Enligt en ny studie är sambandet mellan drogbruk i tonåren och kriminalitet senare i livet ytterst litet. Däremot finns det anledning att misstänka att den som en gång har placerats på fel sida av lagen kan komma att begå fler brott. Ironiskt nog kan alltså förbudet mot knark ur ett kriminalitetsperspektiv vara farligare än knark.
En enskild students klagomål används som förevändning för att politisera läkarprogrammet i Lund. De åtgärder som föreslagits riktar utbildningen bort från biologiska och evolutionära förklaringsmodeller, och lär avskräcka varje universitetslärare som i framtiden överväger att föreläsa om ämnen som kan uppfattas som kontroversiella. Är det så ett universitet ska fungera?
Som ett brev på posten kommer de, nyhetsinslagen om kritiken mot Black Friday-rean. Företrädare för olika vänsterorganisationer ges ännu ett tillfälle att vädra sina konsumtions- och tillväxtkritiska synpunkter. Det är förstås lockande för vilken redaktör som helst som delar aktivisternas sympatier. Men ingen är faktiskt tvungen att shoppa på Black Friday.
Det senaste året har gängvåldet och en allt brutalare kriminalitet närmat sig medelklassens tidigare trygga områden. I Stockholm har lokalpressen rapporterat om en våg av brutala rånöverfall i människors bostäder. Nyligen kidnappades en 16-årig pojke och misshandlades tills föräldrarna betalade en lösensumma. Förmår inte rättsstatens institutioner hantera detta kommer det att få omfattande konsekvenser, socialt, ekonomiskt och inte minst politiskt.
Handel med omvärlden är avgörande för Sveriges framtid. Däremot är Sverige dåligt på att främja export utomlands. Exportfrämjandet fungerar ofta som konferensturism för offentliganställda, när det som behövs är kompetens och förståelse för vad omvärlden behöver och vill ha.
För många av oss är trygga rum allt annat än trygga. Där ingen ska behöva höra något som kan kränka eller provocera henne är man kanske trygg att vara vem man vill, men inte att tala fritt. Vad som behövs i samhället är motsatsen: utrymmen där man kan utöva sin yttrandefrihet och säga sin mening utan rädsla för att bli utpekad och uthängd.
Om den föreslagna public serviceskatten röstas igenom av riksdagen går vi från hyckleri till tvång. De borgerliga borde verka för ökad frivillighet på mediemarknaden, inte mindre. Tvångsfinansiering av public serviceföretagen kommer varken att stärka demokratin eller öka förtroendet för de statliga medierna, än mindre lösa problemen på mediemarknaden.
Reglerna för gemensamma cykel- och gångbanor har ändrats, men få verkar följa dem. Oavsett om problemet är bristande kunskap eller ovilja att anpassa sig, uppstår frågan: Ska man följa reglerna, eller majoriteten?
Den 29 oktober presenterade Storbritanniens finansminister Philip Hammond sin senaste budget. Budgeten innehöll en skatt specifikt riktad mot digitala jättar som Facebook och Google – en skatt som sedan tidigare också diskuteras i Bryssel. En sådan skatt är bara det senaste exemplet på politiker som vill visa sig handlingskraftiga inför nya problem – men som helt missar måltavlan.
Man kan inte samtidigt upprätthålla normer för vilka åsikter som är acceptabla att yttra, och driva en normkritisk agenda. I sin ovilja att göra det första har SSU och socialdemokratin hoppats att den som yttrar sig nedsättande om exempelvis HBTQ-personer eller judar av sig själv ska anpassa sig till majoriteten och byta åsikt. Men så fungerar det inte.
Stackars Dagens Nyheters ledarredaktion. Samma vecka som de äntligen bekänt politisk färg och kommit ut som socialdemokrater, efter att ha mumlat i skägget hela valrörelsen, så har Kvällsposten den dåliga smaken att dra fram en massa komprometterande uppgifter om SSU i allmänhetens ljus.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
I stället för att förklara varför Schibsteds lobbyist Karin Pettersson får använda Aftonbladet till att brunsmeta Schibsteds konkurrenter, konstaterar tidningens publisher Lena K Samuelsson att mediefrågorna är viktiga. Men svaren behåller hos för sig själv.
En kvinna som behövde ta av sig slöjan före högskoleprovet för att visa att hon inte hade hörsnäckor – en fuskmetod som har förekommit organiserat i högskoleprovet – anser att hon blivit exkluderad från samhället. I själva verket har hon, genom att följa samma regler som alla andra, blivit inkluderad. Tvärtom hade det varit exkluderande att inte kontrollera henne.
Det finns ett privilegiemissbruk i samhället, men det handlar inte om kön, hudfärg eller sexuell läggning. Personer som exempelvis tror det är en rättighet att skolan ska servera deras barn vegansk skolmat, när det i själva verket är ett privilegium att få både skolgång och skollunch på någon annans bekostnad, skulle behöva komma till insikt om sin privilegierade situation.
Tänk om postmodernismen inte alltid är fiende, utan vän? Dess kritik mot metanarrativ – övergripande berättelser som politiker och institutioner använder för att motivera sitt maktutövande – är högst relevant ur ett liberalt perspektiv. Ett aktuellt exempel är metanarrativet ”Sverige måste hålla ihop”, som gjorts till ett argument för alla möjliga politiska förslag.
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
I debatten om legalisering av narkotika tenderar poliser att vara kategoriskt negativa. Problemet är att de inte har en balanserad syn på ämnet. I sitt yrkesliv möter de främst missbrukare. Brukare – de som ibland röker på eller brukar andra droger utan att det förstör deras liv – lyckas däremot ofta undvika polisens radar.
Karin Pettersson är kolumnist, och tidigare politisk chefredaktör, på Aftonbladet. Hon är även lobbyist hos företaget som äger tidningen. Denna dubbelroll använder hon för att ”granska” de företag som konkurrerar med hennes arbetsgivare om annonsintäkter, och tillskriva dem en antidemokratisk agenda. Timbros Johan Ingerö har studerat ett unikt publicistiskt dubbelspel.
Svensk politik i allmänhet, och regeringsbildningen i synnerhet, börjar uppvisa allt större likheter med en dokusåpa. Och precis som i en dokusåpa är det inte egentligen deltagarna som styr handlingen, utan regissörerna. De spelar elegant på politikernas känslor och deras vilja att signalera att de är goda människor. Det är först när vi förstår deras roll som vi kan förstå det politiska klimatet, skriver David Eberhard.