Karin Pettersson är kolumnist, och tidigare politisk chefredaktör, på Aftonbladet. Hon är även lobbyist hos företaget som äger tidningen. Denna dubbelroll använder hon för att ”granska” de företag som konkurrerar med hennes arbetsgivare om annonsintäkter, och tillskriva dem en antidemokratisk agenda. Timbros Johan Ingerö har studerat ett unikt publicistiskt dubbelspel.
Svensk politik i allmänhet, och regeringsbildningen i synnerhet, börjar uppvisa allt större likheter med en dokusåpa. Och precis som i en dokusåpa är det inte egentligen deltagarna som styr handlingen, utan regissörerna. De spelar elegant på politikernas känslor och deras vilja att signalera att de är goda människor. Det är först när vi förstår deras roll som vi kan förstå det politiska klimatet, skriver David Eberhard.
Även om Stefan Löfven just nu verkar sitta tryggt på sin partiledarpost, borde partiets historiskt dåliga valresultat framkalla en debatt om Socialdemokraternas väg framåt. Detta skapar risk för interna falangstrider. För borgerliga väljare och politiker är det lätt att tänka sig att en seger för vänsterfalangen skulle göra Socialdemokraterna ointressanta för många väljargrupper, men det som nu pågår i Storbritannien tyder på motsatsen.
Under förberedelsearbetet med ett antal seminarier om salafism och Muslimska brödraskapet, som arrangerats av Uppsala universitet, har forskare hoppat av efter att mailkonversationer avslöjat att arrangörerna har strävat efter att likställa forskare med politiska aktivister. Hur hade reaktionerna blivit om man hade bjudit in aktiva fascister för att kommentera forskningsrön om fascism, och likställt dem med forskare, frågar sig Johan Lundberg.
Stockholm är en av slutkandidaterna till vinter-OS 2026. Förhoppningsvis blir det dock någon annan stad som drabbas när det kommer till kritan. Enligt Sveriges olympiska kommitté skulle evenemanget bli sällsynt billigt med OS-mått mätt, men spelen går nästan aldrig med vinst, och notan har en tendens att landa i skattebetalarnas knä.
Den rådande arkitekturnormen bygger på ett förakt för de människor som ska leva och verka i de byggnader som uppförs. I en webb-tv-intervju för några veckor sedan gav stjärnarkitekten Gert Wingårdh uttryck för allt som är fel med dagens svenska arkitektur.
De flesta människor bor redan i ”gated communities”, det vill säga flerfamiljshus med låsta trappuppgångar och stängda innergårdar. Det är inte människors strävan efter trygghet i sina egna bostäder som sticker i ögonen på de missunnsamma. Det är privatiseringen av det offentliga rummet. Gator och parker bakom stängsel och staket blir nämligen en påminnelse om att samhället inte längre är så tryggt vi skulle önska.
Svensk förvaltningstradition bygger på statstjänstemännens oväld och lojalitet mot den regering väljarna valt. Land skall med lag byggas, inte med värdegrunder eller allmänt tyckande. Det ”värdegrundsbrev” 261 departementstjänstemän nyligen skrev under signalerar ett allvarligt avsteg från denna princip. Nästa regering har därför en viktig uppgift i att säkerställa den opolitiske statstjänstemannens centrala roll i den svenska rättsstaten.
Flera stora redaktioner har valt att inte namnge Kulturprofilen, som står åtalad för två våldtäkter. Anonymieringen sägs ha medieetiska skäl, men samtidigt innebär den ett objektifierande som gör det möjligt för nyhetsredaktioner att skapa distans till en individ de själva haft kopplingar till.
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Svenska kommuner och landsting lägger skattebetalarnas surt förvärvade pengar på normkritiska granskningar av offentliga hemsidor. Det är pengar som hade kunnat spenderas betydligt bättre – och granskningar som inte fyller någon vettig funktion över huvud taget.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt som väljarna har gett dem, utan att betala ett högt trovärdighetspris. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser – och vem det är vet vi ännu inte.
Carin Jämtin ville ha butlers i tunnelbanan. I dag får vi mer ”tid att älska och skratta”, tack vare företag som levererar matkassar till dörren. Samtidigt tappar ”den svenska modellen” i relevans för varje dag som antalet egenanställningar blir fler.
Dagens bilfientliga ideologi är lika feltänkt som den modernistiska stadsplaneringens bilvurm. Bilfientlighet kommer inte att skapa täta, urbana stadskärnor. Tvärtom undergräver den centrumhandeln och göder framväxten av köplador vid motorvägarna. Det är knappast det resultat som bilmotståndarna tänkte sig.
EU ska tvinga streamingtjänster att distribuera 30 procent innehåll producerat i Europa. Den sortens protektionism är ett direkt angrepp på den fria marknad unionen säger sig värna. Ransoneringen av amerikansk kultur för tankarna till det gamla östblockets järnridå. Det är en bitter ironi att Bryssel driver på för precis den sortens samhälle EU ska föreställa vägen bort från.
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.
Centerpartiets Annie Lööf vill spendera miljarder för att minska lönegapet mellan män och kvinnor, trots att lönegapet inte har med kön att göra. Ett borgerligt parti vill ha en socialistisk lösning på ett problem som inte finns, och grundar detta i identitetspolitik – och så undrar politiker vart människors tilltro till dem tog vägen, skriver David Eberhard.
Kändisar älskar att blanda sig i den politiska debatten. Men tillför de något? Gör de någon nytta? Vanligtvis inte. Tvärtom lyckas de ganska ofta med att förstärka just det som de kampanjar emot. Aftonbladets upprop mot Sverigedemokraterna med över 200 kändisar är ett praktexempel, som ger SD just den uppmärksamhet – och den antietablissemangs-image – partiet så väl behöver.