Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: När vuxna människor inte betalar för sig själva

Dysfunktionella familjerelationer där föräldrarna betalar för sina vuxna, självförsörjande barn är tydligen inte ovanliga. Sådana förhållanden påminner om dynamiken mellan stat och individ. Den som betalar kan också ta sig rätten att bestämma.

Tydligen är det inte ovanligt att föräldrar betalar för sina barns resor och fina middagar även när barnen sedan länge blivit vuxna. Familjeekonomen Sharon Lavie på Ikano bank berättade i början av månaden för Sydsvenskan att det finns föräldrar i 70-årsåldern som systematiskt bjuder sina 40-åriga barn på gemensamma aktiviteter, trots att dessa medelålders barn har egna inkomster som mycket väl kan vara saftigare än de pensionerade föräldrarnas. Hennes rekommendationer:

– Varje gåva, oavsett om det är en middag eller en insats till en lägenhet, ska bygga på frivillighet och att inget förväntas tillbaka. Så fort barnen flyttat hemifrån ska de inte förvänta sig att föräldrarna ska stå för vissa saker.

Om bara dessa insikter kunde nå de ansvariga för Sveriges statsbudget.

Vuxna barn behöver lära sig att ta ansvar för sig själva. Det är inget man vänjer sig vid att göra om någon annan slentrianmässigt plockar upp notan, oavsett om det är givmilda föräldrar eller en rundhänt statsmakt. Den senare har tagit för vana att betala för allt från universitetsutbildningar till föräldraledighet till klimatångestterapi, spelkvällar och lokaler där unga kan ”chilla organiserat”. 

I stället för att visa tacksamhet för dessa ofrivilliga bidrag tenderar mottagarna mycket riktigt, precis som Ikano banks familjeekonom beskrev, att förvänta sig ännu mer. Miljöpartiet har länge drivit frågan om friår, det vill säga att man ska kunna ta ett års betald ledighet från jobbet och låta någon annan försörja en (en idé som Januariavtalets partier nu har omfamnat under termen ”utvecklingstid”, visserligen med det radikala motkravet att vederbörande gör något under tiden). Andra går ännu längre och vill ha medborgarlön – i praktiken en överdimensionerad, glorifierad veckopeng. En del studenter nöjer sig inte med att få utbildningen betald och flera tusen kronor i bidrag varje månad, utan anser sig förtjäna lön (!) för sina studier.

Det är svårt att bortse från att den som betalar för någon också ökar sina möjligheter att bestämma över henne.

Mycket av detta, från avgiftsfri universitetsutbildning till World of Warcraft-träffar med skattefinaniserad fika (bidrag som helt oironiskt delas ut av spelhobbyförbundet Sverok), är saker vuxna människor är fullt kapabla att spara ihop till själva. Åtminstone skulle de vara kapabla till det, om de inte hade ett så mycket bekvämare alternativ att luta sig tillbaka mot. Människor har en fantastisk förmåga att klara sig själva, men en minst lika imponerande förmåga att låta bli, om de kommer undan med det.

Detta får inte bara negativa konsekvenser för de ofrivilliga finansiärerna, utan även för relationen mellan innehavaren av plånboken och mottagaren av pengarna. Sydsvenskan kontaktade även psykologen Jenny Klefbom, som poängterade hur skadligt det är för relationen mellan barn och föräldrar om de senare betalar för de förra:

– Man kan aldrig riktigt opponera sig mot någon som är ens försörjare, man hamnar aldrig på jämställd nivå. Om den ena har den ekonomiska makten har den också mest makt att få rätt för sina åsikter, få bestämma eller bara få ha åsikter om sina vuxna barn.

Mycket riktigt tenderar försörjaren att lägga sig i alla möjliga privata beslut, från kosthållning till karriär. SSU vill till exempel att offentliga verksamheter enbart ska köpa in vegetarisk kost; det är ju statens pengar (anser socialdemokratin), så varför ska de gå till något staten ogillar? Förespråkare av kvoterad föräldraförsäkring menar ofta att om staten nu betalar för föräldraförsäkringen måste ju staten också få bestämma hur mottagarna fördelar sin föräldraledighet. Och nästan varje gång jag har debatterat rökförbudet har någon förkunnat att när staten nu betalar för sjukvården, är det ju inte mer än rätt att den också tvingar oss att leva på ett sätt som minskar sjukvårdskostnaderna.

I samma anda tvingar det kommunala bolaget Kalmar Vatten sina anställda att träna och den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden föreslår dagligt promenadtvång, sockerskatt, ett rökfritt Sverige 2030 och att den som tränar regelbundet ska få mer semester än resten. Socialdemokraternas Sverige är som att gå om mellanstadiet år efter år: ransonerad sockerkonsumtion, rökförbud och kvarsittning om man skolkar från idrotten. Vi blir alla vuxna barn, utan någon egentlig självständighet. Hur ska man utveckla förmågan att ta hand om sig själv när man aldrig ges utrymme att försöka?

Skillnaden mellan de givmilda föräldrarna och staten är att föräldrarna enbart skänker bort sina egna pengar, förmodligen i syfte att vara snälla. Staten skänker bort någon annans pengar, och även om den säkert vill vara snäll (utom möjligen mot skattebetalarna) är det svårt att bortse från att den som betalar för någon också ökar sina möjligheter att bestämma över henne.