
Tidöpartierna måste börja kohandla
Tidöpartiernas ovilja att kohandla förhindrar viktiga frihetsreformer.
Tidöpartiernas ovilja att kohandla förhindrar viktiga frihetsreformer.
Att bygga gröna, täta och trivsamma städer är en nyckeluppgift för borgerligheten.
I miljöpolitiken kan borgerligheten ta konflikt mot en moralistisk vänster och vinna nya väljare.
I fyra år har fransk politik kretsat kring Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Men nu visar opinionsmätningarna på överraskningar. Kanske kan högerpolitikern Xavier Bertrand bli det som Macron fruktar mest inför nästa års val, en stark center–höger-kandidat, skriver Jan-Olof Bengtsson.
Armin Laschet valdes i helgen till ny partiledare för tyska CDU. Men vem är han, vad vill han och hur ser utmaningarna för hans ordförandeskap ut? Erik Thyselius porträtterar politikern som efter höstens val kan komma att efterträda Angela Merkel som Tysklands förbundskansler.
För ett år sedan föll den röda muren och Storbritanniens politiska karta färgades blå. Smedjans chefredaktör Svend Dahl skriver om hur Boris Johnson och det Konservativa partiet fick Labours tidigare kärnväljare att överge sitt gamla parti.
Moderaternas ideologiska resa har gjorts genom olika liberala och konservativa värden, som ofta kombineras men ibland också hamnar i konflikt med varandra. Dagens borgerlighet har mycket att lära av partiets…
Hasse Alfredson var en kreativ idéspruta, som samtidigt saknade tålamod med rutin och byråkrati. Han var betydligt mer än den anspråkslösa titeln på Kalle Linds biografi antyder. Mattias Svensson fnissar förtjust åt både pikanta detaljer och Alfredsons egna ordvändningar.
När liberaler och konservativa försöker att positionera sig emot varandra gör de det genom att inta socialdemokratiska ståndpunkter. Trots att det gamla arbetarpartiet är en spillra av sitt forna jag fortsätter de borgerliga att använda den socialdemokratiska ståndpunkten som måttstock. Den som intar en socialdemokratisk ståndpunkt anses helt enkelt lite finare än sin motpart.
Med januariöverenskommelsen har Sverige fått en regering som inte vill, stödpartier som inte kan och en opposition som inte får. Krisen i Arbetsförmedlingen det tydligaste exemplet.
För tjugo år sedan var Ulf Kristersson en pådrivande kraft bakom strävandena att få de borgerliga partierna att närma sig varandra. I dag tror han fortfarande på ett gemensamt borgerligt projekt, de nuvarande samarbetssvårigheterna till trots. Tobias Samuelsson har träffat Moderatledaren för Smedjans räkning.
MUF och KD vill dela ut kuponger i stället för bidrag. Bidragstagarna skulle förlora sin frihet att spendera pengarna på vad de anser sig behöva, och behöva lägga dem på vad staten anser att de behöver i stället. Borgerliga politiker borde veta bättre än så. Det inte staten utan individen som vet bäst vad hon behöver.
Upprördheten över partiledares närvaro på Micael Bindefelds födelsedagskalas i Israel handlar mindre om mutmisstankar och jäv, och mer om ett brott mot en svensk politisk tradition. I Sverige förväntas den politiska eliten låtsas vara som folk är mest. När politiker ogenerat festar med kändiseliten raseras illusionen, och förtroendet.
Under 1900-talets första decennier gjorde liberaler och socialdemokrater gemensam sak för att hänga av högerns inflytande. Konsekvensen blev att borgerligheten förlorade problemformuleringsprivilegiet. Det är en utveckling som ser väldigt bekant ut hundra år senare, skriver nationalekonomen Anders Bergeskog.
För inte så längesedan satte Centerpartiet en ära i att stå höger om Moderaterna i flera frågor. Nu hjälper Centerpartiet med sin EU-valkampanj mot ”högerpopulism” i stället Socialdemokraterna att sprida narrativet att högern i allmänhet inte är att lita på, skriver centerpartisten Niklas Svanlindh.
Ett samtal mellan en svensk socialliberal och en dansk nationalkonservativ blir ett experiment i borgerlig sammanhållning. Carl-Vincent Reimers har träffat den danske författaren Kasper Stövring.
Emma Carlsson Löfdahls (L) utnyttjande av skattebetalarnas pengar blir värre av att hon är borgerlig. När man verkar för ett samhälle där den som kan ska försörja sig själv, blir det desto viktigare att inte bryta mot den principen. Ingen gillar en hycklare.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
Vid första anblicken kan det verka som att arbetarrörelsen socialiserade Sverige. I själva verket bär dock borgerligheten en stor skuld för socialiseringen. Svensk näringslivshistoria lär oss att det farligaste inte är när socialistiska partier driver socialistisk politik, utan när nominellt icke-socialistiska partier gör det – för då finns det ingen som säger emot.