Mina vänner funderar på att flytta från Sverige

Länge har vi talat om avfolkningsorter i Sverige. Det är platser varifrån de unga flyttar för att framtiden där inte ter sig tillräckligt ljus – för att fördelarna med att stanna kvar, trots barndomsminnen från uppväxten, familj som bor kvar och anknytning till platsen, inte väger över nackdelarna.

Människor ställer vissa krav på tillvaron. Det är den grundläggande insikten som dessa, och andra, flyttmönster ger. Personer flyttar mellan orter. Personer flyr till Sverige. Och jag tror att vi snart kommer att behöva bli varse att fler personer av samma skäl kommer att flytta från Sverige. 

Kraven på tillvaron kan förstås med till exempel Maslows behovstrappa, eller behovshierarki, en modell som presenterades år 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln ”A Theory of Human Motivation”, publicerades i den vetenskapliga tidskriften Psychological Review och vidareutvecklades i boken Motivation and Personality från 1954.

Modellen är tänkt att förklara hur människor prioriterar sina olika behov. Längst ned i botten finns de allra mest grundläggande behoven (1) som mat och vatten, syre, sömn och avsaknad av smärta. Därpå följer behovet av trygghet (2), behovet av gemenskap med andra människor (3) och behovet av uppskattning (4). Högst upp, det vill säga sist i prioritetsordningen, hittar vi behovet av självförverkligande (5).

Enligt Abraham Maslow behöver behoven på de lägre nivåerna vara tillfredsställda för att människor ska vara motiverade att uppfylla de på de högre nivåerna. Modellen är tänkt att förstås som en pyramid eller en trappa som man kan klättra högre och högre upp på. Det finns förstås individuella skillnader om precis hur viktigt gemenskap eller självförverkligande är, men den breda kategoriseringen är hyfsat allmänmänsklig.

Det är inte en empiriskt bevisad teori, men väl en modell som kan säga oss någonting intressant: Människan har en rad behov och preferenser – vilka hon också rangordnar sinsemellan. Mat är viktigare, i betydelsen mer akut och i stunden av brist prioriterat, än gemenskap. Kläder är viktigare än uppskattning. Om behovet av trygghet inte är uppfyllt spelar möjligheten till självförverkligande mindre roll.

Läs också: Borgerligheten måste återupptäcka sin reformiver

Det är en anledning till att vi stundtals tycks tala förbi varandra när vi beskriver Sverige som världens bästa land. Människor här betraktas förvisso som moderna, trevliga och miljömedvetna. Fred och demokrati har länge varit självklarheter här, och möjligheterna till självförverkligande är bättre än på många andra platser på jorden. Men de senaste åren har institutionerna och förutsättningarna som upprätthåller de allra mest grundläggande behoven – som säkerhet och trygghet – allvarligt försämrats. 

Det är ett skäl, men inte det enda, till huvudpoängen med denna text: Mina vänner funderar på att flytta från Sverige. När man talar med unga akademiker och yrkesverksamma personer i början av sina karriärer är det inte längre ett helt sällsynt samtalsämne att man funderar på att inom de närmaste åren packa sina saker och flytta härifrån.

Hur ser framtidsutsikterna ut för mina barn? Kommer jag att kunna garantera deras trygghet och säkerhet?

Det handlar inte bara om att det hör ungdomen till att längta bort. Alla som lämnar avfolkningsorterna gör det inte av en sådan längtan, utan till exempel för att det saknas arbetstillfällen. Och de vars funderingar jag har fått höra längtar inte. De ställer legitima frågor om sin framtid: Vad får jag ut av den skatt som jag betalar? Vilka möjligheter finns det för mig att förbättra min situation? Har vi råd att köpa lägenhet i ett tryggt område? Om jag snart ska bilda familj – hur ser framtidsutsikterna ut för mina barn? Håller utbildningen måttet? Kommer jag att kunna garantera deras trygghet och säkerhet?

Det är inte äventyrslystnad som får dessa personer att överväga Danmark eller Nederländerna som framtida hem.

Märk väl att detta inte är sådana personer vars åsikter delar av svensk offentlighet har gjort för vana att vifta bort. De är inte lågutbildade. De bor i städer. De är inte från några svenska rostbälten. (Varför dessa egenskaper nu skulle innebära att ens tankar och åsikter inte är värda att ta i beaktande.) De personer som jag skriver om är optimistiska vad gäller sin egen framtid. De är optimistiska vad gäller världens långsiktiga förbättring. De vet bara inte om de kan lita på Sveriges utveckling.

Det visar också den senaste nationella SOM-undersökningen med det målande namnet ”Regntunga skyar”. Av Sveriges befolkning anser 61 procent att utvecklingen i landet går åt fel håll. Det är den största andelen som någonsin har uppmätts i undersökningen, och som statsvetaren Johan Martinsson konstaterar i rapporten delas denna uppfattning av breda grupper vad gäller inkomst och utbildning.

Det klassperspektiv som däremot går att anlägga är detta: Det som gäller i utsatta områden i dag kommer vid en längre framskriden utveckling gälla även i resten av Sverige. Det finns alltid de som har resurser och möjligheter att flytta, och det finns alltid de som lämnas kvar.

Begreppet samhällskontraktets behållning är inte främst att det är särskilt vasst som teoretisk idé betraktad – utan att det beskriver en praktisk realitet. Det finns gränser för vad människor accepterar av varje givet samhälle i relation till vad man man är villig att bidra med. Och vi börjar närma oss punkten då vi behöver fråga oss (eller helt enkelt blir varse) var gränserna går för att det ska upplevas som rimligt eller skäligt att bo och leva i Sverige, betala skatt här, och på andra sätt investera sin tid och sina pengar i landet.

Svenskarna är förvisso begåvade med en långtgående patriotism, vilket bland andra Katarina Barrling och Gina Gustavsson har noterat, en sådan patriotism som även för med sig långtgående lojalitet med det politiska styret och övertygelse om att det svenska sättet är det bättre. Men även den har nog sina gränser.

Det återstår att se om denna utveckling blir reell, men bara det faktum att unga människor i dag talar om Sverige som ett land som man blir nödgad att flytta från är svårt nog för ett land med Sveriges självbild att förstå, och får läggas till raden av tuffa insikter som vårt kollektiva medvetande har fått ta till sig de senaste åren. 

Italien har sett en stor brain drain av unga utbildade personer till följd av uteblivna strukturreformer och därav en brist på karriärmöjligheter. Sverige har – trots att även vi har haft ett underskott på ekonomisk och finansiell politik för tillväxt – inte detta problem. Vi har entreprenöriell anda, en historia av sunda värderingar när det kommer till arbete och flit, och välmående företag som dessutom vill växa. Om vi skulle se en liknande utveckling vad gäller utflyttning kommer det att vara på grund av kärnstatens misslyckande.

Det är också kärnstatens återupprättande som krävs, och där politiken borde lägga ner möda, om Sverige fortsatt ska vara ett attraktivt land att leva och bo i. Inte berättelsen om eller bilden av Sverige. Självförverkligandet, som kommer senare, kan människor finna själva. Först måste de ha möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov.

Läs också: Coronakrisen flyttar ned oss på politikens behovstrappa