I morgon presenterar LO sin årliga rapport "Makteliten". Fackförbundet fokuserar som vanligt på inkomstklyftorna mellan höga chefer och industriarbetare, men bortser från klyftan mellan dem som har jobb och den stora gruppen lågutbildade utrikes födda som står utanför arbetsmarknaden. Vad är det egentligen LO vill bekämpa: Rikedom eller fattigdom?
Allt sedan Lex Laval och domen att utländska arbetstagare i Europeiska unionen ska ha rätt att arbeta i Sverige har det funnits ett socialdemokratiskt projekt att stoppa de utstationerade arbetarna i Sverige. Vi drar oss till minnes när aktivister från LO skrek “go home” till estniska arbetare och LO:s allmänna protektionism när Karl-Petter Thorwaldsson skanderade att “inte en ärta ska flytta till Tyskland”. Det är därför inte förvånande att Socialdemokraterna är nöjda nu när EU verkar gå mot att begränsa den fria rörligheten till förmån för LO:s intressen.
Lärarförbundets storsatsning på ”Årets skolkommun” får varje år stor uppmärksamhet, men vad medierna missar är att fackförbundet snarare mäter sina egna hjärtefrågor än hur bra skolorna faktiskt är. Kommuner där eleverna får bra resultat på nationella proven, får dåligt betyg för att andelen utbildade lärare är låg. ”Årets skolkommun” är snarare en belöning till kommuner som följer Lärarförbundets önskemål än en bedömning av skolans kvalitet.
EU var ett verktyg för dem som ville se fria människor på fria marknader. I dag är det i stället fackförbunden som talar om EU som ett redskap för att uppnå sina mål. Att fackrörelsen blickar mot unionen när dess eget inflytande sjunker borde få alla varningsklockor att ringa.
I onsdags (26/4) gick regeringen, V och SD ihop för att riva upp Lex Laval. Regeringen går i LO:s ledband och medborgare och utländsk arbetskraft får betala priset.