Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sverige är ett klassamhälle. Och?

Den del av vänstern som intresserar sig mer för klass än för identitet har rätt: Sverige är ett klassamhälle. I ett fritt samhälle kommer nämligen skillnader att märkas – både ekonomiska, sociala och kulturella – som ett naturligt resultat av att människor har olika intressen, olika mål och olika livsstil. Alternativet vore att hindra dem från det, avskaffa äganderätten och göra sig av med meritokratin – för att göra sig av med ett problem som i jämförelse är trivialt.

Foto: Oskar Karlin.

Den nya klasskampen. Det skulle man kunna kalla en samtida tendens i vänstern bortom socialdemokratins mittfåra. Det första steget i kampen handlar dock inte om att bekämpa inkomstskillnader, utan om en samordnad ansträngning för att återupprätta klassbegreppet i det offentliga samtalet. Är det inte en rapportserie från Daniel Suhonens tankesmedja Katalys så är det sociologen Roland Paulsen som anklagar Karl-Petter Thorwaldsson för bristande jämlikhetsiver och svek mot landets arbetare och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som utnämner Göran Therborns Ojämlikhet dödar till årets viktigaste bok. Från sina femtioelva mediala plattformar ger Göran Greider naturligtvis blåshjälp.

Visst är det de gamla vanliga figurerna, men det är ändå något nytt med att just klass har fått en så framträdande roll. Möjligen ska man se offensiven som en reaktion från den marxistiska gammelvänstern på den identitetspolitiska nyvänsterns frammarsch. Höstens val spelar säkerligen också in. Och de stigande inkomstskillnaderna i många av världens länder utgör en fond mot vilken det hela äger rum.

Huvudmantrat lyder: ”Vi lever i ett klassamhälle!” Det är det som ska hamras in och, antar jag, lägga den ideologiska grunden för högre skatter och mer omfördelning. Frågan är om det stämmer. Är Sverige är ett klassamhälle?

I denna bemärkelse lever vi i alltså i ett klassamhälle, men ett som sossarna vill behålla.

Det socialistiska klassbegreppet kommer som bekant från Karl Marx, som delade upp samhället i två primära grupper: de som äger fabrikerna och de som jobbar i dem. Ur detta perspektiv kommer vi att leva i ett klassamhälle så länge det är tillåtet att starta och driva företag och den privata äganderätten respekteras. Även om det är olika personer över tid så kommer någon att anställa och någon att bli anställd. Problemet för socialdemokrater som Suhonen och Greider är att partiet redan vid kongressen 2001 avskaffade formuleringen om att lägga ”bestämmanderätten över produktionen (…) i hela folkets händer”. Socialism à la Marx står inte längre på agendan. I denna bemärkelse lever vi i alltså i ett klassamhälle, men ett som sossarna vill behålla.

På Marx tid levde Europas massor i fattigdom, något han förklarade med ovanstående ägarförhållanden. Resonemanget gick ungefär så här: arbetarens lön avgörs i en kamp mot kapitalisten. Den förre vill att lönen ska vara så hög som möjligt medan den senare strävar efter motsatsen. Eftersom arbetaren är utbytbar har han större behov av kapitalisten än tvärtom och förlorar således kampen. På så sätt hålls arbetarna i fattigdom.

Denna nöd jämfördes sedan med ägarnas välstånd och det sattes likhetstecken mellan materiell misär och inkomstskillnader. När den marxistiska världsbilden grundlades var absolut och relativ fattigdom alltså i stort sett samma sak. Bilden av ett klassamhälle som en ekonomi med inkomstskillnader satte sig.

Men vanliga människors låga levnadsstandard på den tiden berodde inte på ojämlikhet eller på brist på omfördelning, utan helt enkelt på att länderna var fattiga. Det hade inte gjort någon större skillnad, åtminstone inte jämfört med dagens samhälle, om man hade delat ut ägarnas pengar till hela folket, ty kapitalisterna var så få att det knappt hade märkts i vanliga människors plånböcker. En svensk arbetare fick ut lika stor andel av produktionen i lön för 150 år sedan som i dag. Som Johan Norberg har konstaterat hade en helt jämn inkomstfördelning 1870 lett till att vanliga svenskar hade haft det som i dagens Moçambique.

Den globala kapitalismen har besegrat socialismen, inte genom att förtrycka arbetarna utan genom att ge dem platt-tv, stadsjeep och charterresor till Thailand.

Karl Marx och andra 1800-talsteoretiker kunde inte förutse att historien skulle ge dem fel och att marknadsekonomin skulle skapa en aldrig tidigare skådad välståndsutveckling. Vanliga människors levnadsstandard har blivit tjugo gånger högre och därmed har skillnaden mellan absolut och relativ fattigdom blivit avgrundsdjup. Till och med de romska tiggarna i Sverige tillhör den globala tredjedel som har högst inkomst.

Det är inte utan att man undrar om Marx hade förblivit marxist om han hade fått uppleva dagens rika länder. Den globala kapitalismen har besegrat socialismen, inte genom att förtrycka arbetarna utan genom att ge dem platt-tv, stadsjeep och charterresor till Thailand. Det är också därför så få arbetare i västvärlden i dag känner igen sig i klasskampsretoriken.

Synen på varje samhälle med inkomstskillnader som ett klassamhälle får absurda konsekvenser. Eftersom människor alltid, åtminstone sedan den neolitiska revolutionen för runt 10 000 år sedan, har haft olika inkomster har alla ekonomier varit klassamhällen. Det är över huvud taget svårt att tänka sig en social eller politisk konstruktion med någon form av frihet och rättvisa där det inte finns några skillnader i levnadsstandard. Diskussionen blir därför meningslös och ointressant. Men visst lever vi i ett klassamhälle, även i bemärkelsen ”människor tjänar olika mycket”.

Det gör vi även i en tredje bemärkelse, som vi återkommer till senare. Först ska vi se hur det gick när det svenska klassamhället en gång skulle avskaffas.

Var det verkligen bättre på 1980-talet?

Klasskampsromantikerna brukar hänvisa till 1980-talet. Det var då Sverige stod på topp som samhälle, sägs det, och sedan dess har klyftorna dragit iväg. Det stämmer att inkomstskillnaderna har ökat de senaste decennierna. Men i deras resonemang låter det som att 1980-talet är normen och nutiden undantaget, när det i själva verket är tvärtom. Det är klasskämparnas favoritdecennium som är den historiska avvikelsen. På 1950- och 1960-talen, exempelvis, var inkomstskillnaderna långt högre (sid 11, figur 6.1).

Ett standardmått på inkomstskillnader är den så kallade gini-koefficienten, där siffran 1 innebär att en person har alla inkomster och siffran 0 att alla har lika höga inkomster. Ju högre tal, desto större skillnader. I diagrammet nedan ser vi att i tjugo år, från mitten av 1970-talet till mitten av 1990-talet, stod såväl skillnader som arbetares löner still. Och i drygt tjugo år efter det steg både skillnader och löner.

Skillnaderna och levnadsstandarden går i takt.

Den avvikelse som 1980-talet och åren däromkring utgör, drygt två decennier av socialistiskt experimenterade med bland annat mycket höga skatter, fick alltså allvarliga konsekvenser för vår levnadsstandard. I hundra år hade svenska arbetare fått det stadigt bättre, men nu var det slut med det. Eftersom jämförbara länder utvecklades medan Sverige stod still förvandlades vi från ett Schweiz till ett Italien, från ett av världens rikaste länder till en plats i i-ländernas division två.

Eftersom Sverige sedan dess har liberaliserat och genomfört en rad förändringar – det ekonomerna kallar strukturreformer och som en del andra kallar ”nyliberalism” – har landet kommit på fötter igen. Vi har återhämtat en del av fallet jämfört med liknande länder och sedan 1995 har reallönerna för arbetare stigit med nästan 50 procent. Rätt få av dem torde vara intresserade av det samhälle Suhonen och Greider vill tillbaka till.

Hur stora är skillnaderna i Sverige egentligen?

En uppgift som ofta lyfts fram är att inkomstskillnaderna i Sverige ökar snabbast i hela OECD. Det är en del av retoriken som syftar till att bygga upp bilden av ett klassamhälle som galopperar iväg utan kontroll, som ett land där kapitalismen måste tyglas. Man vill ge intrycket att Sverige skulle vara ett land med höga inkomstskillnader. Det finns ett antal fakta som problematiserar föreställningen.

För det första har ökningen skett från en mycket låg nivå. I sin senaste rapport om Sveriges ekonomi upprepar OECD visserligen budskapet, men författarna konstaterar också att landet fortfarande är mer jämlikt än de flesta andra. Vi är inne i en process där vi håller på att korrigera den anomali som rådde under 1980-talet.

Ginikoefficienten i OECD-länderna.

För det andra ger retoriken intrycket att de som har det sämst har fått det sämre. Så är det inte. Alla har fått det bättre sedan 1990. Nedan ser vi befolkningen uppdelad i tiondelar, deciler, efter hur hög inkomst de har. Decil 1 är alltså den tiondel som tjänar minst medan decil tio är den som tjänar mest.

Disponibel inkomst per konsumtionsenhet, tusentals kronor i 2016 års priser.

Även den ”fattigaste” tiondelen av befolkningen har alltså fått det bättre. Det gäller också att tänka på att individerna i dessa inkomstgrupper inte är desamma över tid. Sex av tio personer i den ”fattigaste” tiondelen har lämnat gruppen efter fem år. Det är stor skillnad mellan att vara en ensamstående städerska i 45-årsåldern med två tonårsbarn och att vara en läkardotter i 20-årsåldern som stämplar innan hon ska börja på juristlinjen till hösten. Det är mindre allvarligt om människor har det knapert en viss tid av sitt liv än om de är fast i låga inkomster för evigt.

Och för det tredje är Sverige det land i EU där lägst andel av befolkningen, 0,7 procent, lider av det som EU-kommissionen kallar materiell nöd, vilket innebär att man inte har råd med sådant som bil, semester och tvättmaskin. Snittet i EU är 8,1 procent.

Sverige är alltså ett rikt och jämlikt land med extremt lite fattigdom. Det som har skapat skillnaderna är att några har blivit rika, inte att några har blivit fattiga.

Är problemet fattigdom eller rikedom?

Vilket för oss till pudelns kärna. Är det viktigare att alla får det bättre över tid eller att skillnaderna minskar? Det finns de som hävdar att denna avvägning mellan utjämning och välståndsutveckling inte finns och att skillnaderna hämmar utvecklingen. Det är dock inte fallet för Sverige. Här är det i stället tydligt att mönstret det senaste halvseklet har varit det motsatta.

Det som driver utvecklingen mot ökade inkomstskillnader är ett ganska litet antal människor, kanske 80 000 personer som är entreprenörer eller chefer i stora företag.

När LO:s årliga rapport om elitens inkomster presenteras brukar liberalt sinnade räkna ut hur lite det skulle förändra vanliga svenskars levnadsstandard om man delade ut elitens inkomster till dem. Redan för ett decennium sedan kom jag exempelvis fram till att det skulle ge fyrtio kronor till varje LO-medlem. Och i år visade Svenskt Näringslivs Jonas Frycklund att varje svensk skulle få 67 kronor. Att konfiskera dessa personers inkomster skulle alltså göra varken från eller till, vare sig för vanliga människors levnadsstandard eller för välfärden.

Skulle Sverige ha varit ett bättre land om Ingvar Kamprad inte hade grundat Ikea?

Man kan också fråga sig om det är rättvist att beskatta dessa personer ännu mer. Sverige har redan världens högsta marginalskatter, det vill säga den skatt som tas på den sist intjänade hundralappen. Redan vid en så modest nivå som 40 000 kronor går mer än hälften av en löneökning bort i skatt.

Frågan är vidare om det nödvändigtvis är ett problem att några få blir mycket rika. Skulle Sverige ha varit ett bättre land om Ingvar Kamprad inte hade grundat Ikea, om Notch inte hade byggt upp Minecraft eller om Zlatan hade varit en sämre fotbollsspelare?

Det verkar vara här skon klämmer för en del, och här finns en klassisk och grundläggande ideologisk skillnad: är det viktigare att bekämpa rikedom än fattigdom? Trots att den vanliga LO-medlemmen fått det femtio procent bättre och trots att den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster har fått höjd standard så tolererar klasskämparna inte att ett fåtal människor drar iväg. Drivkraften är alltså inte att några ska få det bättre, utan att några ska få det sämre. Det är inte omsorg om utsatta människor som är det centrala, utan oginhet. Socialism, inte välfärd.

Vad beror de ökande skillnaderna på?

Ska man tro klasskämparna är det som sagt trettio år av ”nyliberalism” som ligger bakom de ökande inkomstskillnaderna. Det är skattesänkningar och avregleringar som gör att klyftorna uppstått. Men egentligen är det ingen som vet exakt vad som orsakat de ökade inkomstskillnaderna i världen. Det brukar talas om globalisering, teknikutveckling och ökad utbildningspremie.

Eftersom så mycket av grunden för den svenska debatten kommer från OECD kan det vara intressant att titta på vad organisationen säger. Ökningen i inkomstskillnader i Sverige beror enligt dem till omkring hälften på strukturella och demografiska faktorer, som att de äldre blir fler, andelen ensamstående ökar och fler utbildar sig. Men man ska inte heller sticka under stol med det faktum att bidragen inte har ökat i takt med lönerna. Majoriteten av personerna i de tre lägsta inkomstdecilerna får merparten av sina inkomster från offentliga transfereringar. Det är alltså de som inte arbetar som har fått se sina inkomster stagnera jämfört med de som går till jobbet.

Något som sällan lyfts fram i denna debatt är att OECD skriver att detta kan vara en klok politik: ”[O]mfördelning och sammanpressade löner kan vara kontraproduktivt, om de försvagar incitament till arbete, risktagande och investeringar, särskilt i utbildning.” Inte heller läser man så ofta att organisationen bedömer att de reformer som genomfördes på 1990-talet var bra och nödvändiga, trots att de ökade inkomstskillnaderna.

Det är knappast gini-koefficientens ökning som har gjort att vissa grupper äter quinoa med råkost medan andra föredrar biff med bea.

Det finns även en annan orsak till de ökade klyftorna som får långt mindre uppmärksamhet än bidragsåtstramningar och elitens löner. Det kan bero på att det inte är marknaden utan staten som är boven. Det handlar om penningpolitiken.

Den rika världens centralbanker har det senaste decenniet blåst upp värdena på aktier och andra tillgångar, vilket har gjort de redan rika ännu rikare. Den amerikanske finansmannen Stanley Druckenmiller kallade den amerikanska centralbankens kvantitativa lättnader under början av 10-talet för ”den största omfördelningen någonsin av förmögenheter från medelklassen och de fattiga till de rika.” En studie från Bank of England visade att dess kvantitativa lättnader främst gynnade de rika: fyrtio procent av vinsterna gick till fem procent av hushållen. Och den svenska lågräntepolitiken driver upp värdet på de rikas tillgångar samtidigt som den minskar de framtida pensionerna.

En resa längs tunnelbanans röda linje

Det har blivit populärt att illustrera skillnaderna i livslängd mellan de olika delarna av Stockholm med en färd längs tunnelbanans röda linje. I Danderyd norr om staden lever man i genomsnitt tre-fyra år längre än i Botkyrka söder om staden. Det är en slagkraftig retorisk figur. Men vad säger den egentligen? Det är knappast någon nyhet att utbildningsnivå samvarierar med ett antal beteenden som påverkar människors hälsa. Lågutbildade röker mer, äter mindre hälsosamt och rör mindre på sig än vad högutbildade gör.

Det är detta grepp som ligger till grund för frasen ”Ojämlikhet dödar”, den svenska titeln på Therborns engelska bok från 2013. Ursprungligen var det Londons Underground som tjänade som exempel.

I påståendet ligger ett antagande om kausalitet, det vill säga att det är inkomstskillnaderna som är orsaken till att lågutbildade lever korta liv. Man får en bild av att vissa inte har råd med sjukvård eller med nyttig mat och en hälsosam livsstil. Men det är inte där kruxet sitter. Cigaretter är dyra och promenader är gratis. Det är knappast det ekonomiska avståndet mellan företagsledaren och arbetaren som avgör om man ska röka eller gå ut och gå. Det är knappast gini-koefficientens ökning som har gjort att vissa grupper äter quinoa med råkost medan andra föredrar biff med bea.

Man ska inte blunda för att spridningen när det gäller hälsa och inkomster ökar när de globala klyftorna tränger in innanför Sveriges gränser.

Snarare handlar det om vilka värderingar som råder i olika samhällsgrupper. Det är status att springa maraton medan övervikt och rökning är förknippat med skam. Och därför beter sig människor med högre status mer hälsosamt än de med lägre status.

Visst skulle vi vilja att alla människor levde sunda liv, men det är svårt att få folk att byta vanor och i ett fritt samhälle kan man inte behandla medborgare hur som helst. Det är trots allt vuxna personer som har rösträtt och som försörjer sig själva och sina familjer.

Invandringen spelar roll

Sedan gäller det att ta bladet från munnen. Sverige har som bekant tagit emot ett stort antal människor från fattiga länder under de senaste decennierna. Jag är starkt för invandring, men man ska inte blunda för att det gör samhället mindre homogent, att spridningen när det gäller en rad jämlikhetsindikatorer som hälsa och inkomster ökar när de globala klyftorna tränger in innanför Sveriges gränser. Detta handlar inte, som någon hävdat, om att ”skylla de växande klyftorna på invandrarna”, utan helt enkelt om att konstatera att förändringar av befolkningssammansättningen får konsekvenser.

Ett exempel: i Bosnien röker 47 procent av alla män, i Serbien 44 procent och i Turkiet 40 procent, jämfört med 20 procent i Sverige. Visserligen kan det vara så att en del slutar röka när de kommer till Sverige och rökarna kan också vara underrepresenterade bland ländernas emigranter. Men faktum är att 2004/2005 fanns det dubbelt så många rökare bland utrikes födda män som bland inrikes födda.

Migranter från fattigare länder har i alla tider bosatt sig bland landsmän. Det samlas stora grupper i vissa områden. Och det gäller inte minst de delar av Storstockholm som ligger söderut längs med tunnelbanans röda linje. I Botkyrka är hela 41,5 procent av befolkningen utrikes född, mot endast 16,5 procent i Danderyd.

Hundratusentals människor med lägre utbildning och utan erfarenhet från kvalificerat arbete får naturligtvis konsekvenser för inkomstspridningen.

Detsamma gäller inkomsterna. Hundratusentals människor med lägre utbildning än befolkningen i snitt och som saknar erfarenhet från kvalificerat arbete i en av världens mest avancerade kunskapsekonomier får naturligtvis konsekvenser för inkomstspridningen. Mer än hälften av de tretton procent av den vuxna befolkningen som har svårt att läsa svenska (fick det lägsta betyget i OECD:s kunskapstest PIAAC) är utrikes född. Svenskt Näringsliv har i en rapport visat att merparten av ökningen av andelen människor med ”låg ekonomisk standard”, det vill säga de som har en inkomst på mindre än sextio procent av medianen, består av utrikes födda. Vi har helt enkelt ”importerat” en etnisk underklass.

Att Sverige har höga minimilöner, låg andel enkla jobb, höga skatter på låga inkomster och höga bidrag har lyfts fram många gånger förr. Och att denna kombination rimmar illa med stor invandring av människor från länder med mycket låg grad av mänsklig utveckling har också sagts många gånger. Precis som att vi har högst skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda i EU.

Det viktigaste vi kan göra för att minska inkomstskillnaderna är att få en så stor andel av denna grupp som möjligt i arbete, så att de kan börja höja sina inkomster. Och för att så ska ske behöver trösklarna in på arbetsmarknaden bli lägre, vilket paradoxalt nog innebär större ”klyftor”, åtminstone initialt bland dem som arbetar. OECD rekommenderar för övrigt lägre ingångslöner.

De kulturella klasserna

Boken och filmen Grabben i graven bredvid handlar om den ansträngda kärleksrelationen mellan den urbana och trendmedvetna bibliotekarien Desirée och en lantbrukare vid namn Benny. Kulturkrockarna står som spön i backen. Och då har vi kommit till den tredje aspekt på klassamhället som utlovades tidigare.

Desirée är intresserad av inredning, läser böcker, är bildad, har god smak och umgås med andra akademiker. Hon är kulturell medelklass helt enkelt. Det är inte Benny, inte på något sätt. Inte heller är han särskilt normkritisk när det gäller könsroller. Scenen där han kastar ett paket färs till Desirée och ber henne steka köttbullar är en klassiker. Hon svarar besvärat: ”Jag kan inte”, varvid Benny stannar upp och frågar bestört: ”Kan du inte göra köttbullar”?

Nu är Benny visserligen bonde och inte arbetare, men för berättelsens skull hade han förmodligen lika gärna kunnat jobba på ett stålverk. Skillnaden i kulturellt kapital, för att tala med den franske sociologen Pierre Bourdieu, mellan de två älskande hade förmodligen fortfarande varit lika stor.

Det handlar inte om pengar. En maskinoperatör vid ett stålverk drar in i snitt 30 400 kronor medan en bibliotekarie tjänar 31 000. Med tanke på studietidens lån och uteblivna arbetsinkomster och på att boendekostnaden ofta är högre har bibliotekarien lägre levnadsstandard än stålarbetaren.

Men trots den materiella standarden är han fortfarande arbetarklass. Han kan köra runt i sin stadsjeep bäst han vill, för han vet fortfarande inte vad Svenskt Tenn är, har aldrig hört talas om Michel Houellebecq och har aldrig lagat mat sous vide.

Grundutbildningen på universitetet lärde honom mindre om samhällsvetenskap än om hur det är att vara medelklass.

I tonåren läste jag Harry Kullmans ungdomsroman Gårdarnas krig, om hur en pojke från 1920- eller 1930-talets Östermalm trotsade sin fars förbud och gav sig iväg på någon slags äventyrsresa till det vilda och exotiska Södermalm, där sidbenan inte var rak, man drack kaffe när man ville och slogs med påkar med spikar i.

Riktigt så spännande var det inte när jag upptäckte det svenska klassamhället. Men ändå. I det villaområde jag växte upp på 1980-talet bodde tjänstemän och arbetare grannar. Storögt märkte jag att det fanns vuxna som inte alls betedde sig som min mamma och pappa. Föräldrar till mina kamrater drack folköl och brännvin till maten, blev berusade när de hade gäster, hade inga böcker i hemmen och saknade såväl bildning som allmänbildning. De kunde inte ens formulera sig när de grälade utan skrek mest okvädingsord till varandra.

Senare i livet, när jag i yrket har ätit middag, minglat eller behövt föra belevade samtal, är jag glad över att jag fick såväl bildning som koll på vett och etikett med mig hemifrån. Småstadens småängsliga småborgerlighet gav mig verktyg som gjorde vuxenlivet enklare.

Jag har flera kamrater som numera tillhör samma urbana medelklass som jag, men som har bakgrund i arbetarklassen. De har vittnat om osäkerhet när det gäller sådant som måltider, kläder och konversation, inte bara i jobbet utan även i privata sammanhang. En nära vän till mig brukar exempelvis berätta att grundutbildningen på universitetet lärde honom mindre om samhällsvetenskap än om hur det är att vara medelklass.

Så visst är Sverige ett klassamhälle, i social och kulturell bemärkelse.

Detta är nu inget nytt för marxisterna, utan de har länge betonat att klasskillnaderna inte bara handlar om ekonomi. Se bara på ABF:s historia. Eller lyssna på Fred Åkerström som i låten Visa till ombudsmän på skivan Två tungor från 1972 säger:

En chef. Han får ansvar, han får principer, fint hus, fint språk, fint sätt, fin kultur.

Men, den som ingenting alls begriper får sparken, blommor, armbandsur…

 

Där går en gumma. Hon skurar trappor. Låg bildning, låg lön och låg merit.

Där springer gubbar med värdepapper. De samlar värden, hon samlar skit.

Frågan är bara vad de, eller vi, ska göra åt det. För det är mycket svårt att ändra på. Människor kommer alltid att sträva efter att visa att de är bättre än andra. Inte ens i det förmodligen mest utjämnade samhället i den fria världens historia, Sveriges 1980-tal, gick det att sudda ut de kulturella klasskillnaderna. Tjänstemännen hade ändå koder och ceremonier för att visa grupptillhörighet, möjligen även för att utesluta.

Det brukar sägas att den europeiska medelklassens värderingar och estetik handlar om att den lajvar överklass.

Ett decennium senare, i mitten av 1990-talet, bodde jag i USA och var på besök hemma hos en tandläkare i trettioårsåldern. I det stora huset där han bodde själv hade han ett rum över, som jag förmodligen skulle använt som arbetsrum och bibliotek med läshörna. Han hade stället inrett rummet för att titta på sport. I mitten stod en med den tidens mått mätt gigantisk TV och framför den en minst lika stor reclinerfåtölj med elektrisk motor. På väggarna hade han låtit en konstnär måla blaffiga bilder på spelare i amerikansk fotboll. För en medelklasseuropé var det vulgärt och smaklöst.

Det brukar sägas att den europeiska medelklassens värderingar och estetik handlar om att den lajvar överklass. Beteendet lär komma från industrialiseringens era, då den lantbaserade aristokratins överhetsställning med ursprung i medeltidens feodalism utmanades av de nyrika kapitalisterna. (Ännu i denna dag talas det föraktfullt om nouveau riche.) Företagarna strävade efter att skaffa sig den sociala och kulturella status som motsvarade deras nyfunna ekonomiska ställning, och härmade därför bäst de kunde adelns bildning och ceremonier. Detta beteende sipprade sedan ner till medelklassen.

I USA har det aldrig funnits någon aristokrati att sträva efter att efterlikna och eftersom landets grundande, åtminstone enligt den nationella myten, handlar om att undkomma de hierarkier som de gamla ländernas ståndssamhällen hade skapat har tjänstemännen där inga behov av att leka adel. Och i det amerikanska begreppet medelklass, som är mer ekonomiskt än kulturellt, ingår också det vi skulle kalla arbetare. I USA skiljer tjänstemännen inte ut sig från arbetarna med finess, utan med dollar. Den unge tandläkarens hus var gigantiskt. Men han hade inga ambitioner att visa att sju år på universitetet hade satt några spår i hans intressen. Det blev vräkighet i stället.

Det talas ibland om klassförakt, med vilket jag antar att man menar medelklassens förakt mot arbetarklassens brist på bildning och smak. Ovanstående berättelser från 1980- och 1990-talen handlar inte om det, texten är deskriptiv inte normativ, även om jag som tonåring nog hade en och annan uppfattning om vad som var rätt och fel.

Det svenska kulturetablissemanget uttrycker alltså bildningsförakt mot personer som står över dem i den marxistiskt definierade statustrappan.

Men det finns en annan sorts förakt mot påstådd brist på bildning. Skribenter på kultursidor älskar att frossa i berättelser om hur franska affärsmän drar lott om att slippa äta middag med svenska kollegor, eftersom dessa bara pratar pengar och golf, i stället för om litteratur, konst eller teater. Det svenska kulturetablissemanget uttrycker alltså bildningsförakt mot personer som står över dem i den marxistiskt definierade statustrappan. Det är inte lätt det här med klass.

Så avslutningsvis, visst är Sverige ett klassamhälle. Nej, ägandet av produktionsmedlen ligger varken i staten eller fackens händer. Ja, vi har skillnader i inkomst. Och ja, det finns skillnader i bildning och smak. Frågan är bara vad vi ska dra för slutsatser av dessa konstateranden.

Om man definierar klassamhället med dessa tre komponenter skulle dess avskaffande kräva att den privata äganderätten och den fria företagsamheten försvann, att arbetsgivare förbjöds att betala attraktiv personal höga löner och att staten tränger sig in i varje individs intellektuella liv för att se till att alla medborgare kan lika mycket om exempelvis litteratur. Det finns som bekant samhällen som har genomfört sådana experiment och hur det gick känner vi väl till.

Jag tror nu inte att varken Suhonen eller Greider vill införa proletariatets diktatur. Det jag ville säga var i stället att i ett fritt samhälle kommer de skillnader som finns mellan människor att märkas. På det ekonomiska och sociala området såväl som ur en rad andra perspektiv. Klassamhället är en realitet och det är helt ok. Det är snarast trivialt.