Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Köerna driver ojämlikheten i sjukvården

Privata sjukvårdsförsäkringar påstås leda till ojämlikhet, men om så vore fallet borde ojämlikheten i hälsa vara högre i länder som Danmark där en betydligt större andel av befolkningen har tecknat en privat försäkring. Sveriges långa vårdköer slår däremot särskilt hårt mot socioekonomiskt utsatta grupper, något som är en konsekvens av hur vi valt att konstruera det svenska systemet, skriver AT-läkaren Isac Riddarsparre.

Foto: Erik Nylander / TT

I samband med covid-19-pandemins härjningar har frågan om väntetider i vården åter blivit högaktuell. Emma Spak, sektionschef för SKR, beskrev i höstas situationen som ”ett tufft läge”. Köerna blottar också orättvisorna inom den svenska vården: den med socioekonomiskt svag bakgrund har längre väntetider framför sig, både för vardaglig kirurgi och för potentiellt livräddande cancerkirurgi.

Socialdemokraterna har varit snabba att lägga åtminstone en del av skulden på privata sjukvårdsförsäkringar. Sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) sade i en intervju under sensommaren att dessa försäkringar utgjort ”en lucka i vårdsystemet” som möjliggjort ”snabbare och bättre tillgång till vård”, strax innan hon tillsatte en utredning på området. Men faktum är att vårdköerna i sig driver ojämlikhet i svensk vård, oaktat förekomsten av privata försäkringar.

Hur ojämlik är den svenska vården? Tillsammans med länder såsom Danmark, Schweiz, Österrike, Frankrike och Nederländerna är ojämlikheterna i hälsa bland de lägsta i Europa. I vissa mätningar har Sverige den mest jämlikt fördelade hälsan i Europa, i andra tas den platsen av något annat av nämnda länder. Det innebär dock inte att vare sig hälsa eller sjukvård fördelas helt jämlikt i Sverige. Som påpekat får socioekonomiskt utsatta vänta längre. Väntetiderna i vården är dessutom särskilt intressanta att analysera eftersom de utgör en grundbult i vårdens prioriteringssystem, det vill säga att den med störst behov ska gå först och att den med minst behov ska vänta.

Olika förklaringar till skillnaderna har lyfts i vetenskapliga studier på området. En kanadensisk studie från 2013 använde sig av skådespelare för att gestalta dels socioekonomiskt utsatta, dels socioekonomiskt välbeställda patienter. Skådespelarna skulle boka tid hos vårdcentraler och resultatet visade att de välbeställda ”patienterna” hade större chans att erhålla en bokad tid. Det är alltså möjligt att utsatta patienter blir diskriminerade av vården. Välbeställda patienter uppfattas kanske som mindre besvärliga och får förtur till vård.

En annan förklaring som är mer frekvent citerad är att socioekonomiskt utsatta i mindre utsträckning lyckas kommunicera sina behov och besvär. Läget försvåras ytterligare av språkbarriärer. Om sjuksköterskan på vårdcentralens telefonmottagning inte förstår patientens besvär är det mindre sannolikt att patienten blir korrekt prioriterad. Vårdens byråkrati är därtill svårmanövrerad: det är möjligt att socioekonomiskt starka patienter förstår systemet bättre, att de vet vad de ska säga och göra för att röra sig snabbare genom barriärerna. De utnyttjar vårdvalet och driver på i sin vårdprocess för att snabbare komma till önskad åtgärd.

De är särskilt påtagliga i de fall där köerna är långa, och Sverige är ett land med långa vårdköer.

Som nämnts har kritik också riktats mot privata sjukförsäkringar. Dessa anses av bland annat John Lapidus, författaren till Katalysrapporten ”Privata sjukvårdsförsäkringar bryter mot lagen” (17/11 2020), driva ojämlikhet i väntetiderna. Lapidus menar att patienter med privat sjukvårdsförsäkring köper ”förtur till vårdkliniker där mindre bemedlade medborgare sitter tålmodigt och väntar på sin tur i den offentliga vårdkön”. LO hänvisade till vårdskulden när de yttrade sig på liknande vis i augusti: ”att personer med privata sjukvårdsförsäkringar skulle få gå före när vårdskulden ska betas av är djupt oetiskt”.

Men att angripa privata sjukvårdsförsäkringar kommer inte sudda ut ojämlikheterna i den svenska vården, inte ens vad gäller väntetiderna. Ojämlikheter i väntetider finns i de offentliga köerna till såväl vardaglig kirurgi som till potentiellt livräddande operationer för hjärn-, lung– och prostatacancer. De är särskilt påtagliga i de fall där köerna är långa, och Sverige är ett land med långa vårdköer.

Vidare är det viktigt att notera att privata sjukvårdsförsäkringar är vanliga i de länder som är jämförbara med Sverige avseende jämlikhet i hälsa. Ett närbeläget exempel är Danmark där bortåt 32 procent av befolkningen har en privat sjukvårdsförsäkring enligt data från 2016 (jämförande siffra i Sverige är sex procent).

Längre bort kan noteras Australien, som har lägre väntetider till primärvård totalt och mindre ojämlikhet avseende dessa väntetider, trots att nära hälften av befolkningen har privat sjukvårdsförsäkring. Om sambandet mellan förekomsten av privata försäkringar och ökad ojämlikhet avseende väntetider var starkt – eller ens existerade – skulle man ha förväntat sig andra resultat från dessa sjukvårdssystem. Men så är inte fallet.

Det verkar i stället som om vårdköerna i den svenska vården – en konsekvens av hur vi valt att konstruera det svenska systemet – i sig skapar ojämlikhet. I sin natur inbegriper vårdköerna prioriteringsmekanismer och byråkrati som är svårnavigerad för socioekonomiskt utsatta och som dessutom kanske diskriminerar dem. Det som behövs av samhällsdebatten är inte ytterligare gnagande i frågan om privata sjukvårdsförsäkringar utan snarast en diskussion om den svenska sjukvårdens utformning.