom dessa stereotyper finns kulturella drag som förvånansvärt nog påminner om våra.
Sedan i höstas bor jag med familjen i Förenade Arabemiraten och jag har under några år arbetat i Saudiarabien. Det är en fascinerande del av världen, och inte sällan väldigt missförstådd. Många gånger ser vi bara det vi uppfattar som negativt och stereotypt. Vi fokuserar så ofta på olikheterna: religionens uttryck, språket. Lagar och regler, seder och vanor. Visst är mycket olika och en del svårförståeligt. Men jag menar att det finns annat som är betydligt mer lika.
I grunden vill de allra flesta människor ungefär samma sak. Vi vill leva tryggt och någorlunda behagligt. Vi vill känna oss meningsfulla i arbete och trygga i vänskap. Vi vill se till att våra barn har det bra och bättre än vi i framtiden. Vi vill kunna ha en stabil och värdig ålderdom. Och vi vill ha frihet att kunna uttrycka oss som vi vill. I det är befolkningen här inte ett dugg annorlunda än vi.
Men det finns mer. Hur många har inte blandat honung, citron och ingefära i varmt vatten när man är förkyld? Exakt samma huskur finns i både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Och vitlök mot onda andar (jinner eller Dracula) – samma här som där. Vi fikar i Stockholm, de dricker te i Riyadh. Det skvallras, berättas om barn och barnbarn här som där.
Trots alla högljudda gester på arabiska så är detta en konsensuskultur.
Visst – framför allt i Saudi har alla män tawb (lång vit ”klänning”) och alla kvinnor abaya (lång svart klänning). Det är en del av kulturen. Alla kvinnor täcker håret, men det gör faktiskt alla män med. Och i femtio graders hetta och sandstorm från öknen finns det en logisk förklaring. Tätt åtsmitande långbyxor och huvudet bart är inte att rekommendera. Och den religiöst-kulturella förklaringen är ungefär som vi brukar förklara skoluniformer eller allmänt återhållsam klädstil: ingen ska mäla ut sig, vräka sig i lyxkläder, vara förmer.
Ministern är klädd på exakt samma sätt som den mest juniora tjänstemannen. Prinsessan är klädd som den fattiga kvinnan på landsbygden. För någon som kommer från jämlikhetsparadiset Sverige är det inte helt obekant. Eller ens särskilt obekvämt efter den initiala kulturella chocken. Jag tänker bara på så många reportage jag sett som uppskattande berättar om hur kronprinsessan Victoria återanvänder klänningarna hon köpt på rea på H&M, precis som tiotusentals andra svenskar.
Här finns det något kulturellt som påminner om oss i Norden. Trots alla högljudda gester på arabiska så är detta en konsensuskultur. Alla ska vara med i besluten, man bestämmer gemensamt till slut vad som ska gälla.
Möten i Riyadh med bara saudier är förvånansvärt lika motsvarande möten i Stockholm: beslut förankras, beslut bereds genom att prata med olika intressenter, chefen är primus interpares, främst bland jämlikar. Den som inte förstår det har inte en susning om hur beslut formas här, medan vi som kan tolka spelet har ett företräde. Man lär sig att snabbt finna de som i en grupp av jämlikar ändå bäst påverkar besluten. Det ger Sverige företräde i regionen, framför andra länder.
Det är lätt att skaffa sig nya bekanta i arabländerna, betydligt lättare än till exempel i USA där jag också har bott. Araber skämtar ofta, också om sig själva. De kan låta arga och högljudda, men i grunden är de bara väldigt angelägna om att deras samtalspartner ska förstå.
Jag tror dessa likheter har att göra med klimatet. I tusentals år har araberna levt som nomader i en folktom öknen. De har haft sand, sol och hetta, där vi haft snö, mörker och kyla i milsvida ödsliga skogar. Det gör något med kulturen. Man överlever inte ensam i ett sådant klimat, varmt som kallt. Man är beroende av andra, och det skapar ett visst sätt att förhålla sig till andra och varandra. Och klanledaren kan visserligen vara chef och väldigt aktad – men han är sällan helt allsmäktig. Ungefär som chefen på ett mellanstort tillverkningsföretag i vilken liten kommun i Mellansverige som helst.
Så väljs till exempel den saudiske kungen av ett råd bestående av de ledande prinsarna i familjen Saud, han utses inte per automatik. Och den andre saudiske kungen, kung Saud ibn Abdulaziz, avsattes 1964 av just samma prinsar när han uppenbart inte var kvalificerad för uppdraget. Samma med den förre kronprinsen.
Och så det självklara: respekten för mänskliga rättigheter har onekligen en omfattande förbättringspotential.
Annat är förstås väldigt olika. Det finns fortfarande en stor portion auktoritetstro och en stor respekt för titlar, på ett sätt som försvann i Sverige ungefär samtidigt som byrådirektör blev en slags synonym till småskurenhet. Någon du-reform har inte synts till i regionen än, lika lite som inflytande på arbetsplatsen har någon stor betydelse här.
Och så det självklara: respekten för mänskliga rättigheter har onekligen en omfattande förbättringspotential. Rättsstatens grundprinciper är fortfarande obetydliga. Yttrandefriheten när det gäller styresskick och demokrati är i princip obefintlig. Detta är fortfarande diktaturer i den klassiska meningen, även om de blivit betydligt mer ”upplysta” på senare tid.
Det finns ett starkt naturintresse i Arabvärlden: många man pratar med har som högsta dröm att äga en liten oas i öknen, en liten farm, där mannen i familjen ska kunna spankulera runt med sin jaktfalk och blicka ut över sanddynerna – inte olikt många svenskars dröm om att äga ett torp i skogen eller ett skärgårdshemman. Men samtidigt finns en betydande oförståelse för hur man ska hantera ändliga resurser. Återvinning och pant existerar inte. Vid ett tillfälle besökte jag en mycket stolt kommungubbe i ett av emiraten som berättade att de nu äntligen stängt igen den öppna soptippen i staden. Vad hade de gjort istället? Öppnat en ny några mil därifrån i öknen där ingen kunde se soporna. Och i ett slag ökat sopbilstrafiken med katastrofala köer och utsläpp som följd.
Jämlikhet mellan könen är förstås det område som kanske mest symboliserar olikheterna. Det har länge funnits en religiöst baserad och lagstiftad ojämlikhet som först på sistone på allvar har utmanats. Läget påminner lite om läget i Sverige i början på 1900-talet, när min farmor var ung. Hon fick rösträtt, och därmed fullt medborgarskap i sitt eget land, först när hon var vuxen tvåbarnsmor och 27 år gammal. Så även om vi ser oss som så mycket mer avancerade kanske vi ändå ska ta det lite lugnt med skrytet. Det var inte så länge sen vi var i ungefär samma sits.
Hur är det då med religionen? Ja nu ska jag erkänna att jag främst umgås med öppensinnade araber med internationell erfarenhet så min bild är inte representativ om man ser till länderna i stort. Ett är dock klart: religionen är central i den här delen av världen. Även mina vänner ber fem gånger per dag och har en tro som är gjuten i cement. I Riyadh stänger alla affärer under bönestunderna, men faktiskt inte kontoren. Där jobbar man på, eftersom islam kräver fem bönestunder per dag men inte är rigid om när varje bön ska ske så länge de genomförs i rätt ordning och med rätt innehåll.
Om mycket är lika så är detta den väsentliga skillnaden: konsensuskulturen finns i alla delar av samhället utom i den religiösa. Där gäller strikt tilltro till de religiösa ledarnas uttolkning av religionen.
Muslimska brödraskapet och annan islamistisk fundamentalism kräver en särskild krönika men man skulle kunna sammanfatta det med att fundamentalismen har allt mindre (officiell) plats i Mellanöstern och istället återfinns i Europas förorter. Därmed inte sagt att den inte kan komma tillbaka. Pendeln mellan familjen Saud och wahabiterna i Saudiarabien kan till exempel mycket väl slå åt andra hållet, om frukterna av reformerna uteblir.
Det finns ett reformarbete av yttersta vikt som återstår: rejäla utbildningsreformer som avskärmar religionen från skolans värld.
Som västerlänning kan man hoppas på en ”reformation” av islam men jag tror inte den kommer, inte i närtid i alla fall. Islam är ingen organiserad religion, som till exempel kristendomen. Det finns ingen påve, inga biskopar, ingen central organisation. Varje imam är sin egen och har att tolka Koranen och Hadith (berättelserna om profeten) på det sätt han vill. Men där finns också möjligheten till en mer nyanserad och ”modern” tolkning av islam, även utan en ”formell” reformation. Det finns goda förebilder både i Marocko och Jordanien.
Idag är extremismen undanträngd, men den finns under ytan och den finns i extremt verksamma globala nätverk. Den största oron jag tycker man kan ha handlar om vad som händer om reformprocesserna inte går som det är tänkt. Med auktoritära ledare som är rädda om makten kan allt hända och åratal av reformarbete kan helt plötsligt ändras i sin motsats.
Jag menar att det finns ett reformarbete av yttersta vikt som återstår: rejäla utbildningsreformer som avskärmar imamerna och religionen från skolans värld. Kunskap, kritiskt tänkande, entreprenörskap, kreativitet är nycklar till mindre extremism både i regionen och internationellt. Detta ämne återkommer också i mina samtal med saudiska reformivrare. En av de ledande kvinnliga företagarna i regionen, som är tidigare vice ordförande i Jeddahs handelskammare, var väldigt tydlig när jag frågade henne om var motståndet finns: bland lärarna. Det är wahabiternas sista maktbastion i Saudiarabien och det ser ut på liknande sätt i andra länder i området.
En sådan utbildningsreform förutsätter också det fria ordet. Det är här det blir jobbigt för ledarna: med det fria ordet kommer kritik, andra åsikter och förslag. Detta förstår självklart ledarskikten men de brottas med hur de ska balansera ökad tolerans för oliktänkande med att samtidigt fortsätta ha kontroll och makt. Och i det påminner Mellanöstern om andra länder som med varierande framgång gått igenom liknande processer; Kina och Ryssland är kanske de mest givna exemplen.