Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Raskvotering fast med ett finare namn

Positiv särbehandling, så kallad affirmative action, är en del av det amerikanska universitetssystemet sedan flera decennier. En effekt av de urvalskriterier som används är att studenter med asiatiskt påbrå konsekvent missgynnas. Ett fall som rör detta kan komma att tas upp i Högsta domstolen. Men innebär det slutet för särbehandlingen? Erik W Larsson rapporterar från USA.

Högpresterande asiatiska studenter är underrepresenterade vid amerikanska toppuniversitet. Foto: Jeshoots.com on Unsplash

“Du behövde det där jobbet”, säger en speakerröst med mörk och ödesmättad stämma. I förgrunden syns en vit man i rutig flanellskjorta som ivrigt öppnar ett brev. “Och du var mest kvalificerad…”, fortsätter rösten. “Men de tvingades ge jobbet åt en minoritet på grund av en raskvot. Är det verkligen rättvist?” Kameran zoomar in på den vite mannens händer, medan han i vanmakt knycklar ihop brevet med avslaget.

Den republikanske senatorn Jesse Helms kampanjfilm mot positiv särbehandling av icke-vita (så kallad affirmative action) väckte stor anstöt när den sändes i amerikansk teve år 1990. Att Helms utmanare i senatsvalet, demokraten Harvey Gantt, råkade vara svart gjorde knappast saken bättre. Utöver att uppröra folk så befäste filmen bilden av affirmative action som något som konsekvent gynnar “minoriteter” på vita människors bekostnad.

Trettio år senare är affirmative action fortfarande en del av den amerikanska vardagen, men diskuteras nästan aldrig offentligt. I brist på öppen debatt är det få som känner till att rasbaserad, positiv särbehandling faktiskt hänger på en mycket skör, juridisk tråd. Och det är inte längre vita republikaner som hotar att klippa av den.

Asiater mot Harvard

I maj 2015 lämnade organisationen Students for Fair Admissions (SFFA) in en federal stämningsansökan mot Harvard University. Organisationen hävdade att universitetet hade diskriminerat mot sökande med asiatiskt påbrå, till förmån för afroamerikaner och latinos. Harvard bestred stämningen, och under hösten år 2018 gick målet SSFA vs. Harvard till slut upp i federal domstol i Boston.

Fallet var det första i sitt slag, men frågan var knappast ny. Redan i sin bok The Price of Admission från 2005 anklagade journalisten Daniel Golden amerikanska elituniversitet för att ställa högre krav på sökande med asiatiskt påbrå. I boken drog Golden paralleller till numerus clausus, den hemliga kvotering som universiteten tillämpade under 1920-talet för att hålla nere antalet judar på campus.

Siffrorna skvallrar alltså om negativ särbehandling av studenter med asiatiskt påbrå

Goldens misstankar bekräftades delvis i en studie av sociologerna Thomas Espenshade och Alexandria Walton Radford från år 2009. Av studien framgick att bland sökande med toppresultat på SAT, det amerikanska högskoleprovet, var asiater i särklass underrepresenterade på landets toppuniversitet. Andra kritiker har noterat att andelen asiater vid prestigefyllda Ivy League-skolor förblivit ungefär densamma under trettio år – trots att USA:s asiatiska befolkning ökat dramatiskt under samma period.

Siffrorna skvallrar alltså om negativ särbehandling av studenter med asiatiskt påbrå. Universiteten har ivrigt förnekat förekomsten av kvoter, men förbehåller sig samtidigt rätten att ta studenters etniska ursprung i beaktande när de gör sina urval. Denna inställning kan verka paradoxal, men blir begriplig när vi tar en titt på den positiva särbehandlingens högst förvirrande, konstitutionella historia.

Särbehandling utan kvoter

Begreppet affirmative action har sina rötter i det amerikanska 1960-talets progressiva reformer. Presidenterna Kennedy och Johnson uppmanade under denna paroll universitet och arbetsgivare att aktivt försöka rekrytera ekonomiskt och socialt utsatta minoriteter – i synnerhet afroamerikaner. Affirmative action handlade ursprungligen inte om uttalad positiv särbehandling, men de båda begreppen blev snart synonyma med varandra. Eftersom projektet salufördes som en rent temporär åtgärd valde domstolarna till en början att hålla sig på sin kant.

Den första rättsliga prövningen kom år 1978. I det så kallade Bakke-fallet gick Allen Bakkes plats på University of California till en minoritetssökande, varefter han anklagade universitetet för att tillämpa olaglig raskvotering. Högsta domstolen bekräftade att dylika kvoter mycket riktigt stred mot grundlagens jämlikhetsklausul, men vidhöll ändå att skolornas antagningsenheter hade rätt att ta hänsyn till ras. Särbehandling var med andra ord okej, så länge ingen nämnde ordet “kvot”.

Det handlade inte längre om att kompensera för historiska oförrätter, utan om att sträva efter “mångfald” bland studenterna

Nästa stora HD-prövning ägde rum år 2003, när Barbara Grutter nekats antagning till University of Michigan under liknande omständigheter. Men den juridiska doktrinen bakom affirmative action hade uppdaterats för att följa tidsandan. Det handlade nu inte längre om att kompensera för historiska oförrätter, utan om att sträva efter “mångfald” bland studenterna. För detta syfte tillerkände Högsta domstolen i Grutter-fallet ett lärosäte rätten att säkerställa en “kritisk massa” av minoritetsstudenter, så länge det inte handlade om en regelrätt kvot.

Men hur skiljer sig en “kritisk massa” från en kvot? Ja, se denna fråga är fortfarande mycket kontroversiell, och kom upp i ett välkänt meningsutbyte mellan den konservative HD-domaren Antonin Scalia och Obama-administrationens toppjurist Donald Verelli. Ombedd av domstolen att förklara hur stor en “kritisk massa” egentligen behöver vara svarade Verelli, i utdragna ordalag, att begreppet är så flyktigt och subtilt att det – till skillnad från en kvot – aldrig kan definieras kvantitativt. Domare Scalia protesterade:

“Då borde vi nog sluta kalla det kritisk massa, eftersom massa antyder siffror, antingen i storlek eller en viss vikt.”

Verelli höll med om att man borde hitta en lämpligare term.

“Kanske kan vi kalla det för ett moln”, föreslog Scalia, till skrattsalvor från åhörarbänken.

Akademisk holism

Hur bär sig då världens bästa universitet åt för att välja bland sina sökande? Jo, processen är holistisk, vilket innebär att exempelvis Harvard inte bara tittar på betyg och provresultat, utan även bedömer sökanden som människa. Att ha vuxit upp under enkla förhållanden, eller ha en inspirerande och originell livshistoria kan exempelvis räknas till en kandidats fördel.

Då, liksom nu, ansågs en etnisk grupps akademiska överlägsenhet komma på bekostnad av vissa sociala och moraliska egenskaper

Av betydelse är även kandidatens “personliga drag” såsom “mognad, karaktär, ledarskap, självförtroende, humor och energi”, för att citera Harvards hemsida. Det är här som många asiatiska sökande går bet. En intern studie som Harvard genomförde år 2013 visade att kandidater med asiatiskt påbrå i genomsnitt erhåller betydligt sämre vitsord vad gäller personliga egenskaper såsom “trevlighet” och “mod”. Det är just dessa hårda, personliga omdömen som förklarar varför så många, i övrigt välmeriterade, asiater nekas tillträde.

Holistiska bedömningar framställs ofta i ett positivt ljus, men de har onekligen en mörk sida. Harvards “personliga” bedömningar verkar till exempel misstänkt lika de “karaktärstest” som samma universitet en gång tillämpade för att hålla andelen judiska studenter under femton procent. Då, liksom nu, ansågs en etnisk grupps akademiska överlägsenhet komma på bekostnad av vissa sociala och moraliska egenskaper. Man kan fundera över vilka psykologiska effekter det har på sökande av kinesisk, koreansk eller japansk härkomst, som trots sina toppbetyg sorteras bort, för att de ”holistiskt” är mindervärdiga individer.

I en essä från 2012 anförde juridikprofessorn Richard Epstein att processen skulle bli mer transparent och att universiteten skulle få ett bättre urval av studenter om de lade av med allt holistiskt hymlande och helt enkelt införde etniska kvoter. Måhända vore ett sådan lösning också mer human mot studenterna, oavsett vad som står i författningen.

“Asiatisk skatt”

Allt det här är välkänt bland unga, ambitiösa asiater i USA, som vet att de måste betala “asiatisk skatt”. Begreppet syftar på de extra SAT-poäng som en asiatisk student behöver för att ta sig in på college. Själv känner jag till ”asiatisk skatt” tack vare Thieu, en amerikansk läkarkollega av vietnamesiskt ursprung. Utöver att vara en synnerligen trevlig prick så utmärkte sig Thieu för sin oerhörda sparsamhet. Han delade en medelstor lägenhet med sju andra män och köpte allt second hand. Medan amerikanska läkare förväntas vara prydligt klädda gick Thieu konsekvent runt i anskrämliga, kortärmade skjortor som såg ut att ha tillhört en ordningsvakt eller ett biträde i en järnhandel. Thieus minimala konsumtion kunde spåras till hans uppväxt.

“Jag kommer bara ihåg att vi sydde en massa flaggor…”, suckade Thieu en gång när vi satt och pratade barndomsminnen. Det framkom att hans familj hade varit medellösa båtflyktingar som hankat sig fram genom att driva en primitiv verkstad i sin källare. Thieu hade därför ägnat en betydande del av sin barndom åt att sy amerikanska souvenirflaggor och piratkopiera VHS-band. Man kan tycka att ett sådant livsöde borde ha fått en antagningskommitté på jakt efter förtjänta kandidater att ta emot honom med öppna armar. Men icke, trots utmärkta meriter fick Thieu nöja sig med en plats vid ett tredje klassens college. För antagningsenheterna är alla sökande holistiska, men vissa sökande är mer holistiska än andra.

Exemplet Kalifornien

Låt oss inta ett annat perspektiv och vända blicken mot Kalifornien. Där finns ett tänkbart svar på frågan: Vad skulle hända om affirmative action förbjöds? År 1996 röstade delstatens invånare genom Proposition 209 – ett förslag som förbjöd positiv särbehandling inom alla offentliga institutioner. Effekten blev dramatisk – i synnerhet vid elitskolorna UC Berkeley och UCLA. Andelen svarta och latinamerikanska studenter halverades nästan omedelbart, medan andelen asiatiska studenter istället sköt i höjden. När jag själv för femton år sedan gick en kurs vid Lunds Universitet tillsammans med utbytesstudenter från Kalifornien slog det mig att närmare hälften av dem hade kinesiskt eller koreanskt påbrå.

Denna överrepresentation gladde långt ifrån alla, och gav upphov till ideliga klagomål från landsmän av andra etniciteter. Asiaterna var “nördar”, som förvandlat UCLA och UC Berkeley till “pluggskolor”. De festade dåligt, deltog inte i idrott eller sociala aktiviteter och umgicks nästan bara med varandra.

Dessa omdömen var inte helt tagna ur luften. När jag långt senare arbetade vid en psykmottagning för amerikanska collegestudenter blev jag varse hur många av mina asiatiska patienter som plågades av ensamhet och social isolering. Pressen från familjen var så obarmhärtig att studenterna knappast hade tid för något annat än sina studier. Utöver att ligga högst i betygsrankingen var de i princip osynliga på campus.

Denna sociala avgrund mellan asiater och övriga studenter utgör ett reellt dilemma för universiteten, som ständigt kämpar för att vara alla till lags. Det är värt att notera att även University of California nyligen stämdes av en asiatisk intressegrupp, och anklagades för att försöka kringgå Proposition 209 i syfte att utestänga asiatiska sökande.

Dom och överklagande

I oktober 2019, efter ett års överläggningar, kom ett avgörande i målet Students For Fair Admissions vs. Harvard. Till ingens stora förvåning dömde den av Barack Obama utnämnda domaren Allison Dale Burroughs till Harvards fördel. I domen framhöll Burroughs rasmässig mångfald som något “axiomatiskt gott”, och ansåg inte att Harvards systematiska ointresse för asiatiska sökande kunde likställas med en etnisk kvot. SFFA lämnade skyndsamt in ett överklagande, och alla verkar överens om att fallet kommer att sluta i Högsta domstolen.

Utfallet där är svårt att förutspå. Å ena sidan har domstolen till dags dato alltid lämnat något slags öppning för skolor som vill använda urvalsinstrumentet ras. Å andra sidan kommer fallet att granskas av Högsta domstolens mest konservativa laguppställning sedan andra världskriget, under en ordförande, John Roberts, som vid flera tillfällen uttryckt skepsis mot positiv särbehandling.

Pikant nog gynnar elitskolornas ”holism” även barn till tidigare studenter (så kallade legacies) och rika donatorer

Ett framgångsrikt överklagande i Högsta domstolen skulle säkerligen få dramatiska konsekvenser. Fallet SFFA vs. Harvard handlar nämligen inte bara om lika rätt till högre utbildning, utan också om vem som ska ges inträdesbiljetter till USA:s finrum. Samtliga amerikanska presidenter sedan George Bush den äldre har studerat vid något av de prestigefulla Ivy League-universiteten på östkusten. Barack Obamas meteorlika karriär som politiker var intimt förknippad med det faktum att han läst vid Harvard. Obama har dock själv medgett han vid flera tillfällen gynnades av affirmative action under sina utbildningsår. Att Obama skulle ha nått presidentposten utan sitt diplom från Harvard är inte omöjligt, men långt ifrån självklart.

Pikant nog gynnar elitskolornas ”holism” inte bara etniska minoriteter, utan även barn till tidigare studenter (så kallade legacies) och rika donatorer. Den medelmåttige studenten George W. Bush antogs exempelvis – i likhet med sin far – till Yale University som legacy. Skolornas antagning av rikemansbarn står förvisso inte på spel i fallet SFFA vs. Harvard. Trots detta kan utfallet få stor betydelse även för denna grupp.

När Proposition 209 tvingade University of California att avskaffa affirmative action så fick UC-universiteten samtidigt sluta favorisera legacies. Att ta bort förmåner för svarta och latinos, men fortsätta att gynna överklassen med hjälp av ”holism” är nog en omöjlig politisk ekvation. Ett förbud mot särbehandling skulle alltså slå hårt både mot USA:s svarta och indirekt mot landets vita aristokrati. Man kan misstänka att dessa båda gruppers paradoxala intressegemenskap har hållit liv i affirmative action under fem decennier av rättsprocesser och skiftande politiska konjunkturer.

Ett varnande exempel

Det progressiva 60-tal som gav upphov till affirmative action var på sätt och vis en oskuldens tid i USA. Landet befolkades ännu till övervägande del av antingen vita eller svarta. De förra hade länge förtryckt de senare, och en temporär, utjämnande åtgärd som affirmative action framstod som rimlig och nödvändig. Särbehandling skulle ju ändå bara praktiseras till dess att ojämlikheten mellan raserna tynat bort – ett mål som enligt politikerna låg precis bortom horisonten.

Man kan åtminstone hoppas att eländet kan tjäna som varnande exempel för världsförbättrare i andra länder

Drygt femtio år senare är USA betydligt mer uppblandat, och mer ojämlikt, än någonsin. Affirmative action har knappast hållit sina löften till svarta, och gör enligt vissa experter mer skada än nytta. Samtidigt utnyttjas policyn för att gynna eller missgynna grupper som inte har något som helst med dess ursprungliga syfte att göra. Historikern Niall Ferguson kunde ha syftat på affirmative action när han skrev att historiens enda verkliga lag är den om oavsiktliga konsekvenser.

Oavsett utfallet av SFFA vs. Harvard så lär affirmative action fortsätta att skapa frustration och osämja i USA under många år framöver. Man kan åtminstone hoppas att eländet kan tjäna som varnande exempel för ”holistiskt” lagda byråkrater och världsförbättrare i andra länder. Om något ser ut som en raskvot, fungerar som en raskvot och uppfattas som en raskvot så är det antagligen en raskvot.