Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Sverige har hamnat i en normkritisk lyxfälla

Sommarjobbare i Trelleborg får betalt för att göra normkritiska granskningar av statyer. På andra håll är det kommunala hemsidor som sätts under normkritisk lupp. Det är högkonjunktur i den normkritiska sektorn, och att skattefinansierade kärnverksamheter vacklar verkar inte bromsa efterfrågan.

Bild: Bruce Evans (CC BY-NC 2.0).

I skånska Trelleborg kommer sex ungdomar under tre veckor att sommarjobba med att normkritiskt granska kommunens statyer. Exakt hur detta kommer att gå till framgår inte, men att döma av liknande projekt på andra områden kommer statyernas benägenhet att föreställa kvinnor och minoriteter att detaljstuderas. För att på bästa sätt genomföra detta uppdrag kommer de att ha med sig en genusvetare och en forskare i digitala lösningar, rapporterar Lokaltidningen.

Enligt Trelleborgs hemsida är lönen för sommarjobbare mellan 70 och 80 kronor i timmen beroende på ålder, och arbetsveckan är 30 timmar. Inklusive arbetsgivaravgift kommer det alltså att kosta mellan 50 000 och 57 000 kronor att få de lokala statyerna normkritiskt granskade av tonåringar.

Detta kommer att vara till nästan lika stor nytta för skattebetalarna som när region Skåne spenderade 200 000 kronor på att få sin hemsida normkritiserad av medieföretaget Journalistica 2015. Den visade sig lida av problem såsom ett instrumentellt och sakligt intryck (det sammanfaller med en traditionell maskulinitetsnorm) samt att inga inslag på startsidan signalerar att det finns HBTQ-personer i Skåne, något regionens webbredaktörer tydligen bör prioritera att informera okunniga internetanvändare om.

Även Göteborgs stad hör till dem som har utnyttjat liknande tjänster. För ett motsvarande pris fick kommunen bland annat veta att det saknas bilder av personer som bär slöja på dess hemsida, vilket innebär att hemsidan drabbats av vithetsnormen.

Av allt att döma blomstrar den svenska marknaden för normkritik. På många intersektionella genusexperters hemsidor nämns kommuner, landsting och skattefinansierade myndigheter bland kunderna. De beställer inte bara granskningar utan utbildningar och föreläsningar, ofta kopplade till den jämställdhetsintegrering som statliga myndigheter just nu utsätts för. För några år sedan delade Skatteverket på Twitter med sig av några insikter från en normkritisk föreläsning av aktivisten Thomas Gunnarsson, känd som Genusfotografen. Bland annat lärde han åhörarna hur det så kallade genussystemet fungerar (”1. Könen är olika. 2. Mannen och det manliga är norm.”) samt att ”det effektiva med normkritik är att normen bara märks när den bryts”. För detta fick han 20 000 kronor – ungefär vad en medelinkomsttagare betalar i skatt och arbetsgivaravgifter för en månad.

Efterfrågan på normkritik är påfallande stor hos dem som har förmånen att kunna spendera andras pengar i stället för sina egna.

Över huvud taget är efterfrågan på normkritik påfallande stor hos dem som har förmånen att kunna spendera andras pengar i stället för sina egna. Den normkritiker som varken får uppdrag av Skatteverket eller kommuner och landsting har fortfarande en mängd andra vattenhål att besöka, från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den senare spenderar många miljoner kronor på att undersöka viktiga frågor som exempelvis hur aktörer i en samhällskris påverkas av ”genusgrundade normer och maktrelationer”.

Frågan är varför den normkritiska sektorn med sina många föreläsare och experter upplever en sådan högkonjunktur just nu. Ju mer statens och kommunernas kärnuppgifter vacklar, desto viktigare verkar det anses vara att säkerställa att inte kommunala hemsidor eller statyer råkar förmedla stereotypa normer. Men även den som tycker det är värt ett par hundra tusen kronor att få reda på att det saknas bilder av personer i slöja på kommunhemsidan, måste väl ändå tycka att polis, rättsväsende, skola och äldrevård går före?

Kanske är pengarullningen till den normkritiska sektorn resultatet av en känsla av maktlöshet. Med en åldrande befolkning och stora grupper som står långt från arbetsmarknaden är det svårt för politiker att få budgeten att gå ihop. Måhända framstår problemen som så svårlösliga att det knappt är någon idé att försöka. Man kan lika gärna spendera pengarna på en normkritisk statygranskning. Precis som vilken Lyxfällan-deltagare som helst, bara på en större skala.

Med tanke på hur dyr en vanlig normkritiker är, kanske det är lika bra att granskningen utförs av tonåringar. Jag tvivlar inte för ett ögonblick på deras förmåga att beräkna andelen vita och manliga statyer i Trelleborg.