Absurt med panik över EU:s minimilöner
Det är sannolikt en grav överdrift att EU:s sociala minimikrav hotar den svenska kollektivavtalsmodellen.
Det är sannolikt en grav överdrift att EU:s sociala minimikrav hotar den svenska kollektivavtalsmodellen.
Idag har det gått ett år sedan EU-valet. Vad EU bör besluta om är en grundläggande politisk fråga för unionen. Men tolkningen av vad som är gemensamma problem kan komma att påverkas av coronakrisen. Det menar Nils Karlsson, som har undersökt de borgerliga parlamentarikernas syn på subsidiaritetsprincipen.
De som ständigt lyckas hitta nya fiender till den svenska modellen – verkliga som påhittade – förringade hotet från EU:s sociala pelare som alarmism in i det sista. Nu tvärvänder de, en efter en.
EU verkar inte ha lärt sig någonting av Brexit. I en enkät på nätet ställer EU-kommissionen flervalsfrågor om unionens framtid som nästan samtliga innebär ökad överstatlighet, och ofta vänstervriden politik. Det krävs en nästintill ogenomtränglig filterbubbla för att kunna vara så tondöv inför vad medborgarna vill.
I Sverige har Socialdemokraterna kampanjat under parollen ”Svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Samtidigt har de i EU varit en drivande kraft bakom det största hotet mot den svenska modellen: den sociala pelaren. Stefan Löfven, som byggde sin karriär i fackföreningsrörelsen, kan komma att gå till historien som mannen som inledde avvecklingen av den svenska modellen.
Det finns två typer av EU-vänner: Romantiker som inte vill inse att unionen inte längre är ett freds- och frihetsprojekt utan en framväxande socialstat, och federalister som gillar förändringen. Förr eller senare kommer de förra att förlora sina illusioner. Det är de senare vi behöver oroa oss för.
Litauen är ett av de länder som hårdast motsatt sig införandet av den sociala pelaren som ska diskuteras på EU-toppmötet i Göteborg. Žilvinas Šilėnas, chef för den litauiska tankesmedjan Lithuanian Free Market Institute, beskriver hur den nya, verklighetsfrånvända EU-pelaren riskerar att både skada de enskilda länderna, och splittra unionen.
Det senaste decenniet har sannolikt varit det tyngsta i EU:s historia. Finanskris, vacklande ekonomisk utveckling, grekiskt drama, ungersk och polsk illiberalism, rekordstora framgångar för EU-fientliga partier, Brexit. Men den som tror att fördjupningen av det europeiska samarbetet därmed kommer bromsa in har fel. Enligt klassisk integrationsteori tas de stora sprången just i kristider. Den nya politiska energi som nu emanerar från Paris och Berlin efter den brittiska folkomröstningen tyder på att historien är på väg att upprepa sig.
EU var ett verktyg för dem som ville se fria människor på fria marknader. I dag är det i stället fackförbunden som talar om EU som ett redskap för att uppnå sina mål. Att fackrörelsen blickar mot unionen när dess eget inflytande sjunker borde få alla varningsklockor att ringa.
EU-kommissionen vill införa kvoterad föräldraförsäkring i hela Europa. Detta i en tid då EU redan framstår som både makthungrigt och elitistiskt, och euroskepsisen bubblar i medlemsländerna. Vill kommissionen verkligen få medlemsländerna att avsky Bryssel, eller har de bara aldrig hört talas om omvärldsbevakning?