Utblick Krönika
Rädslan för den nya Kinachocken är överdriven
Medan världen funderar över hur den ska överleva en ny våg av kinesisk dominans syns allt fler varningstecken i Kinas ekonomi. Den strukturomvandling som skulle behövas skjuts ständigt på framtiden, skriver Johan Norberg.
Det kinesiska nyåret firades med en bländande uppvisning i mekanisk kung fu. Humanoida robotar imponerade på en hel värld genom att dansa, sparka och hoppa igenom ett komplext koreograferat program. Det kändes som en kinesisk segerdans.
Medan USA stöter bort sina allierade kan Kina nämligen bida sin tid. Trots handelskriget har landet snabbt ökat sin export och fortsätter ta över världsmarknaderna för elbilar, batterier, solpaneler och vindturbiner. Irankrigets enda vinnare är Kina, enligt många bedömare. Hela världen diskuterar hur vi ska överleva ”Kinachocken 2.0”.
Några minuters förprogrammerad robotdans betyder emellertid inte att man har erövrat framtiden. När motorer och växlar pressas så hårt ökar slitaget, smörjmedel bryts ned och små glapp i kugghjul och leder uppstår, vilket gradvis urholkar precisionen. Det gör förstås ingenting om roboten ändå bara ska hålla för några minuters TikTok-material. Att arbeta tusentals timmar i en fabrik, precist och utan avbrott, är något helt annat. Där ligger Kina fortfarande efter den japanska och europeiska robotindustrin.
Storslaget och hänförande, men ohållbart i längden – kanske sammanfattar den beskrivningen också den kinesiska ekonomin i stort? Landet dominerar många exportmarknader, men varje affär sliter på maskineriet och hotar dess långsiktiga prestanda.
Vändpunkten kom efter den globala finanskrisen 2008, när Kina började överge den ekonomiska liberalismen. I stället för att som många andra länder rensa ut felinvesteringar valde kommunistpartiet att gång på gång skjuta problemen framför sig genom nya kreditdrivna expansionsvågor. Medan den samlade skuldsättningen i hushåll, företag och offentlig sektor bara har ökat marginellt i USA och EU sedan dess har den dragit iväg med 120 procent i Kina.
Först dirigerades bankerna att ösa in resurser i infrastruktur, men när höghastighetståg till ingenstans inte längre bar upp tillväxten skiftades fokus till fastighetssektorn. När allt fler spökstäder fick den att krackelera runt 2020 styrdes kapitalet om till industriproduktion, särskilt inom de av Xi Jinping utpekade framtidssektorerna som elbilar och annan grön teknologi.
Lokala myndigheter stimulerar produktion för att nå partiets tillväxtmål, men också för att fylla sina kassor. Eftersom momsen (som står för nära 40 procent av skatteintäkterna) i stor utsträckning tillfaller de regioner där produktionen sker snarare än där varorna säljs, lönar det sig att hålla fabrikerna i gång, inte att säkerställa efterfrågan eller lönsamhet.
När investeringarna styrs mer av politik än av efterfrågan blir följden ofta en produktionskapacitet som överstiger marknadens behov. Enligt Financial Times kan Kina nu producera 1 200 gigawatt solpaneler årligen – den globala efterfrågan är bara 647 gigawatt.
Kineserna kallar det ”involution” – industriföretag subventioneras för att konkurrera ihjäl varandra med allt lägre priser och överskotten dumpas. Vinsterna i fabriksindustrin har minskat fyra år i rad. Bilindustrins vinstmarginaler har halverats. De sex största börsnoterade solbolagen förlorade runt 60 miljarder kronor förra året.
Tvärtom styrs kapitalet bort från oberoende företag och sektorer som hade kunnat skapa större värde.
Barry Naughton, en ledande expert på Kinas industripolitik, konstaterar att prestigeprojekten inte ger mer produktivitet:
Det är häpnadsväckande, eftersom vi, när vi ser en ekonomi som tillämpar alla dessa nya teknologier, tänker: wow, det här måste ju ge någon form av explosiv produktivitetstillväxt. Men det är inte vad vi ser.
.
Tvärtom styrs kapitalet bort från oberoende företag och sektorer som hade kunnat skapa större värde. En analys från IMF visar att Kina har lagt mellan 4 och 5 procent av BNP på sådan industripolitik varje år sedan 2011. Enligt studien har detta lett till en massiv felallokering av resurser som kostar ekonomin omkring 2 procent av BNP. Det innebär att Kina är ungefär ett Tjeckien fattigare än det annars hade varit.
Ekonomin skulle behöva en omfattande utslagning av improduktiva och högt skuldsatta företag, men hur det ska ske utan att utlösa en nationell bankkris vet ingen.
Allt detta drabbar ett land som fortfarande är fattigt. Vi tänker på Kina som ett ganska rikt land, men det är bara för att det har en stor befolkning (än så länge – enligt FN mer än halveras den till år 2100). Mätt i BNP per capita är Kina i nivå med länder som Albanien och Dominikanska Republiken.
Andra snabbväxande asiatiska ekonomier började sakta in först när de redan var relativt rika. När de nått Kinas nuvarande nivå växte Sydkorea med mer än 6 procent årligen i ytterligare ett årtionde och Taiwan med 7,5 procent. Enda sättet för Xi Jinping att nå sådana tillväxtsiffror är att förfalska dem.