Är det så stor skillnad på skådespelare och prostituterade egentligen? Smedjans krönikör Bengt Olsson har funderat över öppenhjärtliga skådisar och varför teatervärldens hackordning skapar ett överflöd av fejkad intimitet.
Vad är egentligen ”tillräcklig respekt” för en kultur? Diskussionen om kulturell appropriering får Bengt Ohlsson att reflektera över hur artister med hög status, för att understyka sin egen hipphet, alltid låtit sig inspireras av dem med låg status.
SVT:s Kalifat skildrar hur ett par tonårstjejer i en Stockholmsförort radikaliseras. Bengt Ohlsson ser en oroande TV-serie som får hans egna övertygelser om att konsten ska vara fredad från moralpoliser att börja vackla.
Rättegången mot Ann-Sofie Hermansson utgör toppen på det isberg av kritik som riktas mot det fria ordet i Sverige. Men att få torgföra sina åsikter är inte detsamma som att beviljas offentligt stöd. Grundproblemet är den bidragsmaskin som det offentliga har byggt upp.
Umeås Metoopuma är inget undantag – det offentliga har ingen rätt att försöka uppfostra invånarna för politikernas höga nöjes skull. Det spelar ingen roll om det sker med pekpinnar, avgifter eller konstverk. Offentligfinansierad politisk konst är ett otyg.
Medelklassen kvävde popkulturen, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska i en ny bok. I själva verket var det dock inte småborgerlighet och medelklassvärderingar som fick finkulturen att äta upp populärkulturen, utan den reflexmässiga progressivismen.
De som påstår att konstens syfte är att väcka diskussioner eller att provocera är sällan intresserade av att diskutera konst eller att bli provocerade själva. För dem är konsten i stället en statusmarkör som skiljer dem själva från den tarvliga allmänheten. Därför kan den som kritiserar exempelvis menskonst eller slokande flaggstänger avfärdas som konstfientlig, eftersom den brutit mot det verkliga tabut i konstvärlden: att inte rätta sig i ledet.