Jakten på en syndabock
Sverige har hundratals utanförskapsområden, omfattande problem i skolsystemet, en polisiär oförmåga att lösa mängdbrott och bidragssystem som försörjer radikala islamistgrupper. Men att åtgärda allt detta är betydligt svårare än att angripa några dussin konfessionella skolor. Så politikerna väljer att angripa några dussin konfessionella skolor.
Bästa sättet att dölja ett grovt misslyckande är att finna en syndabock. Det finns till exempel inte en enda socialistisk regim som, efter att ha saboterat marknader och distributionskedjor, inte sökt vända allmänhetens uppmärksamhet mot ”profitörer”. Därför är det lättare att hitta politiker som är arga över handeln med svarta hyreskontrakt, än som är arga för att hyresregleringarna har gjort svarthandeln logisk och lönsam.
Om du misslyckas, finn en syndabock. Det är en av de äldsta och fulaste politiska formler som finns. Äldre än korsfästelsen, och skoningslöst effektiv.
I dag fick vi ett nytt exempel. De båda ministrarna Anna Ekström och Ardalan Shekarabi, med ansvar för skola respektive byråkrati, lät på en presskonferens meddela att Socialdemokraterna går till val på att förbjuda ”religiösa” friskolor. (Sverige har konfessionella friskolor, inte religiösa sådana. Men från denna regering kan vi inte ens vänta oss korrekt terminologi.) Och som så ofta numera vann Socialdemokraterna omedelbart gehör hos Liberalernas Jan Björklund, som på Twitter meddelade att han ändrat sig om nämnda skolor eftersom ”extremismen brer ut sig i våra förorter”. Alltså en variant av Shekarabi, som numera påstår sig se samma förtryck i svensk skola som i hans barndoms Iran.
Här snackar vi sinne för proportioner.
Nåväl, det är lätt att argumentera mot koranskolor där hemkunskapen innefattar konsten att tillverka ett dynamitbälte. Och det är ännu lättare att hävda att i den mån sådana skolor finns så kommer de att göda radikaliseringen. Men är några av dessa påståenden relevanta för dagens Sverige? Låt oss studera siffrorna.
Ett tiotal skolor är alltså skyldiga till segregation och radikalisering, om man får tro trion Ekström, Shekarabi och Björklund. Låter det troligt?
Sverige har ungefär 7000 grund- och gymnasieskolor. Av dem har omkring 70 en konfessionell inriktning. De flesta av dessa skolor är dessutom små, jämfört med kommunskolorna. Av dem är ungefär sextio kristna, och många av dem har gamla anor. S:t Eriks katolska skola har funnits sedan 1700-talet, alltså till och med innan Jan Björklund blev skolpolitiker. En ensam judisk skola finns med på listan, Montessoriskolan Alexandra i Göteborg. Kvar finns tiotalet muslimska skolor.
Ett tiotal skolor är alltså skyldiga till segregation och radikalisering, om man får tro trion Ekström, Shekarabi och Björklund. Låter det troligt? Betänk detta: Det finns 150–200 utanförskapsområden i Sverige, lite beroende på hur man räknar. Alltså två eller tre hela bostadsområden per konfessionell skola, och 15–20 bostadsområden per muslimsk skola.
Dessa områden domineras av hög arbetslöshet, omfattande asyl- och anhöriginvandring, bidragsberoende, gängkriminalitet, prisreglerade hyresrätter och kapsejsande offentliga skolor. Samtliga dessa fenomen är följder av politiska beslut.
Samma partier som nu bekymrar sig över konfessionella skolor har sysselsatt sig med att lösa bostadsproblem åt hemvändande IS-terrorister.
Och vad har partierna dragit för slutsatser? I de flesta fall inga alls. Samma partier som nu bekymrar sig över konfessionella skolor har sysselsatt sig med att lösa bostadsproblem åt hemvändande IS-terrorister, låta pengar strömma till radikala islamistgrupper (se exempelvis Smedjans artikelserie), införa könsuppdelade tider i badhus, skapa en centralstyrd polisorganisation utan förmåga att hantera lokala mängdbrott och på alla tänkbara sätt och vis lägga grunden för den radikalisering vi nu ser.
När så många misstag har begåtts blir det förstås nödvändigt att utse en syndabock. Denna gång blev det några tiotalet skolor, varav de allra flesta fungerar utmärkt och inte sällan levererar bättre skolresultat än kommunskolorna.
Den uppenbara lösningen, som varken diskriminerar eller gynnar någon folkgrupp eller driftsform, är betydligt enklare: stäng eller byt ledning i de skolor som inte fungerar, och strunta i de skolor som fungerar. Rensa läroplanen från fluff och se till att dess återstående delar åtföljs av alla. Detta har såväl föräldrar som lärare efterlyst i decennier. Om någon av dessa politiker verkligen vill angripa radikala islamister, så vore det sannolikt effektivare att lägga ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Men syftet är, som sagt, att finna en syndabock.