Utblick Åsikt
Skattehöjningarna konsoliderar Labourkrisen
Labour lovade att inte höja skatten på arbete. Nu gör man det för andra gången sedan tillträdet. Finansministern skyller på allt och alla utom Labour. Mark Brolin rapporterar från en brittisk budgethöst där omvälvningen lurar under ytan.
Ståhej kring en budget är inget nytt, men sällan har cirkusen dragit i gång så långt i förväg som inför paketet som den brittiska finansministern Rachel Reeves lade fram under onsdagen. Veckor av läckor kulminerade i att hela budgeten låg ute på finanspolitiska rådets (OBR:s) hemsida en timme före talet. Lägg därtill att Reeves själv förannonserat en höjd inkomstskatt – i strid med vallöftet att inte röra skatten på arbete. När reaktionerna blev alltför negativa, även internt inom Labour, följde en klassisk reträtt: plötsligt identifierades ”nytt budgetutrymme” och inkomstskattehöjningen kunde magiskt släppas.
Det är det få som tror på. Särskilt inte som Reeves i stället introducerade ett helt smörgåsbord av mindre och medelstora skattehöjningar som tillsammans ska dra in omkring 26 miljarder pund per år. Tyngst väger fortsatt frysning av inkomstskatte- och national insurance-gränserna ända till 2031 – en klassisk stealth tax som puttar upp fler löntagare i en högre skattesats. Därtill en ny årlig ”mansion tax” på bostäder värda över två miljoner pund, hårdare beskattning av utdelningar samt ränte- och hyresinkomster, nya vägavgifter för el- och laddhybridbilar som därmed gör dessa mer lika bensin- och dieselbilar i skattehänseende, plus höjd spelskatt och diverse andra punktskatter i marginalen.
Vad ska då pengarna användas till? Dels för att finansiera automatiskt stigande kostnader, framför allt pensioner, sjukvård och statsskuldens räntor. Dels för nya välfärdssatsningar, inklusive höjda nivåer i det behovsprövade stödet Universal Credit (ungefär som svenskt försörjningsstöd) och avskaffandet av det så kallade tvåbarnstaket i barnrelaterade bidrag. Allt paketeras som en insats mot levnadskostnadskrisen och en inflation som vägrar släppa taget – men lika tydligt är att en huvudpoäng är att lugna lånemarknaden om statens återbetalningsförmåga.
Extra känsligt blir det eftersom Labour gick till val på att inte höja skatterna för ”arbetande människor”.
Baksidorna? Skattehöjningarna lyfter det samlade skattetrycket till omkring 38,3 procent av BNP – en historisk toppnivå. Även många med modesta inkomster får ökad skattebörda när frysta gränser och nya pålagor slår igenom, samtidigt som en stor del av intäkterna går till utbyggda bidrag och transfereringar. Det försvagar arbetssignalerna i systemet och ligger illa i linje med den också uttalade tillväxtambitionen. Därtill riskerar flera av skattehöjningarna att vara inflationsdrivande i den mån de vältras över på konsumenterna och puttar upp priserna.
Extra känsligt blir det eftersom Labour gick till val på att inte höja skatterna för ”arbetande människor” – inga höjningar av inkomstskatt, sociala avgifter eller moms. Ändå kom redan första budgeten med ett skattepaket på runt 40 miljarder pund, bland annat via höjda arbetsgivaravgifter (Employer National Insurance) som pressar löneutrymme och nyanställningar, något många småföretagare vittnar om. För bönder och andra familjeföretag på landsbygden blev samma budget startskottet för den omstridda ”traktorskatten”, där arvsskattefriheten för gårdar över en miljon pund skars ned och utlöste protester med traktorer utanför parlamentet – och ett långsiktigt förtroendeproblem för Reeves på landsbygden.
Samtidigt skärptes beskattningen av kapital, inklusive högre kapitalskatt och avskaffandet av det generösa så kallade non-dom-systemet. Det har kryddat bilden av en pågående ”miljonärsflykt” från Storbritannien och slår mot en av landets verkliga paradgrenar: att locka kapital, investerare och förmögna till London och dess finansmarknad. Retoriskt kan Labour slå sig för bröstet i egna kärnkretsar och säga att man ”sätter dit kapitalägare”, men kanske inget genialt drag när partiet också har ansvar för att få budgeten att gå ihop. Enligt brittiska skatteverket, HMRC, stod den översta procenten inkomsttagare 2023/24 för cirka 29 procent av all inkomstskatt, och den översta tiondelen för ungefär 60 procent. Med en så smal men bärande skattebas är det ett tveksamt drag att göra det attraktivt att skriva sig någon annanstans.
***
I sin första budget (detta var den andra) sålde Rachel Reeves skattehöjningarna som en engångsinsats. Så blev det alltså inte heller. Rachel Reeves skyller på allt och alla utom Labour: tidigare Tory-regeringar, Brexit, pandemin, Trump, Ryssland – till och med mansplaining. Visst, arvet var stökigt. Men det visste hon när Labour gick till val och lovade att dyrt och heligt att
fixa alla biffar utan skattehöjningar. Få biffar har blivit fixade – däremot har skatterna höjts.
Andy Haldane, tidigare chefsekonom på Bank of England, har förut sammanfattat läget så här: ”Reeves fick en dålig hand – och spelade den dåligt.”
Ju längre Labour suttit vid makten (regeringen tillträdde i juli 2024) desto tydligare ”äger” de ekonomin. Det passar därför att Reeves ändå börjat tona ned undergångsvisionerna från valrörelsen och i stället pekar på att tillväxten i Storbritannien ligger i topp i G7. Under budgetpresentationen försäkrade hon också att väntetiderna i sjukvården är på väg ned, att statsskulden runt 100 procent av BNP ska pressas tillbaka (högt för Storbritannien, om än väsentligt lägre än ”rivalnationen” Frankrike) och att levnadskostnadskrisen ska mildras – trots att inflationen envist ligger över målet.
Klassisk budgetkoreografi alltså: ”Det är tufft nu, men bara ni biter ihop så väntar ljusningen – tack vare dagens insatser – alldeles runt hörnet.”
Finansmarknaden tog emot budgeten med en sorts försiktig lättnad vilket nog ändå får betraktas som en seger för Team Starmer: räntorna på brittiska statspapper föll, pundet stärktes och börsen lugnade sig. Med alla läckor – och total brist på stora överraskningar – var det mesta redan inprisat. Under ytan finns ändå en tydlig oro för både tillväxt och skuld så lugnet just nu kan nog snabbt spricka om nästa skatte- eller utgiftsbesked skakar förtroendet.
Någon transformativ budget, som kunnat ge den annars hårt ansatta regeringen Starmer en nytändning, blev det däremot inte. Varför inte? Vänsterfalangen i Labour har vässat knivarna varje gång Starmer/Reeves ens nosat på det som de flesta vet behövs men ingen lyckats med: att skära i kostnadskostymen i stället för att sy ut den. Därmed har det inte funnits utrymme att sänka skatterna på de produktiva delarna av ekonomin, arbete och kapital, trots att Starmer gick till val på en slags återupplivad New Labour-linje à la Tony Blair. Gårdagens budget kan i praktiken läsas som dödsrunan över det försöket.
Kvar blev det invanda inom den vänsterfalang som väljarkåren i sin helhet sällan brukar premiera: minsta motståndets lag och valfläskbudget. Småtafsande lite överallt för att simulera handlingskraft, mycket prat om tillväxt men få åtgärder som på allvar kan väntas lyfta den långsiktigt. Tillräckligt stabilt för att regeringen Starmer kanske ska lyckas haspla sig fram till lokalvalen i maj – men inte mycket mer. Om inget fundamentalt ändrats innan dess är ett öppet partiledaruppror mot Keir Starmer i praktiken givet på grund av det i dag sensationellt katastrofala opinionsläget även för ”löftesbrytande” Labour. Vore det val i dag förutspås Reform, på grund av det brittiska first-past-the-post systemet, få egen majoritet (29,9 procent; 325 MPs), Labour (18,8 procent; 107 MPs), Lib Dem (12,6 procent; 69 MPs), Conservatives (17,7 procent; 54 MPs).
***
Onsdagens nog största överraskning stod inte huvudpersonen för utan den konservativa partiledaren Kemi Badenoch. Sällan har hon varit så animerad. Utan tvekan räknar hon med att Labours ekonomiska hantering är en svag punkt som mer eller mindre garanterar att pendeln kommer att slå tillbaka till högern vid nästa val (det är för övrigt inte svårt att förutspå en liknande utvecklingsbana för Labours också intellektuellt trötta systerparti i Sverige, Socialdemokraterna, bara med ett par års tidsförskjutning jämfört med Storbritannien).
Samtidigt som Kemi Badenoch, nu uppenbart, kommer att försöka göra ekonomin till sin egen språngbräda – både mot Labour och mot Reform. Conservatives har likt Sveriges moderater historiskt haft ett övertag i ekonomifrågor samtidigt som Nigel Farage saknar tunga ekonomer omkring sig – även om han just nu rider högt på bilden av att vara den enda verkliga ”förnyaren” mot ett ConLab-”uni party”.
Rachel Reeves fick dessutom etiketten ”spineless, shameless and absolutely aimless” och stämplades som ”historiens sämsta finansminister”.
Ska Badenoch bli en kraft att räkna med måste hon därför inte bara spela på att Tories har störst erfarenhet av ekonomisk politik – den boxen är redan kryssad – utan också signalera att hennes parti är det modigare alternativet. Det var tydligt att det är den rollen hon nu försökte kliva in i.
Badenoch lovade rakt upp och ned att backa flera av Labours förslag, kallade budgeten ett ”smörgåsbord av elände” och påminde om fjolårets 40 miljarder pund i skattehöjningar som ”den största skatterazzian i brittisk historia”. Rachel Reeves fick dessutom etiketten ”spineless, shameless and absolutely aimless” och stämplades som ”historiens sämsta finansminister”. I samband med att Reeves tidigare viftat bort kritik mot sig själv som mansplaining svarade Badenoch med repliken:
Madam Deputy Speaker, let me explain to the Chancellor, woman to woman. People out there aren’t complaining because she’s female; they’re complaining because she is utterly incompetent.
På mer klassiskt manér rundade hon av med att Labour är ”partiet för bidrag”, medan Conservatives är ”partiet för arbete”.
Nu är frejdig retorik mer eller mindre nationalsport i Storbritannien. Inte minst universiteten är kända för sina debattklubbar i vilka många ledande politiker börjat sin bana. Verbala yvigheter i underhuset hör alltså till spelet. Strategiskt gör Badenoch sannolikt också helrätt som går all-in på ekonomin. Men lite väl grovt blev det flera gånger även med brittiska mått. Om hon inte skruvar ned elakheterna ett snäpp riskerar hon att hamna i det märkliga läget att Nigel Farage framstår som det ”snällare” premiärministeralternativet.
Det märks även i brittisk politik att kontinentalplattorna rör sig i realtid – och att det inte bara är ekonomin som står på spel, utan ett helt pärlband av politiska karriärer.