Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kungahusen lever farligt

Marken skakar under de spanska och thailändska monarkierna. Staffan Heimerson skriver om varför absolut pliktuppfyllelse är det enda som i längden kan garantera monarkiers fortlevnad.

Storbritanniens drottning Elizabeth II har blivit sinnebilden av en monark som sätter plikten först. Foto:TT/AP

I tonläge höga C har miljoner människor över hela världen under de nyss tilländalupna helgerna diskuterat samma två C-märkta ämnen: 1) corona och 2) The Crown. Låt oss här koncentrera oss på The Crown, den makalösa men infama amerikanskbrittiskdramaserien på Netflix.

Ni har väl märkt att vi alla tycker olika. ”Jag älskar allt”, säger en röst, ”men jag tycker synd om honom, Charles. De kunde ha gjort honom lite mindre löjlig.”

”Alltså”, säger min gamle vän bankmannen, ”de där jäklarna på BBC eller vilka det är, skulle tydligare säga att det är fiction.”

”Men”, skjuter den gamle konsthandlaren in, ”så är det ju inte. Det är ju fakta.”

”Strunt samma”, säger den kvinnliga bokförläggaren, ”prinsessan Anne framstår som självständig och stentuff. Henne gillar jag.”

”Men Diana alltså”, säger den kvinnliga kocken, ”fantastiskt, den skådisen är ju mera lik Diana än Diana själv”.

”Lik och lik. Det bryr jag mig inte om”, säger apotekaren. ”Men det ska vara rätt. Margaret Thatcher var ju en kraftkvinna. Men i serien har hon så pipig röst.”

”Det beror på”, rättar statsvetaren, när han ger sig in i samtalet, ”att Thatcher i verkligheten hade pipig röst”.

”Jaha, det gäller verklighet”, skjuter bankmannen in. ”Då är Philip fel. Han, en jäkla dansk eller grek eller vad han är, framställs hyggligare än han i verkligheten är. Springer runt och pussar alla adelsdamer som kommer i hans väg.”

”Camilla ska vi bara inte tala om”, avbryter en gammal radiokvinna. ”En partypingla som beter sig illa mot Diana. Alla tycker illa om henne. Men hon tolereras.”

”Margaret är i alla fall schysst”, säger den framgångsrika konstnärinnan, ”försupen och förskjuten. Men den som framstår som mänsklig.”

Jag tog mig mod och avbröt dem alla: ”Vid sidan om drottningen är de alla bara bifigurer. Bettan vet vad det gäller – The Crown! Järnhård disciplin. Inga undantag. Inga antingen/eller. När hon säger duty, plikt, då är det inte fiction.”

***

Drottning Elizabeth II, 94 år gammal, skyddar kompromisslöst produkten: kronan, sin totalt tramsiga tradition – den ärftliga monarkin. Den i familjen som tvekar – både vill ha kakan och äta den – skiljs abrupt från sin plikt. Fråga de showbusinessinspirerade Harry och Meghan eller den karaktärslöse Andrew. Ut i kylan. Det finns inget annat sätt.

Den i familjen som tvekar – både vill ha kakan och äta den – skiljs abrupt från sin plikt.

Ty som Vilhelm Moberg för 65 år sedan skrev i den syrliga och muntra pamfletten Därför är jag republikan: ”Det finns inget rationellt argument för att ett ämbete ska gå i arv. Systemet skadar både samhället och de personer som bär upp det.”

Bara med absolut pliktuppfyllelse kan myten med dess inslag av vidskepelse och humbug upprätthållas. Det finns inget utrymme för Mark Twains skämtsamma maxim : ”Gör din plikt idag och ångra dig i morgon.”

När myten avslöjas gungar marken under tronen. Det är det som just nu sker i två av världens mest renommerade och anrika monarkier.

***

Spanien blev ett enat kungarike år 1474, när Kastilien och Aragonien slog sig samman, då deras regenter, drottning Isabella och kung Ferdinand II gifte sig. Landet har sedan dess varit republik enbart ett år på 1870-talet och i 39 år under 1900-talet – huvudsakligen med den fascistiske diktatorn general Franco i spetsen. Övriga 550 år har en monark varit statschef, hämtad ur kungahusen Trastámara, Habsburg, Bourbon, Bonaparte och Savojen. 1969 utropade general Franco Juan Carlos, sonen till Juan de Borbón y Battenberg, som sin efterträdare och han tillträdde som Juan Carlos I år 1975.

Spaniens förre kung Juan Carlos abdikerade och gick i exil i Förenade arabemiraten. Foto: Shutterstock

Det är denne Juan Carlos, en lång och stilig 82-åring som för sex år sedan tvangs abdikera till förmån för sin son, Felipe VI, som har dragit sitt kungahus i smutsen.

Han gick i somras i exil i Abu Dhabi, Förenade arabemiraten för att skona efterträdaren. Men Spaniens medier hade i flera år följt journalistikens gyllene regel follow the money och funnit att Saudiarabiens kungafamilj överfört 65 miljoner euro till den spanske kungens konto i Panama, och senare till hans älskarinna Corinna zu Sayn-Wittgensteins konto. Saudiarabien hävdar att pengarna var en gåva. Men mer sannolikt var de en bonus till kungen för hans roll, då saudierna köpte det spanska tåget AVE för linjen Mecka–Medina. Inget tyder på att dessa pengar beskattats. Som exkung har Juan Carlos ingen immunitet mot åtal – och åtal planeras.

Tanken med exilen var att kung Felipe skulle markera avstånd till pappan, hans girighet och skandaler.

Tanken med exilen var att kung Felipe och hans hov skulle markera avstånd till pappan, hans girighet och skandaler. Kung Felipe har gjort sig arvlös för att inte på något vis kunna kopplas till faderns affärer. Även kungens systrar och deras makar har varit indragna i sjabbiga affärer. Någon sitter i fängelse.

Spaniens kung Felipe VI försöker markera avstånd från faderns girighet och skandaler. Foto: Shutterstock

Rubrikerna fortsätter att vara svarta. Spaniens många republikaner vädrar morgonluft. Redan har de första antirojalistiska demonstrationerna ägt rum.

Och från Abu Dhabi meddelas att ex-kungen vantrivs i sin exil i vulgariteten och den kulturella torftigheten vid Persiska viken.

Nervöst väntar Spanien på nästa akt i sin egen The Crown.

***

Thailand har en monarki med rötter i det äldre kungadömet Ayutthaya bildat kring 1350. Den följdes av Chakridynastin, som dagens thailändske kung Maha Vajiralongkorn, Rama X, som efterträdde sin far 2016 och kröntes 2019, tillhör.

Thailands kung Maha Vajiralongkorn är rikast bland världens monarker: Foto: Shutterstock

Thailand var känt som Siam fram till 1939 och är det enda område i Ostasien som inte koloniserats av europeiska makter. Sedan en fredlig revolution 1932 ska monarkin vara konstitutionell. Dock är den sällan demokratisk. Ofta har den hamnat i militärmaktens klumpiga händer. Många människor döms hårt för minimala majestätsbrott. Ändå har i ”Leendets land” – fram till nu – kungen personligen varit populär och den thailändska kungen den rikaste monarken i hela världen.

Men med kung Maha Vajiralongkorn finns försök att göra monarkin absolut och med militärregimens rådande undantagstillstånd finns risken att det lyckas.

I Thailand visar emellertid de demokratiska krafterna nu dödsförakt och offervilja. De anti-monarkistiska demonstrationerna på huvudstaden Bangkoks gator är de största i landets historia.

Kungen har officiellt titeln statschef, chef för de väpnade styrkorna, upprätthållare av den buddhistiska religionen och försvarare av alla trosriktningar.

Det finns skäl att tro, att Maha Vajiralongkorn saknar all insikt i vad som förväntas av en thailändsk kung. Men han är militärt intresserad, utbildad vid en australisk militärhögskola och bär titlarna fältmarskalk, amiral och flygmarskalk.

I stället för att styra över Thailands politik styr han sitt eget erotiska närområde.

Sedan många år vistas han emellertid nästan på heltid i Bayern i Tyskland. I den lilla staden Tutzing några mil söder om München har han på stranden till en alpsjö byggt en villa som passar hans roll som 68-årig playboy. Villan inte bara hyser honom och hans drottning utan också den hord – fler än tjugo personer – över vilken han styr; bihustrur, fyra exhustrur, nya älskarinnor, konkubiner och prostituerade.

Den thailändske kungen föredrar livet i Bayern framför det i Thailand. Här syns kungens privata Boeing 737 på Münchens flygplats. Foto: Shutterstock

I stället för att styra över Thailands politik styr han sitt eget erotiska närområde. För ögonblicket har han av coronaskäl – ökad komfort, minskad smittspridning – tagit över och flyttat in på ett av de största hotellen i den klassiska vintersportorten Garmisch Partenkirchen och sorterat in kvinnorna på olika våningar.

Samtidigt vill han fjärrstyra Thailand och dess 70 miljoner invånare från en plats som ligger 800 mil bort. Den tyska regeringen skruvar på sig av obehag. ”Vi har gjort det klart”, hette det i Bundestag, ”att Thailands affärer inte ska skötas från tysk mark”.

På samma sätt som katters livsstil skildras med orden sova-äta-vila skildras lokalt, enligt The Economist, den thailändske kungens med orden cykla-knulla-äta.

När kungen nu diktatoriskt lägger sig mer och mer i politiken i Bangkok finns det skäl att spå ökad konfrontation med demokraterna och att utgången kanske inte blir den kungen önskar.

Kanske bör han, om det finns något allvar i honom, ta en prenumeration på Netflix och bilda sig med The Crown och begreppet duty.

***

Det finns i dag 29 monarkier i världen, tolv av dem i Europa. Av dessa tolv är tio suveräna stater där statschefen, monarken, ärver sitt ämbete. Vatikanstaten, ledd av påven, är en valmonarki och pyttestaten Andorra har två furstar, biskopen av Urgel i Spanien och Frankrikes president.

Är någon av dessa monarkier i farozonen? Ja. Om missnöje sprider sig bland undersåtarna – som kanske inte vill se sig just som undersåtar – gungar det under tronen.

Kommer prins Charles att kunna förvalta stabiliteten hos den brittisk monarkin? Foto: TT/AP

Från början av 1800-talet har många av världens monarkier upphört att existera eller övergått till att bli parlamentariska demokratier. De senare har, som i Sverige, bevarat monarken som statschef men snöpt hans makt.

Ett fåtal länder i världen är fortfarande absoluta monarkier. Monarken är enväldig i BruneiBhutanKuwaitSaudiarabien och Swaziland. I Jordanien och Marocko har monarken stora maktbefogenheter. I pytteriket Liechtenstein har monarken till och med flyttat fram sin position: Han har fått befogenheten att avskeda regeringen utan anledning.

Snedsteg kan vara ödesdigra.

Den som bilar genom det rika storhertigdömet Luxemburg kan lätt få höra elaka och avundsjuka ord om hertiginnors köpvanor. I det stabila Norge väcker prinsessors faiblesse för suspekta schamaner undran. I Sverige noteras, när Dagens Nyheter avslöjar det, att det svenska kungaparet bara betalar 1 000 kronor per år i arrende för Stenhammars slott. I Storbritannien väckte det uppmärksamhet när prinsen av Wales (kronprins Charles) för några år sedan tog med sig en uppvaktning om 20 personer och flög London-New York tur och retur för att ta emot ett pris – för sina insatser för ett grönare samhälle.

Snedsteg kan vara ödesdigra.

Det var inte av slump som Sveriges bäste kung, Gustaf VI Adolf, som valspråk hade ”plikten framför allt”. (Det understryker att Bernadotterna ju kommer från goda familjer ur strävsam fransk medelklass, som Vilhelm Moberg formulerade det.)

Det är därför Elizabeth II – med nollställt ansikte, utan en sinnesrörelse – både i The Crown och i verkligheten förkunnar monarkins överlevnadsstrategi: the duty.